Sonen min, jag vill inte att du ska skilja dig på grund av mig! Skicka mig hellre till ett äldreboende!

Uncategorized

Author Jag gillar detReading 3 minViews 5Published by May 21, 2026

Son, jag vill inte att du ska skilja dig på grund av mig! Sätt mig på ett äldreboende!

För ungefär ett halvår sedan tog jag hem mamma till oss. Hon är riktigt gammal nu, 83 år. Sedan pappa gick bort har det varit väldigt svårt för henne att bo ensam ute på landet. Våra barn är utflugna och bor på egna håll, så det är bara jag och min fru kvar i vår tvåa i Stockholm. Då tänkte jag att det inte borde vara några problem.

Till en början sa min fru ingenting, men redan efter en vecka märkte jag hur mammas närvaro började irritera henne.

Kan hon inte äta separat, efter oss? frågade hon en kväll.

Varför då?

Det känns enklare så. Jag tappar aptiten när jag ser henne tugga utan tänder. Jag klarar inte av det.

Kom igen nu, vi blir ju alla gamla någon gång.

Det är ändå inte samma sak.

Det var också störande för min fru att mamma hade magproblem och ibland snarkade väldigt högt. Hon förbjöd mamma att gå ut i köket och till slut fick hon knappt vistas utanför rummet. En dag sa min fru plötsligt rakt ut:

Jag trodde aldrig att hon skulle bli kvar här så länge. Jag orkar inte mer.

Men vad vill du att jag ska göra?

Skicka tillbaka henne till landet.

Men hon klarar sig inte själv!

Det är så alla gör. Varför ska just vi hålla på? Varför ska jag känna mig som en främling i min egen lägenhet, stå ut med det där smaskandet och lukten?

Jag visste verkligen inte hur jag skulle hantera det. Men så häromdagen när jag kom hem, satt mamma klädd, med sin resväska i hallen.

Mamma, vad gör du?

Simon, ta mig till ett äldreboende!

Men varför? Vad är det här för prat?

Jag vill inte att ni ska gå isär på grund av mig.

Mamma försöker fortsätta övertala mig. Och jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag skulle aldrig kunna leva i lugn och ro om jag visste att mamma är där. Kanske borde jag bara lämna allt här och flytta ut på landet tillsammans med henne? Vad ska jag göra?

Add a comment

Sonen min, jag vill inte att du ska skilja dig på grund av mig! Skicka mig hellre till ett äldreboende!

