Vilken otäck dag för deras jubileum, tänkte Lena när hon hörde de susande viskningarna i drömmen. De har hittat tid att fira, och dessutom i en avlägsen by.
Fragment av en missnöjd mans röst nådde henne, som en fjärilsvinga som slår mot ett fönster. Hon förstod att Zacharias bror hade bjudit dem på ett 25årigt silverbröllopsfirande, den så kallade silvergudstjänsten.
Eriks mobil ringsåg som en isig vind genom den mörka skogen tills han svarade.
Det var hans kusin från den lilla byn som ropade.
Hej, Zacharias! svarade Erik med ett skratt som ekade mellan trädtopparna. Hur är läget? Allt är bra. Vad sägs om lördag?
Bra, jag ska säga det till Lena! Självklart kommer vi, var annars skulle vi gå?
Lena steg in i rummet, hennes skugga smälte med väggens tapet.
Vilket otäckt tillfälle för deras jubileum, sade hon tyst. Att de hittar tid att fira, och så i en by.
Till Lena sändes bitar av en missnöjd mans ord, som om vinden bar med sig en gammal tvist. Hon insåg att bror till Zacharias hade kikat in i deras liv som en silvertråd i en gammal trådspö.
Erik och Lena hade, i den drömlika natten, redan bestämt att gå skilda vägar. De hade glidit åt olika håll, ett avstånd som växte som en vinranka i deras hjärtan. Två dagar tidigare hade beslutet fallit som ett löv från en björk. Lena kände ingen lust att gå till detta silverbröllop hennes sinne var som en dimma utan stjärnor.
Kanske du själv kan gå, Erik, du är ju hans bror, sa hon om Zacharias hustru. Vi har alltid varit nära, alltid besökt varandra, men hur kan vi gå dit och säga att vi skiljs?
Att resa från staden till byn med buss tog fyra timmar, men deras gamla Volvo hade legat i garaget i tre månader, som en sovande drake. Förr körde de ofta till Zacharias by, där Erik föddes och växte upp. Nu var bilen trasig, Lena visste inte om hon skulle laga den eller köpa en ny.
Det förutsägbara skilsmässan hade kastat om deras planer som löv i en storm.
Erik tänkte för sig själv:
Troligen kommer inte Lena, hon vägrar nog. Att resa ensam då måste jag berätta för Zacharias och Tova att vi skiljs. Men är det rätt att störa deras fest med våra problem?
När han såg Lena gå in i rummet sade han:
Zacharias ringde, ska vi köra? Vi berättar inte om våra relationer, men kör vi, så får vi ta hand om skilsmässan därefter?
Lena nickade:
Ja, deras fest är igång, låt oss köra dit, vad som helst.
Bussen stannade och föraren ropade:
Alla avsteg, bussen kör inte längre!
Vad menar du, den kör inte? ropade Erik, hans röst studsade mot de gråa molnen. Vi är bara fem kilometer från byn!
Vägen är dålig, regnet har precis slutat, jag kan inte köra. Vem ska dra upp mig om jag fastnar? Hitta en lift eller gå till fots, sade föraren bestämt.
Erik och Lena steg av med en tung väska i Eriks händer. Att gå fem kilometer var inget de planerat, men drömmen krävde ändå att de gick.
Vad gör vi, väntar på en lift eller går till fots? frågade han.
En lift kan vi vänta på tills morgonen gryr, men vi måste gå, svarade Lena.
De gick längs en väg som verkade hålla världen uppe, men marken under dem var en mjuk, våt matta av dimma. På sidan växte stora pöler som speglade stjärnorna, men de gick på kanten.
Erik märkte hur Lena var tyst, nästan som om hon smälte in i luften. Hemma skulle hon kanske ha skrikit. Här höll hon sin ilska i ett glas, som om den skulle brista mitt i vägen.
Halvvägs såg de en ekgrotta, en dunkel tunnel av trädens armar, som ledde dem närmare byn.
Erik väntade på att Lena skulle börja gnälla, men hon följde bara tyst hans steg.
När de stannade lade Erik väskan på marken och frågade:
Trött?
Lite, jag kan vila på den där stocken, pekade hon på ett brutet träd som låg som en bänk.
De satte sig, tittade kring. Skymningen föll mjukt, fåglarna kvittrade, fjärilar dansade, trädens löv susade, syrsor gnällde.
Lena mindes hur de för tjugo år sedan körde till Zacharias by, där borden redan var dukade och gäster väntade på nygifta.
Så mycket har förändrats på tjugo år, skogen har vuxit, ekarna blivit höga och ståtliga, sade hon.
Ja, tiden flyger, allt förändras, svarade Erik och log. Kommer du ihåg hur ett hjul nästan föll av den gamla bilen den dagen? Du i brudklänning på höga klackar, jag i kostym och lackade skor, vi gick på kanten till byn medan Zacharias bytte däck. Vi gick ändå, men du skrapade lite i foten.
