Lovisa kom till sommarstugan med sin fästman, men han hade ett villkor…
Anders såg bussen rulla in på den krokiga grusvägen bland björkarna och släppte bollen han lekte med. Han sprang så snabbt han kunde till hållplatsen. Den rutiga skjortan fladdrade öppen och hans ljusa hår virvlade i vinden.
Mamma, mamma kommer! var det enda Anders hann tänka medan han sprang. Men Lovisa klev inte av bussen ensam vid hennes sida gick en lite rundlagd man i ljusgrå kostym, med portfölj i handen och uppsträckt hållning, som om han vore chef någonstans. Anders slängde sig om sin mamma, grep hennes hand och såg förväntansfullt upp på henne.
Hej, min son, sa den trettioåriga kvinnan och böjde sig ner för att pussa honom på hjässan.
Tjenare, grabben! mullrade mannen och rufsade Anders i håret med en stor hand så att pojken nästan vinglade till av den kraftiga gesten.
Kom in och sätt er, välkomnade Nina Eriksson, Lovisas mamma, artigt.
Tack, tack, kära mor, sa Lennart Pettersson, som mannen hette, och synade det dignande matbordet hungrigt.
Så härligt det är på landet! konstaterade han och nickade mot bordet. I stan är det fortfarande ransoneringskort och tråkiga tider, men här på landet odlar ni och äter ert eget kött.
Och mjölken och grädden är vår egen, sjöng nästan Nina Eriksson, och grönsakerna också.
Än så länge orkar vi hålla igång, sa Nicklas Eriksson, Lovisas pappa, fåordig och smal från ett liv på åkrarna som lantbrukare.
Nja, vi klarar oss i stan också visst, ransoneringskort och sådär, men får tag på mat från min syrra som jobbar på grossen, viskade Lennart. Ser efter Lovisa med lite delikatesser ibland.
Anders betraktade sin okände gästd, funderade över hur han skulle närma sig honom. I staden där han bodde med sin mamma, gick han i skolan och lekte ute, brukade han drömma om hur hans pappa kanske skulle varit. Han föreställde sig att de kunde spela fotboll ihop eller titta på djurparken. Tänk om hans pappa var som Alex pappa eller kanske Svens, eller någon helt annorlunda.
Nu satt denne runde man vid hans mamma och Anders undrade tyst för sig själv, om han kanske nu skulle få en pappa.
Anders tog fram sitt träskepp, som morfar Nicklas snidat omsorgsfullt och format vingar och propeller så att det såg riktigt ut. Han gick fram till Lennart med sin lilla skatt:
Titta, vilket flygplan morfar har gjort! sa han blygt och räckte över leksaken.
Men du wow! utbrast Lennart, grep planet och slog till propellern med ett finger så den for iväg på golvet. Inte mycket med den där, va, sa han och räckte tillbaka träskeppet.
Anders böjde sig ner, plockade upp propellern och kastade en längtansfull blick mot morfar.
Vi fixar det, sa Nicklas stillsamt.
Lennart är faktiskt chef på verkstaden, inflikade Lovisa för att byta ämne, han är arbetsledare på fabriken.
Lennart sträckte på sig, blåste upp kinderna och log självsäkert: Japp, det stämmer!
Lovisa, som arbetat som sömmerska på fabriken, såg sin första möjlighet till giftermål. Hon var glad att fästmannen var lite äldre, visste vad han ville, och dessutom hade status och ett stabilt jobb. Hon sköt tallrikarna närmare honom, bjöd på stekt gös och pannkakor med sylt och grädde.
Ute på verandan sträckte Lennart ut armarna och utropade: Finns det något vackrare än detta? Och luften, vilken doft!
Tycker du om det här?
Är du tokig! Klart jag gör, svarade han.
Vi vilar här i några dagar nu då, men imorgon åker vi tillbaka till Stockholm och tar med Anders, han behöver skolkläder, sa Lovisa.
Varför ska pojken till stan? Kan han inte gå kvar här? sa Lennart snabbt.
Men här finns bara lågstadiet…
Spelar väl ingen roll ett år till här, sen flyttar vi honom när vi är mer på plats, och fixat möbler och allt. Han klarar sig här, dina föräldrar tar hand om honom och i stan har vi det så stressigt, båda jobbar. Perfekt att han går klart här, så hinner vi boa in oss! Vad säger du?
Nina Eriksson såg oroligt på sin man Nicklas. Han rörde lite på mustaschen och grymtade ogillande.
