Jag finns inte längre

Jag finns inte
Har du köpt det där skräpet igen? Gunnar ställde matkassen på bordet så att något klirrade till därinne. Jag sa ju: ingen mer Velour. Dyrt och onödigt.

Ingrid Stenberg stod vid fönstret och såg ut på gården. Där sprang en grannflicka på sju år och jagade duvorna, som flög upp som ett moln, spred ut sig åt alla håll, för att snart samlas igen på asfalten, som om ingenting hade hänt. Ingrid såg på och försökte minnas när hon sist hade köpt sig något bara för att hon ville. Bara för sin egen skull.

Det är handkräm, Gunnar. Trehundra åttio kronor.

Trehundra åttio är ändå trehundra åttio. Har du glömt räkna?

Hon svarade inte. Vände sig undan, tog upp påsen, plockade fram en liten burk med guldig lock och ställde den på fönsterbrädan bredvid sin pelargon. Pelargonen hade inte blommat på länge. Ingrid hade tänkt ta reda på varför, men det blev aldrig av.

Ingrid. Jag pratar med dig.

Jag hör dig, Gunnar.

Hon gick ut till köket, öppnade kylskåpet och funderade på middag. Bakom sig hörde hon hans tunga, jämna steg, sedan smällde dörren till kontoret. Hon andades ut.

Hon var femtioåtta år, bodde i Malmö, i en trea på Lorensborgsgatan, gift med Gunnar Pettersson i tjugonio år. De hade en vuxen son, Johan, som bodde i Göteborg och ringde på söndagar, om han inte glömde. De hade ett fritidshus fyrtio kilometer bort, en bil som bara Gunnar körde, och ett jobb på stadsbiblioteket där Ingrid varit bibliotekarie i arton år.

Ett liv var det. Det kan ingen ta ifrån en.

Hon tog fram kycklingfilé, la på skärbrädan och grep kniven. Flickan utanför hade gått, duvorna var borta. Gården låg grå och tom, förra årets gräs och ogräs stack upp i asfaltsprickorna.

Ingrid upptäckte att hon bara stod, kniven i handen, utan att röra sig.

Hon la ifrån sig kniven, gick fram till fönsterbrädan, öppnade kräm-burken. Doften var mild, med något blommigt. Hon smorde lite på ovansidan av handen, arbetade in krämen. Huden sög in snabbt, kvar fanns en märklig lättnad, som om någon vänligt tagit hennes hand.

Ingrid stängde burken och började skära kycklingen.

Natten blev som vanligt. Gunnar åt under tystnad, tittade på nyheterna, gick och la sig. Ingrid satt kvar i köket länge med en kopp kallnat te, bläddrade i en gammal trädgårdstidning. Läste inte egentligen, bara satt.

Nästa morgon kom hon till jobbet och fann Lydia Hansson gråtande bakom tidskriftshyllan.

Lydia, vad har hänt?

Lydia Hansson var tre år äldre än Ingrid, hade jobbat på biblioteket längst av alla, kunde varenda boks plats på hyllan, och Ingrid hade aldrig sett henne gråta.

Inget, inget, sa Lydia och viftade bort det, tog fram näsduken. Förlåt. Det är privat.

Om du vill, får du berätta.

Inget särskilt att säga. Hon snyftade, stoppade undan näsduken. Min dotter ringde igår. Sade rakt ut: “Du är föråldrad, mamma.” Så, bara. Föråldrad.

Vad menade hon?

Just så. Jag gav henne råd om mänskligt, om äktenskap och allt. Och hon bara: “Mamma, dina råd är från förra århundradet. Du förstår inte hur folk lever nu.” Lydia fixade långsamt med tidskrifterna. Hon har säkert rätt.

Nej, sa Ingrid.

Vad vet du om det?

Ingrid hittade inget svar. De stod där en stund i tystnaden, som doftade av böcker och trägolv, och gick sedan var och en till sitt.

På lunchen gick Ingrid ut. Det var kall april, men soligt. Hon satte sig på en bänk i Folkets park, blundade, lät det orangea skina genom ögonlocken. Hon funderade på Lydia, på Lydias dotter, på ordet “föråldrad”.

Sedan började hon tänka på sig själv.

