7 mars
Kära dagbok,
Vilken dag! Idag mötte jag en äldre kvinna som påminde mig om hur snabbt livet kan vända och om värdet av vänlighet.
Det började när jag stannade vid bagerikiosken nära Vasaparken här i Uppsala för att köpa mitt favoritbröd, det där grova med nötter och torkad frukt. Chillan, den alltid lika raka försäljaren, stod där som vanligt. Framför mig i kön stod en äldre dam, blek och tydligt skör, men ändå med en stolt hållning. Hon bad försynt:
Snälla vännen, kan jag få köpa en kvart bröd? Jag betalar tillbaka imorgon. Jag är alldeles yr av hungern.
Chillan skakade på huvudet och svarade:
Det här är ingen second hand-affär, tyvärr. Vi tar inte emot pantflaskor här, och på skylten står det ju tydligt: Flaskor lämnar man till återvinningen för pant och sen köper man för de pengarna. Vad kan jag hjälpa dig med annars?
Damen såg först förvirrad ut, sen förlägen. Pantaffären hade tydligen redan stängt för dagen öppet bara till klockan tolv. Hon suckade tungt och drog sig undan till sidan, tomhänt och skamset men ändå värdig.
Chillan muttrade lågt för sig själv:
Får man skylla sig själv, kanske Nästa gång får hon vara ute i bättre tid.
Jag köpte mitt bröd och sex nybakade wienerbröd med aprikosfyllning, betalade snabbt med min tjocka plånbok och noterade just då den stora, eleganta broschen på kvinnans jacka. Mitt hjärta knep till; det var något med hennes ansikte, men jag kunde inte placera det.
På väg till kontoret i närheten slog tankarna rot. Jag driver mitt eget bolag som säljer hushållsmaskiner; namnet är Peter Andersson. Jag startade allt i början på 90-talet och har kunnat ge min familj min fru Malin och våra två pojkar ett gott liv utanför stadskärnan. Snart väntar vi vårt tredje barn. Därför gjorde det extra ont när Malin senare på dagen ringde och berättade att Vincent, vår äldste, hamnat i slagsmål igen på skolan.
Jag försökte förklara:
Jag vet inte om jag kan komma till mötet, jag har ett viktigt avtal på gång…
Men Peter, du vet att det är svårt för mig nu. Kan inte du försöka komma?
Självklart. Du måste ta det lugnt nu, jag kommer.
Malin lät trött och sorgsen.
Barnen saknar dig. Du är nästan aldrig hemma längre, bara på kontoret.
Jag vet, svarade jag, men allt jag gör, gör jag för vår familj för dig, Vincent, Lucas, och lilla Freja som snart kommer.
På kvällen, när jag kom hem, satt Malin i soffan. Vi försonades snabbt, och när jag berättade om wienerbröden log hon svagt.
Brödet i alla ära, men vinterns lussebullar var godare, skrattade hon.
När barnen lagt sig blev jag sittande i köket och tänkte på kvinnan vid kiosken. Något störde mig, hennes ansikte var så bekant. Plötsligt slog det mig den där broschen! Var det inte min gamla mattelärare, fru Margareta Holm? Jag hade inte sett henne på minst sjutton år, men nu kände jag igen henne. Hon var den vänligaste läraren jag någonsin haft, särskilt för oss barn som inte hade det så lätt hemma.
Jag mindes hennes lilla röda stuga ute på landet. Som barn hjälpte jag henne ibland med trädgården. Hon bjöd alltid på hembakat limpor av ett recept från sin mormor. Den doften av nybakt bröd, varm jäst och kärlek… ibland gav hon mig, utan att blinka, halva limpan att ta hem till farmor. Det värmde hela vägen in och sitter kvar än idag.
Jag kunde inte släppa tanken, så nästa dag kontaktade jag Mattias, en gammal vän på kommunen, och frågade var Margareta nu bodde. Han hjälpte mig och redan samma söndag gick jag, med blommor i handen, till hennes nya lägenhet på Gränbyvägen.
När jag ringde på öppnade hon själv.
Hej Margareta, det är Peter Andersson… Du kanske inte minns mig? Jag gick ut plugget sjutton år sen.
Såklart jag minns dig, Peter! Du var en av de där barnen med bäst hjärta.
Jag berättade snabbt varför jag kommit, att jag ville bjuda hem henne för att hjälpa oss hemma när Malin snart skulle föda. Vi behövde någon vi kunde lita på med barnen. Margareta försökte protestera, men jag sa:
Vi behöver dig! Och du har hjälpt mig mer än du kan ana i livet. Nu vill jag ge tillbaka.
Till slut log hon med tårar i ögonen och sa:
Om ni står ut med gamla fru Holm, så packar jag gärna mina väskor.
När Margareta flyttade in blev hon snabbt familjens pärla. Malin hade någon att tala med, barnen fick en klok vuxen närvarande, och Vincent ja, han slutade till och med slåss i skolan. Margareta behövde aldrig höja rösten. Värmen och auktoriteten satt liksom i märgen.
Så kom dagen då vi fick hämta hem lilla Freja från BB. I hallen stod både Margareta och grabbarna, sprudlande av glädje.
Vi har bakat! ropade Lucas.
Och Vincent tillade:
Men Margareta säger att brödet blir godare i vedspis än i ugnen. Vi måste prova någon dag hos farfar!
Jag känner mig så tacksam. Livet har sina prövningar, men när vi tar hand om varandra, öppnar hjärtat och famnen för dem vi möter då kommer det bästa tillbaka, på nya vägar.