Vadå förslag… det där är snarare ett villkor än ett förslag, muttrade han tyst.
Dagen därpå, när Lovisa försökte förklara för Anders varför han skulle stanna kvar i stugan, nickade pojken, men sa ingenting. När Lennart och Lovisa gick mot bussen, syntes plötsligt inte Anders till. Nina letade på vinden och i morfars snickarbod men pojken var som uppslukad.
Han var ju precis här! sa hon förbryllat. Och cykeln står kvar.
Han springer nog omkring, suckade Lennart, han kommer.
Lovisa kastade en sista blick över gården och steg ut genom grinden. Anders hade gömt sig bakom vedboden och kikade genom en liten springa. Han ville rusa fram och krama mamma, men höll sig undan i tyst protest, han förstod med hela kroppen att han blivit någon överflödig nu när denna flintskallige man kommit in i familjen.
Han klamrade sig hårt om det trasiga flygplanet medan tårarna rann nerför kinderna. Han brukade inte gråta inte ens när morfar en gång givit honom en näve ris för att han försökt ro ut själv på sjön. Han visste ju att morfar aldrig straffade i onödan. Men nu, när ingen ens rört honom, kunde han inte hindra tårarna han gnuggade bort dem med knytnävarna.
Där är du ju! ropade mormor när Lovisa och Lennart hade rest iväg. Ingen sorg nu, älskling, mamma kommer tillbaka om en månad, som hon lovade. Vi köper skolkläder åt dig i Vimmerby så länge, visst trivs du hos oss, sa hon och smekte honom på kinden.
Anders sänkte huvudet, håret föll ner i pannan. Han tänkte på vännerna i klassen och på bakgården, på hur han ville tillbaka till staden ibland, särskilt när hösten kom. Han hade vänner här också, men han visste: sommaren var för morfar och mormor, hösten var för Stockholm.
Veckan gick fort, Anders lekte med de andra barnen, och tankarna på att mamma lämnat honom bleknade.
En dag tappade Nina nästan vattenhinken där hon stod vid grinden. Lovisa kom gående tillbaka efter bara två veckor.
Men dotter, vi väntade dig först om en månad!
Lovisa sjönk trött ner på bänken:
Jag sa en månad, men här är jag efter två veckor. Jag ska hämta Anders.
Hur så? Ni sa ju att han skulle stanna?
Nej, mamma, det har jag ändrat. Jag ska inte lämna bort min pojke bara för att Lennart ville det. Han har ändå börjat springa till Kerstin på kontoret nu, bär mat från lager till henne hon har inga barn. Men jag har ju Anders. Och nu har Lennart satt som villkor att jag inte får ta med honom hem om vi ska gifta oss.
Nina såg sorgset på sin dotter. Självklart ville hon hennes lycka, men inte på det sättet, inte med Lennart.
Det blir nog bäst så här, log hon.
Ja, mamma, det blir det. Jag hämtar Anders, köper nya kläder och ryggsäck, följer honom till klass två, och sen blir allt som vanligt igen. Vi har alltid klarat oss, Anders och jag. Mig har det aldrig handlat om de där delikatesserna, jag ville bara ha en familj, en make till mig själv och en pappa till Anders.
Då kom Anders ut på gården, han tvärstannade när han fick syn på mamma. Överraskningen var så stor att han rusade raka vägen till henne: Mamma!
Min pojke! Jag har saknat dig så mycket! Lovisa tryckte honom mot sig och såg in i hans solbrända ansikte, Jag har kommit för att ta hem dig, du ska ju börja i skolan snart.
Anders såg förvånat på henne.
Allt blir som det varit, vi bor ihop och jag hjälper dig med läxorna, och så går du på fotboll precis som du ville.
När Anders packade inför avfärden försökte han få in så mycket som möjligt i sin ryggsäck så mammas väska inte skulle vara för tung.
Du får inte ta för mycket, det blir tungt för dig, sa Lovisa.
Det går bra! Jag är stark!
Morfar och mormor följde Lovisa och Anders hela vägen till busshållplatsen. Bussen bromsade in med gnisslande däck, stänkte upp grus, och öppnade dörren. Anders tog en fönsterplats och vinkade till morfar och mormor tills de försvann bakom hörnet.
I händerna höll han det hoplappade träskeppet, och såg på mamma. Anders åker hem, och för honom är det den största glädjen för han är tillsammans med mamma, den alldeles mest älskade av alla människor.
När Lina tog med sin pojkvän till byn, ställde han oväntat ett krav…