Ingrid Margareta Stenberg, född Johansson, föddes i Malmö 1966. Gick ut lärarhögskolan med svenska som inriktning, gifte sig sent efter tidens mått vid tjugonio. Gunnar var ingenjör, seriös, verkade pålitlig. Året efter kom Johan. Ingrid tog föräldraledigt, gick sedan tillbaka på deltid, fick ta hand om sin mamma tills hon gick bort, återgick till jobbet. Livet gick. Lugnt, utan stora svängar.

Någonstans på vägen gick något förlorat Ingrid visste bara inte vad det var längre. Känslan fanns där, saknaden efter något som funnits, nu borta.

Hon öppnade ögonen. Tvärsöver blommande plommon, små vita blommor. Ingrid tänkte att hon inte ritat på trettio år. Under utbildningen hade hon målat för sig själv, med pastellkritor. Sedan blev det inte tid, inte mod, sedan glömdes det bort.

Hon plockade fram mobilen och ringde Johan. Han svarade på tredje signalen, rösten stressad.

Hej mamma! Allt bra?

Bra. Jag ville bara prata lite.

Kan vi höras i kväll? Jag är mitt i ett möte nu.

Självklart, ring när du vill.

Han ringde inte. Det var inget ovanligt.

Ingrid jobbade till sex, köpte bröd i bageriet, promenerade hemåt och tänkte att hon gått denna väg i arton år, samma varje arbetsdag, kunde varje skrovlig platta.

Gunnar var redan hemma, satt vid datorn och läste något. Ingrid hängde av sig jackan, gick direkt ut i köket.

Ska du ha middag?

Senare.

Hon kokade vatten, hittade restsoppa i kylen. Medan soppan värmdes såg hon på krämburken som stod där på fönsterbrädan. Den var liten och fin. Hon tänkte att Gunnar hade rätt: trehundra åttio kronor, varför?

Men sedan mindes hon den goda doften.

Och lät burken stå kvar.

Två veckor gick. Inget särskilt hände. Sedan kom Susanne.

Ingrid såg henne direkt. En kvinna kring fyrtiofem, höstfärgat kappa, kortklippt, rak i ryggen. Hon gick fram till disken och sa att hon ville bli låntagare och undrade efter böcker om psykologi och om det fanns något om akvarellmålning.

Akvarell? Ingrid blev förvånad.

Ja. Jag höll på lite som barn, vill försöka igen.

Ingrid fixade lånekort, visade hyllorna. Susanne gick vant mellan dem, bläddrade, plockade, ställde tillbaka. Ingrid såg på henne i ögonvrån och kände att här var något hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Ett lugn. Som om Susanne räckte till för sig själv.

Efter en halvtimme kom Susanne med två böcker och frågade:

Läser du det här själv?

Hon nickade mot psykologi-hyllan.

Ibland.

Har du jobbat här länge?

Arton år.

Susanne såg på henne, inte granskande, bara intresserad.

Det är länge.

Ja.

Trivs du?

Ingrid tvekade en sekund. Frågan var enkel, svaret inte det.

Jag gillar böckerna. Och människorna. Platsen är… invand.

Invand, upprepade Susanne, som om hon prövade ordet. Jag förstår.

Hon tog böckerna och gick.

Nästa vecka kom Susanne åter, lämnade en bok och ville ha något mer om akvarell. Ingrid plockade fram en tunn bok med bilder, erbjöd den. Susanne tog den, frågade plötsligt:

Vill du prova?

Prova vadå?

Målarkurs. Jag går på akvarellkurs varje lördag. Liten, kravlös grupp. Följ med!

Ingrid tänkte säga nej direkt, öppnade nästan munnen, men ut kom istället:

Var är det?

Susanne skrev adressen på en lapp: Konstnärshuset Vitt Ljus, Köpmansgatan, lördagar klockan elva.

Hela kvällen såg Ingrid på lappen, först i förklädesfickan, sedan på fönsterbrädan bredvid krämen. Gunnar märkte inget, han frågade henne sällan om sånt som inte gällde pengar eller hushåll.

På fredagskvällen sade hon till honom över middagen:

Jag ska på målarkurs imorgon bitti.

Gunnar lyfte blicken.

Vad sa du?

På Köpmansgatan, akvarell. En bekant från biblioteket frågade.

Vad kostar det då?

Har inte hunnit fråga.

Jaja. Gå du, om du inte har annat för dig.

Ingrid såg på honom. Han såg redan bort, åt. Hon tänkte på orden: om du inte har annat för dig, hur hon hört någon liknande variant i nästan trettio år. Igen. Varför. Vad kostar det. Om inget annat finns.