Ja, min fot, svarade Lena och skrattade. Lyckligt att Zacharias snabbt lagade bilen. Vi hade inte gått, vi hade bara stått och väntat.
Efter en kort vila fortsatte de sin vandring. De gick i tystnad, var och en i sina egna drömmar. Erik tänkte på sina ungdomsutflykter med kompisarna i skogen, medan Lena, som alltid varit stadsmänniska, aldrig övernattat i vildmarken.
Lena, trött men fundersam, tänkte:
När sonen är i tjänst, ska vi skiljas. Han kommer inte att gilla det, men vad gör vi? Allt är redan bestämt.
Vägen ledde dem ut ur skogen och ner i en dal där byn låg som en gömd juvel.
Så vackert! På sommaren är det verkligen underbart med färgstarka blommor, värme och sol, sa Lena.
Ja, här är det alltid vackert, både på sommaren, våren, hösten och vintern. Vi har kommit vid olika tider, men nu är vår bil trasig, så synd, vi hade kunnat vara där redan, svarade Erik.
De öppnade den knarrande slänten, steg in på gården och såg Zacharias som redan ställde upp borden. Han rusade mot dem, omfamnade dem.
Gick ni till fots, va? ropade han. Var är bilen? Varför sa du inget på telefonen, jag hade kunnat möta er. Vägen är verkligen dålig, men jag körde runt hållplatsen.
Vi visste inte att bussen skulle stanna, så vi fick gå, men åtminstone fick vi frisk luft och såg skönheten, svarade Erik.
Lena! Tova omfamnade sin hustru, en grönklädd flicka med ett leende som glittrade. Vad roligt att ni kom, vi har inte setts på evigheter. Imorgon är vårt jubileum, silverbröllop. Tiden flög som en fjäril, så snabbt att vi knappt hann se den.
Zacharias och Erik pratade en stund, bytte kläder och satte sig sedan till bords. De åt, skrattade, vandrade runt på gården tills natten föll.
Erik och Lena fick ett litet rum med en ny soffa, en modern soffa i ljusgrått tyg.
Titta, den är ny, visade Tova och pekade på soffan. Här har vi den. Godnatt.
Lena klädde av sig och placerade sig längs väggen, så att Erik fick mer utrymme på soffan. De hade redan sovit åt olika håll, men Erik lade sig i hörnet.
Lena, varför sitter du så mot väggen? Lägg dig normalt, vi har plats för båda. Benen måste kännas konstiga efter fem kilometers vandring, sa Erik.
Inte så mycket, svarade hon.
Erik ryckte försiktigt upp täcket från hennes fötter och masserade hennes fötter.
Det går bra, låt mig massera, så blir det lättare, sade han.
Nästa dag hjälpte Erik och Lena till att duka upp på gården, mötte gästerna. Samtal började lågt men växte i volym, likt en orkester som hittar sin melodi.
Musik fyllde luften, sånger hördes, folk dansade, festen sprack i färgglada glitter. Byborna kände varandra väl, skrattade och njöt.
Föreställ dig, Erik, tjugofem år med Tova, allt har varit bra, men ibland bråkar vi. Men vi försonas snabbt, hon är så god, fortsatte Zacharias. En fjärde århundrade har gått, men kärleken är stark, sade han. Jag älskar min Tova, ingen annan behövs!
Zacharias, nog är nog, viskade en kvinna i hans öra, men han fortsatte högt. Alla vet hur fantastisk min fru är, den bästa i hela världen! publiken applåderade i en kör.
Erik såg på Lena, båda betraktade det lyckliga paret. Hur kunde de tala om en separation mitt i sådan glädje? Luften var fylld av lycka, som en mjuk filt som omslöt alla.
Erik såg på Lena med andra ögon och tänkte:
Min kära Lena är lika underbar som Tova. Missförstånd sker, men är det därför vi vill skiljas? Nej, jag vill inte förlora min fru.
Han omfamnade Lena, som stirrade förvånad in i hans ögon. Hon såg värme, kärlek och något annat, men förstod hans känsla. Kanske hade de båda funnit lycka i Zacharias och Tovas fest.
Lyckan omsluter oss, tänkte Lena och log mot Erik, som kysste hennes kind.
Nästa dag var det grillning, långa samtal, och Erik lät inte Lena gå långt ifrån sig. När hon rörde sig, följde hans blick henne som en skugga.
Zacharias körde dem sedan tillbaka med en gammal buss.
Hemma, utan någon dramatik, frågade Erik:
Lena, vad gör vi med bilen? Reparera eller köpa ny? Det kostar mycket, men kanske en ny är bättre. Vill du ha den? Jag vill inte ta bussen till Zacharias igen.
Du vet bäst, om vi köper en ny, låt oss göra det. Du är bättre på bilar, svarade Lena.
Då går vi till bilmarknaden imorgon bitti, kollar på bilar, så vi kan köra tillsammans, svarade han.
Samtalen om skilsmässan försvann som dimma i gryningen. Sonen återvände, gifte sig, och Erik och Lena levde lyckligt, omgiven av drömlik värme.
