Hej kompis! Jag tänkte berätta en liten historia om den där eviga snacket mellan svärmor och svärdotter, fast med en svensk twist.
—
**Den andra svärmoren**
När Sigrun steg in i lägenheten såg hon genast svärmoderns kängor stå i mitten av hallen. Det var tydligt att hon inte skulle få vila någon stund.
Birgitta Viktor, som kom fram ur köket med en blick som om hon stod i rätten, ropade:
*Är du igen på den där tråkiga gamla damen?* frågade hon. *Ett hus, en man, ett barn allt står på spel. Bra att jag kom, annars hade de suttit och hungrat.*
Sigrun svarade lugnt:
*Birgitta, Erik vet att jag blir sen idag. Jag har lagat middag, han behöver bara värma den. Han klarar sig helt utan din hjälp.*
Under de tio åren hon varit gift med Erik hade Sigrun vant sig vid att svärmor alltid var missnöjd med något. Svärmor verkade lyssna som en radio som spelar non-stop, utan att någonsin riktigt svara.
Det hade inte alltid varit så lätt. Birgitta var den andra svärmoren. Den första, Ingrid Andersson, var en riktigt taktfull kvinna. Hon stack aldrig in sig i sin sons liv, gav aldrig oönskade råd och påträngde sig aldrig.
Men när hjälpen behövdes, fanns hon där. Sigrun minns hur svärmor en gång satt uppe på natten med den tre månader gamla Katrin när barnet förväxlade dag och natt, hur hon kom och tog med sig barnbarnet på en liten promenad och sedan sa:
*Du behöver inte göra nåt just nu, sov bara. Lukas kommer, han fixar middagen själv.*
När Katrin fyllde fem år inträffade en olycka på Alexs arbetsplats och Sigrun blev änka.
Ingrid, som förlorat sin enda son, övergav inte sin svärdotter och barnbarn på det svåra ögonblicket. De bodde tillsammans de första tre månaderna efter sorgen och stödde varandra.
Sigrun föreslog att de skulle fortsätta bo ihop, men Ingrid flyttade till sin egen lägenhet:
*Sigrun, du är bara 28. Du har ditt liv framför dig, du ska hitta ditt eget lyckliga slut. Varför skulle jag gå omkring i ditt hem?*
Sigrun gick bort från Erik tre år senare, men Ingrid lämnade aldrig henne helt. Hennes egna föräldrar bodde långt bort, så den första svärmoren blev nästan som en andra mamma, medan Katrin knappt hörde någonting från sin mormor.
Det var därför Birgittas beteende, när hon bestämde sig för att hon hade rätt att bestämma i Sigruns lägenhet som husägare, chockerade Sigrun rejält.
Efter Birgittas första besök bad hon Erik förklara för sin mamma att hon bara kom på besök. Så skulle besöken planeras och man skulle bete sig därefter.
När Birgitta påstod att hon bara ville hjälpa och handlade av goda avsikter svarade Sigrun:
*Jag är inte längre tjugo år. Jag har varit självständig sen jag var ung. Sedan jag gift mig och levt med Erik i sju år behöver jag ingen lära mig hur man lagar mat eller städar. Jag kan själv lära andra.*
*Jag kommer förbi, Birgitta, och går runt med en vit trasa och gör en inspektion.*
Erik stödde sin fru, och om Svärmor ibland rörde vid gränserna, så löste de det själva.
Sigrun lärde sig att säga nej till den andra svärmoren när det gällde hushållet och barnuppfostran. Så när hon ett år efter deras andra äktenskap blev mamma till en son, backade Birgitta med sina råd men hon ville ju bara hjälpa!
Svärmor hade en kompis som alltid berättade för Birgitta hur hon uppfostrade sin yngre sons fru. Birgitta ville såklart också dela med sig, men hade inget att skryta med. Det enda hon hade var ett gnällgall, där hon ständigt klagade på Sigrun för att hon besökte Ingrid och hjälpte henne.
*Det vore bra om den gamla kvinnan var en närstående! När Katrin var liten skickade Sigrun henne till sommarstugan hos mormor jag var glad för det.*
*Men nu har flickan gått i skolan och Sigrun kör hela tiden dit. Det har gått så många år! Och hon släpar sig tvåtre gånger i veckan till henne*, klagade hon för sin vän.
Det senaste året hade Sigrun faktiskt besökt den första svärmoren oftare. Birgitta kallade Ingrid för gammal, fast hon bara var sju år äldre än hon själv.