Ja, sade hon. Jag går.

Hon gick upp åtta, tvättade sig, tog på sig sin grå jumper och mörkblå byxor. Stod sedan länge framför spegeln. Hon brukade inte studera sig själv, brukade bara svepa förbi sin bild. Nu såg hon ordentligt: ett ansikte som åldrats, men inte fult, grå ögon, levande. Hår med grått, men tjockt. Hon drog en hand genom håret, försökte lägga det annorlunda. Sedan öppnade hon krämburken och smorde händerna, lite på halsen.

Hon gick hemifrån nio, ville inte stressa.

Vitt Ljus låg på andra våningen i ett äldre hus med glasveranda och vita väggar, trägolv, stora fönster. Ingrid gick upp, öppnade dörren.

Susanne redan där, samt fyra kvinnor i olika åldrar, och en man i femtioårsåldern, kraftig, rutig skjorta. De satt kring ett långt bord; framför varje låg ett ark papper och ett vattenglas.

Ingrid! Susanne vinkade glatt. Du kom!

Ingrid satte sig bredvid. Ledaren för kursen, ung kvinna som hette Klara, förklarade att de idag skulle måla en syrenkvist. Ingrid höll penseln, handen lite skakig kanske inte av nervositet, bara ovana.

Strunta i om det blir vackert, sa Klara. Tänk bara på färg och vatten. Inget annat.

Ingrid drog det första penseldraget. Syrénlila tonade ut, blandade sig med blått. Sen ett till, och ett till. Färgen styrde lite själv, inte riktigt som Ingrid tänkte men det var spännande. Susanne bredvid rynkade koncentrerat på pannan; mannen målade med pytteliten pensel och såg missnöjd ut.

Efter över en timme såg Ingrid på sitt papper. Ingen syrenkvist egentligen, mer ett diffust blå-lila moln med fläckar. Men något i den levde. Något hon själv gjort.

Vackert, sa äldre damen mittemot, som presenterat sig som Gunvor.

Tycker inte det, sa Ingrid.

Jag tycker. Där finns en känsla.

Ingrid såg en gång till, kanske.

Efter kursen föreslog Susanne kaffe på gatan intill. Ingrid tackade ja. De satte sig vid fönstret och Susanne frågade rakt på sak:

Gillade du det?

Ja. Oväntat mycket.

Tänkte väl det. Du har en blick ibland, som om du ser något men är rädd att titta rakt på det.

Hur länge har du bott i Malmö?

Tre år. Flyttade hit från Uppsala efter skilsmässan.

Förstår.

Ingen fara, log Susanne, helt utan bitterhet. Det var tufft i början. Sen blev det bättre. Sen blev det faktiskt intressant att leva själv. Man upptäcker så mycket som man inte visste om sig själv. Hon log varmare. Du är gift?

I tjugonio år.

Trivs du?

Ingrid rörde om sitt kaffe.

Det varierar.

Susanne nickade och frågade inget mer. Också det var bra med henne.

Väl hemma igen satt Gunnar framför matchen och frågade inget om kursen. Ingrid åt soppa själv, satte sitt syrenmålning mot väggen vid pelargonen.

Den såg piggare ut än veckan innan. Ingrid upptäckte en liten röd knopp på ena stjälken som hon inte sett förut.

Varje lördag fortsatte hon gå. Susanne kom alltid. Samtalen blev längre, först en halvtimme, senare en timme. Ingrid berättade om biblioteket, om favoritböcker, Susanne om sitt jobb (hon var ekonom på en mindre byggfirma), om Uppsala, om dottern där.

En gång frågade Ingrid:

Känner du dig aldrig ensam här?

Det händer. Men det är en annan ensamhet än förr.

Hur då?

Susanne tänkte efter, knäppte händerna.

Förr var jag ensam fast jag levde med någon. Det är den värsta ensamheten. Nu är jag själv men inte ensam på samma sätt. Förstår du skillnaden?

Det gjorde Ingrid. Hon sade inget högt, men inuti började isen röra sig långsamt, men säkert.

I maj meddelade biblioteket om en tävling. Stadsdelen skulle arrangera en slags kultursatsning och bad om idéer till arrangemang. Chefen, Marina, kallade till möte:

Någon som har förslag?

Alla teg. Ingrid också. Men inom henne rörde sig något.