Olle, min lilla flicka, jag ber dig – mamma satte sig på huk bredvid Olle – vi måste bo här ett tag, snart är allt över och då åker vi tillbaka till stan Olle satt tyst och såg på mamma. – Olle, hör du mig? Förstår du? – mamma skakade till Olle. – Jag hör, mamma… – Varför är du tyst då? – Mamma blev nervös, Olle såg det. – Jag var inte tyst, mamma, jag tänkte. – Tänkte du? Titta här hur många böcker det finns, Olle… Åh, vad jag älskade att läsa dem som barn… – Mamma… ska vi bo här länge? – Jag vet inte, älskling, vi måste stanna ett tag. Olle förstod allt som hade hänt dem, att familjen splittrats. Mamma trodde förgäves att Olle var för liten för att förstå. – Olle, moster Karin kommer att hälsa på dig, jag lagar mat för hela dagen, på morgonen åker jag till jobbet och på kvällen kommer jag hem. På helgerna är vi tillsammans och går och badar vid sjön… Mamma gömde ansiktet i händerna. – Förlåt mig… – Mamma, gråt inte. Jag vet att pappa lämnat oss, att vi måste klara oss och att du tyckte det var bäst att flytta till mormors lilla hus. Och hyra ut lägenheten till andra. – Jag vet allt, mamma… Jag ska vara snäll, jag lovar, jag väntar på dig och läser böcker, och moster Karin ser efter mig. – Vi klarar oss, mamma… Och i höst börjar jag skolan. – Mamma… finns det någon skola här? – Nej, lilla hjärtat, det fanns en skola – men den är borta nu. Men i höst, jag lovar, då flyttar vi tillbaka till vår lägenhet. Det här är bara tillfälligt, tills jag hittar ett bra jobb. – Och lägenheten har jag hyrt ut till augusti, det blir lagom tid, sen renoverar vi och får det fint. Allt blir bra, min lilla… – Jag vet, mamma… Den kvällen satt mamma och Olle länge på trappen till deras lilla hus, och mamma berättade om sin barndom och sin snälla mormor. – Mamma, hade du… en mamma? – Jadå, suckade mamma – hon finns fortfarande, fast… jag var väl inget hon ville ha. – Hur kan det vara så? – Tja, lilla vän. Jag kom till henne tidigt, hennes och pappas förhållande höll inte, han flyttade till en annan stad och fick en ny familj. Mamma stannade lite, sedan lämnade hon mig hos mormor Sonja och åkte själv till stan för att hitta lyckan… – Och… hittade hon sin lycka? – Hon hittade lycka, min flicka, men hon glömde bort mig… Hon gifte sig, fick två barn, och jag… fick födelsedagshälsningar ibland, men inte mycket mer. – Vet du, jag minns att hon kom ibland, om hennes barn var sjuka, för naturen och frisk luft här… – Men de visste inte om mig, att jag var deras storasyster. – Mormor sa till henne att jag hade min skolavslutning snart, och att mamma borde köpa mig en klänning… Men hon började skrika på mormor, sa att mormor var hjärtlös, hennes eget barn var sjukt, och här handlar det om klänningar. – Men mormor stod på sig: “Sonja är ju också ditt barn, hur kan du säga så?” – “Hon är stark och frisk, låt henne jobba ihop till sin klänning själv”, muttrade hon. Mormor blev så arg att hon körde ut henne… – Mamma, du säger aldrig “mamma” om henne, bara “hon” … – Jag vet, förlåt… jag har aldrig kunnat kalla henne det, min mormor Sonja var min mamma. – Du är döpt efter mormor Sonja, eller hur, mamma? – Det tror jag… Till hennes ära… – Älskade du henne, mamma? – Vem? – Mormor Sonja. – Ja, väldigt mycket! När hon gick bort, blev världen mörk… Och Zoya… alltså min mamma, jag väntade på henne, hoppades alltid hon skulle komma, varje födelsedag, varje helg… – När jag blev sjuk, på skolstarten, när mormor dog… jag väntade. – Hon kunde inte komma – hennes makes mamma fyllde år just då… Hon kom senare, grät… skickade iväg mig, eftersom jag var minderårig. – Jag trodde mamma skulle ta med mig hem, men nej, hon placerade mig på elevhem och lät mig gå på gymnasiet där. – Min första nyårsafton var utan mormor. Naiv som jag var trodde jag hon skulle ta hem mig, men hon sa bara: – “Förlåt, Sonja, vi har huset fullt av släkt, var ska du få plats?” – Då bestämde jag mig för att åka hem, mitt hem. – “Ge mig nyckeln till mormors hus,” sa jag. – “Varför då?” undrade hon. – “Det är mitt hem. Om du tror att du kan ta det ifrån mig, har du fel.” – “Det är mitt hus också,” sade hon ilsket. “Vi tänkte fira nyår där ute i naturen.” – “Jag lovar, om ni sätter foten där, förstör jag ert firande. Ge mig nyckeln!” – Hon vägrade. Så jag klättrade över gärdesgården själv, köpte två nya lås inne i stan. Bad grannen, farbror Fredrik, ta ner de gamla och sätta upp nya. – När det gäller huset, försäkrade grannarna att de skulle skydda mig, för mormors skull. – Nyår firade jag ensam, fast i slutet kom mina vänner, det blev fint ändå… – Sen fyllde jag arton. – Träffar du henne aldrig? – Nej… Varför skulle jag? Vi har inget att prata om. – Mamma… och du… – Vad? – Skulle du kunna göra som hon? Lämna mig? – Aldrig i