Men sjukdomen gör ingen ung och den vackra åldern försvinner, så Ingrid föll sjuk. Sigrun besökte henne både på sjukhus och hemma.
*Du slösar familjens pengar på en främling*, gnäste svärmor.
*Ingen fara, Birgitta. När Ingrid blev sjuk sålde hon sommarstugan, så hon har pengar att vårda sig själv och kommer inte låna av er*, svarade svärdottern.
När Ingrid gick ner för en våldig sjukdom anställde Sigrun en vårdare åt henne och tog ledigt för att tillbringa halva dagen med henne medan Erik jobbade och sonen gick i skolan.
Det fördröjde bara hennes bortgång en liten stund; så småningom gick Ingrid bort.
Då började Birgitta intressera sig för arvet från den första svärmoren.
*Hon sålde sommarstugan, men hon har ännu inte använt alla pengarna. Dessutom har hon en bra pension nog finns det sparade medel.*
*Och den tvåarummarlägenheten går säkert till arvingarna*, funderade Birgitta, men Sigrun ville inte svara, rädd för vad hon skulle höra.
Istället frågade hon sonen, och svaret var inte tröstande.
*Vem står på testamentet? Naturligtvis Katrin hon är hans egen barnbarn.*
*Och Sigrun, varför sprang du runt?* undrade svärmor. *Oj, jag kan föreställa mig hur hon gråter!*
*Oroa er inte för mig*, sade Sigrun. *Jag har vetat länge att Ingrid kommer att lämna allt till Katrin. Jag tog henne till notarius för ett år sedan.*
*Varför hoppade du runt när du visste att inget skulle gå sönder för dig?* frågade Birgitta. *Låt Katrin ta hand om henne.*
*Jag kan förklara, men jag är rädd att du inte förstår*, svarade Sigrun.
I tid ordnade de arvet, Katrin fick alla papper på lägenheten och insatsen. Man bestämde att så länge hon studerade och bodde i studentbostad skulle lägenheten hyras ut och pengarna sättas in på hennes konto.
När Katrin tar examen får hon bestämma själv: flytta tillbaka till hemstaden och bosätta sig där, eller stanna i storstadsområdet, sälja lägenheten och köpa en egen.
När Birgitta hörde att lägenheten skulle hyras ut föreslog hon:
*Varför släppa in främlingar? De kan bara förstöra mer. Låt Kaja bo där ett tag.*
Den 35åriga Kaja, Birgittas yngre dotter, bodde fortfarande hemma. Hon var söt, hade en fin figur, en högskoleutbildning och ett jobb. Romantik dröjde dock.
Birgitta oroade sig för sin dotter.
*Varför har Kaja så lite tur? Sigrun är änka med barn, men lyckades lura min Erik!*, tänkte hon.
Hon trodde att om dottern fick sin egen lägenhet så skulle hon kunna gifta sig.
*Det spelar ingen roll att lägenheten nu tillhör Katrin. På trefyra år kan allt förändras kanske hittar Katrin en man med en lägenhet och kan ge den till Kaja.*, tänkte hon. Men hon höll sina planer för sig själv.
Det var en besvikelse när Katrin sa nej till att låta Kaja bo i hennes lägenhet.
*Hon skulle inte betala lika mycket som andra hyresgäster*, sade Katrin. *Jag planerar att ta ett bolån i framtiden. Kanske flyttar jag till huvudstaden efter universitetet, så jag sparar pengar.*
*Girig Katrin, allt handlar bara om dig*, sa svärmor till Sigrun. *Båda tänker bara på er själva. Kaja hade kanske gift sig om hon haft en lägenhet.*
*Mamma, du har ju en trerummare. Sälj den, köp en ettorummare och ge Kaja den*, föreslog Erik.
*Vilken idé du har*, protesterade svärmor. *Den trerummare är min, den har inga andras andelar. Varför ska jag krypa ihop i min ålder? Jag har bott här hela mitt liv och tänker inte flytta.*
*Det är inte Erik som är intressant, utan du*, avbröt Sigrun. *Du vill inte offra din lägenhet för din dotter men gapar åt någon annan.*
Så Kaja fick bo med sin mamma, medan Katrin hyrde ut sin lägenhet under studierna, sålde den senare och köpte en ny i regioncentrum. Hon reste ibland till Stockholm, men bara en vecka i taget. Som vi säger: *Borta bra men hemma bäst*.
—
Vad tycker du om den här snurriga familjehistorien? Kommentera gärna och ge en tumme upp!