Vi kunde ha en kväll om kvinnors berättelser, sa hon till slut. Riktiga berättelser. Vi bjuder in kvinnor i stadsdelen att dela sina liv, vad som förändrats, hur det varit. Och om de vill kan de visa vad de skapat om någon målar, stickar, drejar…

Ovanligt, sa Marina.

Men levande.

Vem vill hålla i det?

Jag, sa Ingrid. Hon blev lika förvånad som alla andra.

Marina såg noga på henne.

Okej, Ingrid Margareta. Prova.

Hon skyndade sig att ringa Susanne, som gapskrattade.

Oj! Du?

Jag, själv vet jag inte varför. Orden bara kom.

Det är det allra ärligaste. Jag är med! Och vi frågar Gunvor, hon med keramikfåglarna…

Gunvor Holm var sextiotvå, pensionär sedan tre år, och skapade lergökar och smådjur som hon ibland sålde på marknader. När Ingrid ringde tackade hon genast ja.

Ingrid satt om kvällarna vid köksbordet med sin anteckningsbok och skrev, strök, skrev om. Det var en speciell känsla att skapa något. Inte bevara skapa.

En kväll såg Gunnar henne vid bordet.

Vad skriver du?

Arbete. Förbereder ett event.

Igen biblioteksgrejer.

Ja.

Han hällde vatten, stod kvar.

Maten var kall idag.

Förlåt. Jag värmer nästa gång.

Han gick. Ingrid såg efter honom. Tänkte att han noterade kall mat aldrig att hon blivit gladare, fått energi, blivit mer levande.

Hon fortsatte skriva.

Kvällen skulle vara tredje lördagen i juni. Ingrid bjöd in fyra kvinnor, däribland Susanne och Gunvor. Den femte blev Elisabeth, pensionerad geografilärare och poet. Sjätte blev Klara, kursledare.

Ingrid gjorde affischer, satte upp i området, skickade till lokaltidningen. Hon oroade sig för att ingen skulle komma. Men när kvällen kom var salen fylld över trettio personer, mest kvinnor i olika åldrar, från unga till en mycket gammal dam som var ledd av sin dotter.

Ingrid höll i kvällen. Hon inledde kort om varför de samlats, att det viktigaste är att lyssna på varandra. Sedan lämnade hon över ordet.

Gunvor berättade om sin pension och tomheten efteråt hur hon vandrat runt och känt sig överflödig, tills hon råkat börja på keramikkurs och upptäckte att jag ändå har händer!, sa hon. Publiken skrattade med värme.

Susanne talade om nystart efter skilsmässa, att det egentligen varit rädslan för det bekanta som hållit henne tillbaka: Jag var inte rädd för det nya, jag var rädd för det vanliga. Ingrid bestämde genast att hon ville minnas de orden.

Elisabeth läste poesi. Rösten skakig först, sedan stadig. Applåder bröt ut.

Efteråt stannade Ingrid och Lydia och städade, plockade undan koppar och stolar.

Det blev bra, Ingrid, sa Lydia. Faktiskt riktigt bra!

Förvånansvärt bra.

Inte alls. Du har alltid kunnat med människor bara aldrig gett dig själv chansen.

Ingrid såg förvånat på henne.

Tror du?

Jag vet! Vi har jobbat ihop arton år.

Ingrid hängde upp någon kvarglömd sjal, tänkte att Lydia hade rätt och att det både gjorde ont och var en lättnad. Hur kunde det vara första gången på arton år?

Hemma sov Gunnar. Hon smög ut i köket, drack vatten. På fönsterbrädan stod krämen och syrenmålningen. Pelargonen blommade fullt, fyra röda klasar.

Ingrid smorde in händerna långsamt. Tänkte på Susannes ord: Jag var inte rädd för det nya, jag var rädd för det välbekanta.

Nästa morgon frågade Gunnar:

Hur gick det igår?

Bra. Många kom.

Åt du något alls där?

Det fanns te.

Te är ingen mat, muttrade han och försjönk i sin mobil.

Ingrid hällde kaffe och klev ut på balkongen. Tidig morgon, tom innergård, poppeldofter. Hon tänkte på hur Gunnars omsorg mest märktes som frågor om praktiska ting. Tjugonio år hade hon tagit det för omtanke, men insåg nu att ibland var det mest form, inte innehåll.

Hon visste ännu inte vad hon ville göra med insikten. Hon hade bara börjat möta sig själv öppet.

I juli ringde Johan. På en onsdag, inte söndag, ovanligt.