livet, hör du det? Aldrig! …Olle är redan vuxen och inte alls rädd längre. Mamma har åkt till jobbet, och moster Karin kommer två gånger om dagen. Hon äter, plockar undan, diskar, matar dockan Lisa och sätter sig och läser. Olle har nyss lärt sig läsa, och det är så spännande – att läsa för dockan Lisa och björnen Micke. Dagarna går likadant. Först gråter Olle lite, eller snarare, tårarna bara trillar fast Olle försöker hålla dem tillbaka. Det är som att tårarna själva rinner, fast Olle vill vara stark. Men när mamma kom hem blev allting bra igen. Tills en dag när mamma inte kom. Hon kom inte alls… Det blev mörkt, Olle tände lampan och drog för gardinerna. – Var inte rädd, Lisa, Micke, Marie, Ninni och clownen Anders… var inte rädda, viskade Olle till leksakerna. Kanske skulle Olle gå till stationen och möta mamma? Men vägen var lite svår att minnas, och hon kanske skulle missa mamma. Olle försökte mota undan de dåliga tankarna. Nej, mamma skulle aldrig lämna henne, nej, nej… Olle har ju ingen mormor Sonja, med vem skulle hon annars stanna kvar? Olle såg framför sig hur mamma gifte om sig, fick nya barn, och glömde bort Olle. Att Olle blev kvar ensam i huset… Av medlidande med sig själv började Olle gråta högt, ögonen sved, halsen blev tjock, men till slut somnade hon på stolen vid fönstret. Så hörde Olle ljud i farstun – tänk om det var råttor, eller mammas mamma, mormor Zoya, som Olle aldrig träffat, och nu kanske ville ta huset ifrån dem? Köra ut Olle. Olle pep lågt. Plötsligt öppnades dörren, lampan tändes. – Mamma! – Olle sprang upp, stolen föll, – mamma! Min mamma! – Mitt barn, lilla Olla, älskade flicka… förlåt, jag missade sista tåget, fick lift till grannstationen och gick hem i mörkret. – Mamma, var du rädd? – Väldigt, Olle – jag var så rädd för dig! Jag grät, bad att du inte skulle gråta, men jag grät ändå… Jag skrämde bort alla vargar, skrattade och grät mamma. – Jag var rädd att du trodde jag övergett dig. Och då… då sa Olle för första gången någonsin inte sanningen till sin mamma. – Mamma, jag trodde aldrig att du skulle överge mig, jag vet att du aldrig skulle göra det. För Olle tänkte så, men ville inte göra mamma ledsen. Mamma och Olle stannade i huset till slutet av augusti, sen började Olle skolan och mamma hittade ett bra jobb. Pappa bestämde sig för att stämma mamma för rätten att ha Olle på helgerna. Mamma skrattade; han hade aldrig försökt träffa sitt barn förut. – Jag har aldrig förbjudit det – men han har ju aldrig velat… Nu träffar Olle pappa på helgerna. Först var hon glad, men sen… – Mamma, ibland tror jag att min pappa, han är lite som din Zoya, han behöver mig inte egentligen, han vill bara träffa mig för att han måste. Vi går till barnhörnan i gallerian, han pratar bara i mobilen och skäller. – Jag sitter på bänken och tittar på småbarnen, mamma… jag vill inte gå dit mer… Kan vi berätta för honom? Pappa blev arg och anklagade mamma för att vända Olle emot honom. – Jag är pappa, skrek han, och du förbjuder mig. – Pappa… jag är inte liten längre, varför tar du mig till det där tråkiga barnrummet? Och chips gillar jag inte heller… jag har blivit stor. – När du lämnade oss och mamma fick jobba och jag var ensam hela dagarna. Och när mamma missade tåget och gick i skogen från grannstationen… och vargarna jagade henne, medan jag var själv hemma… Det var andra gången Olle inte höll sig till sanningen – denna gång för pappan. Om vargarna. Pappa lyssnade och gick. Men sedan kom han, efter någon månad… Han bad om förlåtelse och sa att han förstått. Sen gick de på bio tillsammans – med Olle… Nu springer Olle gärna och möter pappa… – Sonja… sprang du verkligen från vargar, undrade pappa. – Visst, sa mamma blint. Sen pratade mamma och pappa om något – och pappa missade sitt tåg. Det var vad mamma sa: ”Hans tåg gick.” – Mamma, – sa Olle, – om tåget gick, hur ska han ta sig hem nu? Han kan stanna hos oss istället? Pappa tittade på mamma. Men mamma stod på sig. – Han går, det finns inga vargar här, sa mamma och släppte ut pappa. – Mamma… han ville komma tillbaka, eller hur? frågade Olle i sängen på natten. – Ja… – Förlåter du honom inte? Mamma svarade inte. – Det är din sak, men… jag älskar er båda… – Jag vet, Olle. – Men dig älskar jag mest, för du är den modigaste mamman i världen, du sprang till mig utan att ens vara rädd för vargarna. …Åren gick. Olle ska gifta sig nu. – Mamma… jag måste erkänna något. – Ja? – Mamma… då, jag trodde att du övergav mig, som din Zoya gjorde… – Min flicka… Hur skulle jag kunna göra så… – Det visste jag inte då, mamma… förlåt mig. – Förlåt du mig, för att du behövde uppleva allt det där… De stod där och höll om varandra, mamma och dotter… de är alltid tillsammans. Mamma finns alltid vid hennes sida