**Dagboksanteckning 12 oktober**
Det är allt, Alva. Mellan oss är det här över. Jag har längtat efter ett riktigt hem, barn, en familj. Du kan inte ge mig det. Jag har väntat länge, stått ut med tystnaden. Jag behöver en son. Jag har redan ansökt om äktenskapsskillnad. Du har tre dagar på dig att packa. När du åker, ring mig. Jag bor kvar hos min mamma så länge. Skynda dig jag måste ordna lägenheten för barnet och dess mamma. Ja, tro inte att jag är förvånad: min blivande fru väntar barn! Tre dagar, Alva!
Alva satt tyst. Vad kunde hon säga?
Hon hade inga barn. Mikael hade väntat fem år. På den tiden hade han gjort tre misslyckade försök.
Alla läkare Alva hade besökt svarade att hon var frisk. Varför gick alltid så fel?
Alva hade alltid levt sunt, tränat, ätit rätt.
Den här gången blev hon sjuk på jobbet. Ambulansen kom snabbt, men allt gick så hastigt
Dörren slog igenom för Mikael, och Alva föll utmattad på soffan.
Kraften och viljan att samla ihop sina saker fanns inte längre. Och hon hade ingen aning om var hon skulle lämna dem.
Hon hade vuxit upp hos sin moster, men mostern är borta och hennes son sålde lägenheten. Gå tillbaka till landsbygden till sin gammelfarmor? Hyra en lägenhet? Vad ska jag göra med jobbet?
Frågorna stack upp, och jag måste fatta beslut snabbt
Tidigt på morgonen öppnades dörren och svärmors röst ekade i hallen.
Sover du? Det är ju bra. Jag kom för att kolla så att du inte tar med dig något onödigt.
De gamla underkläderna till din son är jag inte intresserad av. Ska vi byta dem?
Så otålig! Du var så snäll, artig och tyst förr. Så här gick det. Efter första missödet sa jag till Mikael att du inte kunde föda barn.
Är det så ni vill säga till mig? Håll er tysta och håll koll på mig.
Vart lägger du servisen?
Det är min. Den är kvar från mostern, ett minne av henne.
Nu blir det tomt utan den!
Det bekymrar mig inte. Ni får ett barnbarn.
Ta bara det som är ditt!
Min laptop! Kaffebryggaren, mikrovågsugnen också, de fick jag av kollegorna. Min bil köptes före bröllopet. Din son har sin egen.
Du har allt, men du kan inte ge liv åt barn!
Det är inte ditt ansvar. Allt är okej för mig, så måste Guds vilja ha det.
Jag ser att du inte har någon ånger! Har du gjort allt med flit?
Ni snackar strunt. Jag klarar knappt att tänka på det.
Alva spanade in lägenheten inget kvar av hennes saker. En borste, lite smink, tofflor
Det känns som om hon glömt något viktigt. Svärmor stör koncentrationen.
Hon kom ihåg att den gamla kattstatyn saknades. I den fanns en liten hemlighet som ingen visste, inte ens hennes man. Inuti katten låg ett set: örhängen och en ring. De var inte dyrbara, men de var en påminnelse om hennes mormor. Mikael kallade dem bara skräp. Såg han dem? Han slängde det han ansåg som onödigt på balkongen. Alva öppnade balkongdörren
Vad glömde du här? Packa ihop och gå! hördes svärmors röst igen. Säg adjö till lägenheten? Du har ingen framtid här.
Till slut hittade hon katten, allt på sin plats. Nu kunde hon köra iväg.
Här är nycklarna, farväl. Jag hoppas jag inte ser er igen.
Alva körde till kontoret. Hon var fortfarande på sjukskrivning men bad om ledighet.
Vi saknar dig, men hur klarar vi oss utan dig? Räcker tre veckor? Var snäll och håll kontakten. Utan din input går hälften av projekten i stöpet.
Okej. Jag klarar av att släppa lite på jobbet. Tack.
Behöver du hjälp?
Nej.
Jag ordnar med din semester och bonus.
Tack, det är jättebra.
Alva sökte inte längre efter en ny bostad. Hon körde hem till sin lilla by. Ingen väntade på henne där, mormor dog för tre år sedan och hennes mamma såg aldrig barnbarnet innan hon dog i förlossningsstadiet.
Och nu kan Alva inte föda själv
En timme på vägen, och hon ser sin trädgård: ett äppelträd, tulpaner.