Hej mamma! Hur är det?

Bra, Johan. Något särskilt?

Nej, bara… Susanne skrev till mig.

Ingrid stannade framför kylen.

Susanne?

Din bekant från biblioteket. Hon hittade mig på Facebook, berättade om dig och hur fantastiskt väl du fixat det här arrangemanget. Jag hade ingen aning!

Du frågade aldrig.

Tystnad.

Förlåt, mamma. Det gjorde jag inte. Berätta nu istället.

Så Ingrid berättade. Om akvarell, om Gunvor och hennes fåglar, om poesin, om kvällen då folk kom. Johan lyssnade tyst, avbröt inte. Sedan sa han:

Du är grym på det här. Seriöst.

Tack.

Har du alltid gjort sånt?

Nej. Det var första gången.

Borde gjort det förut.

Ja, svarade hon.

De var tysta. Sedan sa Johan:

Mamma, är det bra mellan dig och pappa?

Ingrid gick till fönstret. Ute på gården spelade två pojkar fotboll i julisolen.

Det är… invant.

Är det bra eller dåligt?

Jag vet faktiskt inte.

Johan frågade inget mer. Sa han skulle komma i augusti. Det blev så.

När han kom var han kvar fyra dagar. Lik sin far till utseendet, men där fanns något av Ingrid i hur han såg på folk. Han hade ost och nötter med sig, satt med kaffekoppen och lyssnade verkligen.

En morgon när Gunnar var på landet satt de vid köksbordet och Johan sa:

Mamma, du har förändrats.

Hur menar du?

Vet inte exakt. Nästan som om du blivit större. Han fnissade åt sig själv. Låter knäppt.

Nej, det låter tydligt.

Är du glad?

Ingrid höll händerna om kaffekoppen, varm.

Ja, sa hon. Men lite rädd ibland.

Varför rädd?

Ju tydligare man ser sig själv, desto tydligare blir allt annat runtomkring. Det är inte alltid bekvämt.

Johan nickade.

Ser pappa det?

Han ser att maten ibland är kall, sa Ingrid. Kände genast att det blev för mycket. Förlåt, det var orättvist.

Nej, det var ärligt. Har ni pratat på riktigt?

Om vad då?

Om vad du behöver.

Ingrid såg ut genom fönstret. Augusti var på väg att gulna i rabatterna.

Jag har aldrig riktigt gjort det. sa hon tyst.

Prova.

Johan for. Ingrid bäddade rent, tänkte på prova. I tjugonio år hade hon aldrig prövat fullt ut. Hon hade pratat, men undvikit det viktigaste. För att det var tryggt. För att Gunnar ofta bara genom en blick fick henne att tiga.

I september kallade Marina henne till sig. Nu ville stadsdelen ha en repris på kvällen, i större format med alla stadsdelsbibliotek.

Det blir rejält, Ingrid. Mer jobb, men också högre lön.

Jag är med.

Marina log lätt.

Du har blivit annorlunda i sommar. Hoppas du tar det rätt.

Det gör jag.

Mer levande. På riktigt.

Ingrid gick ut till sin disk, log mot en romanlånare, hjälpte, skrev i utlåningsboken. Sedan stod hon i salen och hörde septemberljuset flöda in genom rutorna. Arton år. Först nu kände hon att rummet var hennes, att hon var där som sig själv inte bara som någon som råkade finnas.

Hemma märktes det också. Gunnar upptäckte att hon oftare var sen, att hon på lördagarna gick ut på träffar, till kvinnor han inte kände.

Vem är den där Susanne?

Min vän.

När skaffade du vänner?

I februari. På biblioteket.

Så ni träffas varje vecka?

Nästan.

Gunnar såg på henne med en ny blick. Inte irritation, inte frågande överlägsenhet. Han var osäker.

Jag förbjuder inget, sa han. Men det känns ovant.

Med vad?

Med att du har så mycket eget.

Hon satte sig mittemot. För första gången på länge såg hon rakt på honom, utan skydd. Såg en människa hon knappt kände, trots tre decennier tillsammans.

Gunnar, sa hon. Är du glad att jag gör saker utanför hemmet och jobbet?

Han tvekade.

Vet inte. Det är ovant.

Varför säger du ovan?

Jag menar… du brukade alltid vara nära till hands.

Jag är här. Bara lite annorlunda.

Du har förändrats.

Ingrid såg på hans rygg, böjd av åren. Han var också äldre.

Gunnar, när pratade vi sist om något viktigt, inte middag eller bilen?

Han vände sig.

Vi pratar väl?

Om vad?

Han svarade inte.

Just det, sa Ingrid lågt.

November kom med kyla och den stora stadsdelskvällen. Ingrid förberedde i veckor, samlade åtta kvinnor, ordnade med lokal konstnär som lånade ut tavlor. Susanne hjälpte, de sågs nästan varje dag, drack kaffe, gick längs kanalen när vädret tillät.

En gång sa Ingrid:

Jag fattar inte hur jag levt förut.

Du levde ändå.

Nej. Jag var undangömd djupt inom mig. Varför?

Inte varför utan hur det blev bara.

Men man kunde ju varit annorlunda.

Visst. Men annorlunda börjar när det börjar. Aldrig förr.

Jag är femtioåtta.

Och?

Det är sent.

Ingrid. Susanne såg henne i ögonen. Du är allvarlig?

Ja.

Då är jag det med. Jag har känt kvinnor som gett upp vid trettiofem, blivit färdiga, slutat växa. De lever som museiföremål. Du börjar vid femtioåtta. Det är bästa åldern.

Ingrid såg ut över kanalen. Pråmarna gled långsamt förbi.

Vet du, sa Ingrid. Jag målar varje vecka nu. Nio månader.

Jag vet.

Och idag skrev jag själv hela texten till kvällen. Inte något färdig mall.

Du har läst den för mig.

Och den är bra.

Den är levande. Det är viktigare.

Kvällen i november lockade över sjuttio personer, salong och ståplatser. Ingrid höll öppningen, läste sin text. Rösten stadig, händerna darrade knappt. Hon sade att i varje kvinna bor något särskilt, som väntar på att upptäckas. Att åldern ibland öppnar dörrar mer än stänger. Inte som moral mer som egna, nyfunna insikter.

Efteråt kom den äldsta kvinnan fram, ditledd av sin dotter. Hon hette Märta, åttiotre.

Det var som du talade om mig, sa hon och höll Ingrids hand med torra, varma fingrar.

Om oss alla.

Nej, om mig. Jag broderade förr, lade av, tänkte det var trams. Men kanske ska jag börja igen? Åttiotre… fånigt va?

Inte alls fjantigt.

Verkligen?

Verkligen.

Märta gick. Ingrid såg henne gå, dottern bredvid, långsam men med något nytt i stegen.

December tystnade. Ingrid ledde själv nu en liten litteraturcirkel på biblioteket på onsdagar. Sex till sju kom varje gång, samtalade, debatterade livligt.

Hemma rådde spänd stämning. Inte bråk, inget högljutt men spänt. Gunnar var tystare än vanligt. Ingrid märkte att han grubblade, men började inte själv.

En kväll i december, en söndag, gick hon in i hans kontor.

Gunnar, jag behöver prata.

Säg då.

Inte så. Hon stängde dörren, satte sig nära. På riktigt.

Han la ifrån sig boken.

Vad är det?

Inget speciellt egentligen. Men jag vill säga saker jag inte brukar säga. Eller aldrig sagt.

Han blev vaksam.

Jag har i många år levt som om jag knappt fanns. Jag var här, jag lagade mat, gick till jobbet, fixade på landet. Men inom mig fanns jag knappt alls. En del av det är mitt eget ansvar. En del handlar om oss. Hur vi levt bredvid varann.

Gunnar såg ner i bordet.

Vill du skiljas?

Jag vet inte. Jag vet bara att vi måste prata. Ärligt. Jag behöver att du ser mig inte bara maten, skjortorna. Mig.

Lång tystnad. Snön föll tyst utanför.

Jag kan inte sånt, Ingrid, sa han till slut, lågmält. Jag har aldrig lärt mig.

Jag vet. Och jag klandrar dig inte. Jag vill bara försöka. Annorlunda. Och veta om du vill det också.

Han svarade inte genast. Så såg han på henne, rörd på riktigt.

Du har förändrats mycket i år.

Ja.

Jag förstår dig inte alltid.

Jag vet.

Men jag vill inte att du försvinner. Inte härifrån. Inte från oss.

Hon såg honom sextioett, böjd av liv. Han var lika vilsen som hon hade varit.

Då försöker vi, sa hon. Jag lovar inte att det går lätt. Men vi kan försöka.