Sist gången hon var här med Mikael på hösten, grillade de kött och njöt av den svenska friskheten.
Alva körde in på gården, nyckeln till garaget låg i huset.
Hon öppnade dörren och steg in. Allt var tyst. På bordet låg smutsiga muggar och tallrikar. Varför hann hon inte städa förra gången?
Nej, hon hade städat! Men någon annan var där.
Två koppar, tallrikar, saftkartonger, en flaska mousserande mjöd inte från hösten.
Det måste ha varit Mikael. Med vem?
Det spelar ingen roll längre
Endast Alva hade nyckeln till huset, så Mikael måste ha gjort en kopia. Det är dags att byta lås.
Nytt liv, städning, sedan ett varmt bad.
Alva bestämde sig för att skölja av sig all smuts, allt förflutet.
När hon skulle gå ut knackade någon på dörren, sedan på fönstret.
Vem är där?!
Är allt okej hos er?
Jo svarade en kvinna, lite skärrad.
Förlåt.
Alva öppnade och såg en främling stå vid huset.
Ursäkta, jag kanske skrämde er. Jag är er granne, har spanat på er hela dagen.
Jag ser att ni försvann, rök kommer från spisen. Tänkte att jag skulle se till att inget händer er
Tack, allt är bra.
Är du släkting till Mikael? Han var här nyligen med sin fru Är du syster?
Nej, jag är hans tidigare fru. Inte riktigt, men processen pågår.
Är det här ditt hus?
Ja, mitt.
Jag är er tillfälliga granne, av familjens skull. En vän lät mig bo här. Vi är också i en skilsmässa, så imorgon är jag fri. Om allt är bra så går jag. Om du behöver hjälp, säg till. Jag heter Ivar.
Jag är Alva. Kan du byta lås?
Självklart. Säg när så fixar jag det.
Så fort som möjligt. Jag köper ett nytt i morgon.
Låt mig titta och köpa, så du inte tar fel lås och jag måste åka till stan med det.
Okej.
Två veckor gick. En vecka ledigt kvar innan hon måste återvända till stan. Hon hade vant sig, ville inte leta nytt boende. Mikael ringde inte, bara ett meddelande med datum för skilsmässan. Det kändes väl ändå bättre hon ville inte se honom.
Lördagen. Alva gick upp tidigt. Ivar bjöd in henne på en promenad till sjön.
Nya förhållanden var inte i hennes plan, men en promenad kräver ingen förpliktelse. De hade en trevlig stund och gick tillbaka för att äta. Bredvid Alvas hus stod Mikaels bil, precis som han nyss anlände. Dörren öppnades, Mikael steg ut och hjälpte en gravid kvinna ur bilen.
Alva och Ivar närmade sig porten. Mikael försökte öppna dörren, men
Vad är det här för något?
Varför klämmer vi in i någons hus?
Mikael stannade förvånad.
Det här är mitt hus! ropade den gravida kvinnan.
Så? Vem sa det, Mikael? Det är mitt hus, gå ur.
Mikael, vad säger hon?! Vem är du?! Din tidigare fru?! Släpp henne! skrek den gravida.
Alva och Ivar skrattade. Mikael satte tyst sin följeslagare i bilen och körde iväg.
Hans liv blir en räddning.
Men hon ska föda hans barn. Jag kunde inte. Tre misslyckanden. Förlåt.
Vi skilde oss för att hans fru inte ville ha barn
Fyra år har gått sedan skilsmässan. En slumpmässig återträff med den före detta svärmodern i en mataffär.
Alva, jag känner igen dig. Har du blivit gravid?
Ja, jag smekte min stora mage.
Mikael har problem. Hans barn är svagt, något har gått fel i den manliga linjen. Hans fru sprang iväg och lämnade barnet. Och du? Ska du föda ensam?
Nej, inte ensam. Jag har en familj. Jag har tid, de väntar på mig.
Hur? Förlåt mig för allt
Ha tålamod.
Den tidigare svärmodern såg på Alva när hon gick. Hon gick bredvid Ivar, som stödde henne med ena handen, medan den andra handen höll en liten flicka som såg precis ut som hennes egen mor.
—
Jag skriver detta för att förstå hur jag har kommit så här långt. Det känns som om varje dag är ett nytt kapitel i en bok jag inte riktigt kan läsa färdigt. Men jag tror på att fortsätta gå framåt, en steg i taget, med den lilla nyckeln i fickan, med löftet om en ny början och en framtid som ännu inte är skriven.