Januari blev kall och klar. Ingrid gick till biblioteket, höll cirkel, målade på lördagarna. Fler bilder nu, några tog Susanne, några hängde på köket intill pelargonen, som fått större kruka och blommade starkt.

Susanne och hon sågs färre gånger, jobbet blev mycket för Susanne, men de höll kontakt.

En dag sa Susanne:

Har du tänkt fortsätta i vår?

Ja, kanske göra ett helt litet festivalprogram, flera dagar.

Det är mycket arbete.

Ja, men jag gillar det.

Vem hade trott det för ett år sedan?

Verkligen.

Med Gunnar var det fortfarande svårt. Samtalen blev fler. Ibland gick det bra, ibland stängde han sig. Då väntade Ingrid, eller pysslade med sitt.

I februari, en vanlig kväll, sa han plötsligt:

Jag var hos läkaren förra veckan.

Något allvarligt?

Bara koll. Blodtryck ibland. Fick medicin.

Bra att du gick.

Frågar du inte varför jag inte sa det?

Ingrid lade ner skeden.

Varför sa du inget?

Ville inte oroa dig. Vanesak.

Du skyddar mig för mycket?

Ja. Du är ju alltid upptagen ändå.

Ingrid såg på honom. I hans ord fanns något viktigt, något nytt.

Gunnar, jag vill veta när du mår dåligt. Jag vill veta om läkaren. Förstår du?

Jag förstår. Jag ska bli bättre på det.

Och jag lovar att säga till dig också.

De satt tysta en stund. Ute blåste snö, i köket var det varmt. På fönsterbrädan stod krämburken och en ny blommande akvarell – en vit äppelkvist, mjuk och skir.

Fin bild, sa Gunnar. Har du målat?

Jag.

Han såg en gång till.

Du kan.

Jag övar.

Sen i februari ringde Lydia sent en kväll.

Ingrid, förlåt att jag stör. Min dotter kom idag.

Trevligt?

Ja, vi blev sams. Hon ångrade sig, sa att hon haft fel om föråldrad.

Glad?

Väldigt! Och Ingrid, kan jag få komma på din akvarellkurs?

Självklart. Lördag klockan elva.

Jag är rädd att jag inte klarar det.

Lydia, ingen klarar det perfekt första gången. Det är vitsen.

På lördagen kom Lydia. Höll penseln klumpigt, första strecket blev för mörkt, andra för blött. Lydia suckade.

Ingrid, ser du vad jag gör?

Jag ser och jag gillar det.

Men det är ju bara en fläck!

Det är första gången.

Du säger väl bara så för att trösta?

Nej. Ta penseln igen nästa gång så ser du.

Lydia tittade på sitt blad, började fnissa.

Okej då. Nästa gång.

Mars kom med första värmen. Ingrid ansökte om vårfestival, bibliotekschefen godkände. Johan skrev att han skulle komma i april.

En kväll när Gunnar lagt sig satt Ingrid kvar med sin bok och anteckningar. Takdropp hördes, snön smälte. Pelargonen var grön och stark, tre röda klasar, och en knopp, snart på väg att slå ut.

Hon såg på krämburken. Den var länge slut, men hon hade låtit den stå. Köpt ny likadan, Velour, trehundra åttio kronor. Gunnar kommenterade inget.

Hon öppnade anteckningsboken, skrev högst upp: Vad vet jag nu som jag inte visste för ett år sen? Så betraktade hon meningen. Sedan stängde hon boken. Det behövde inte stå där. Det fanns redan i henne.

Telefonen ringde. Ovanligt sent, nästan elva. Det stod Susanne på displayen.

Allt bra? frågade Ingrid direkt.

Ja, till och med bättre, svarade Susanne, rösten annorlunda, gladare. Jag har fått jobb i Uppsala. Bra lön, bra plats. Min dotter bor där. Jag funderar…

Ingrid var tyst en sekund.

Vill du flytta?

Vet inte än. Tänkte du skulle säga något.

Vad ska jag säga?

Vad du tycker.

Ingrid såg på mörkret utanför. April var redan där, blöt, levande.

Jag tror du vet svaret själv. Du har redan bestämt dig men inte sagt det högt.

Eftertänksam tystnad.

Kanske, sa Susanne. Ja.

Vad är du rädd för då?

Att lämna här. Kursen. Du. Gunvor och fåglarna. Elisabeth och poesin.

Vi finns kvar.