Ha tålamod, min kära! Du är nu i en annan familj och måste följa deras regler. Du har gift dig, inte bara kommit på besök.
Vilka regler menar du, mamma? Alla är så besynnerliga här! Särskilt svärmodern! Hon hatar mig, det är tydligt!
Har du någonsin hört talas om en snäll svärmor?
Så festligt! Så festligt! Nu har hon gått över gränsen! Märta Andersson stod mitt i köket, hennes ansikte var rött av ilska och ögonen glödde av raseri. Om mannen är på fest är det kvinnan själv som bär skulden. Vad ska jag nu förklara för dig?
Svärmodern var som i en raseriattack. Hon skrek på sin svärdotter Ebba som om hon vore galen. Allt berodde på att Ebba misstänkte sin man, hennes son Bertil, för otrohet.
Ebba, en ung, späd flicka med stora, naiva ögon, lutade sig mot väggen och försökte lugna den rasande kvinnan.
Märta, men det är onormalt. Han har en familj, barn försökte Ebba försvara sig, men svärmodern avbröt genast, en handrörelse likt att slå bort en envis fluga.
Är detta din familj? Eller ditt barn som vägrar låta mig och farfar komma på besök? svarade svärmodern nedlåtande. Din uppfostran, för övrigt!
Vad för uppfostran, Märta? Viktor har knappt ett år. Han är fortfarande en liten unge, protesterade Ebba tyst.
En liten unge? kvinnan rynkade pannan. I Johanssonfamiljen är barnen ännu mindre. De är på språng, men de har inte ens börjat prata, likt ditt hon viftade mot barnkammaren.
I själva verket är han ditt barnbarn, svarade Ebba med darrande röst. Barn känner av dåliga människor. Kanske är det därför han inte vill komma till er.
Är vi då de dåliga? En riktig ko är färgad! svärmodern skrek. Vart lever du, vår kära, på någon annans bekostnad? Vilka matvaror äter du? Vilka kronor spenderar du? Otacksam!
Ebba tröttnade på att fortsätta slåss med sin laddade svärmor. Hon hade tusen gånger sagt till Bertil att hon ville bo självständigt, men Bertil, den bortskämda sonen, såg ingen anledning till förändring.
Han trivdes med att bo hos sina föräldrar. Där kände han sig som i en trygg famn. Han gick lugnt till arbetet, medan de äldre skötte allt hushållsarbete tvätt, städning, matlagning. Det var inte ett liv, utan en saga!
Ebba försökte i början bygga kontakt med svärmor. Hon hjälpte till i huset, stödde i allt, lyssnade på de oändliga klagomålen om grannar och livet i allmänhet. Men så småningom insåg hon att allt var förgäves.
Hur mycket hon än försökte vara snäll och hjälpsam, hatade svärmor henne öppet och gömde inget.
Jag tog in den här besvärliga tjejen som om det inte fanns några normala flickor, berättade Märta för grannen, medan Ebba stod i hörnet och samlade de leksaker Bertil slängt omkring sig, och hörde allt.
Till och med folk från grannbyarna hörde om det! Våra mödrar är mycket bättre, flitigare och klokare.
Ja, säg så! instämde grannen, den lokala skvallerskan Maja, som redan hade vetat allt om byns alla händelser.
Jag förstår att du inte kan hjälpa till, men du, Märta, sa själv att dina händer inte är gjorda för det här. Inget du kan göra.
Du vet inte hur mycket! Man kan inte lita på henne. Antingen förlorar hon saker eller förstör dem. Dessutom är hennes barn inte som våra.
När livet blev outhärdligt ringde Ebba till sin mor i grannbygdens lilla by, klagade och grät, och hennes mor svarade:
Ha tålamod, min kära! Du är i en annan familj nu och måste respektera deras sätt. Du har gift dig, inte bara kommit på besök.
Vilka regler, mamma? Alla är så konstiga! Särskilt svärmor! Hon hatar mig, det är uppenbart!
Har du någonsin hört talas om en snäll svärmor? Vi har alla gått igenom detta, och du måste också. Det viktigaste är att du inte visar hur tungt det är för dig. Ha tålamod.
När Ebba insåg att hon inte kunde få något stöd av sin rädda, obeslutsamma mor hotade hon att ringa deras far.
Tänk på pappan! skällde modern. Du vet att han har en villkorlig dom. En felsteg och han får ett fängelse!
Ebba förstod allt detta. Hon visste att hennes far älskade sin enda dotter över allt annat. Han hade fått sin villkorliga straff för ett slagsmål som uppstod när någon förolämpade Ebba i den lokala butiken.
Hon visste också att han knappast skulle hålla tyst om han fick veta hur han behandlades i en främmande familj. Han var en passionerad man.
Jag säger inget till min far, svarade Ebba. Men om de fortsätter så här, om svärmor beter sig så vet jag inte vad jag ska göra.
Allt kommer att ordna sig, min kära, upprepade modern och försökte lugna henne. Om några veckor kommer du inte ens minnas detta samtal.
Ebba ville helst glömma allt, men relationen med svärmor blev bara sämre. Märta Andersson verkade bara bli mer bittrad, som om Ebba vore ansvarig för alla hennes bekymmer. Även hennes make, den äldre, trötta Ivar Lindström, klarade inte längre av situationen.
Varför skriker du alltid på flickan? en morgon, när bråket nådde sin topp, försökte Ivar medla. Hon ska gå ifrån oss! Det är rätt beslut!
Jag ska gå ifrån henne! utbrast Märta, riktade all sin ilska mot mannen. Jag kommer att gå till domstolarna, kräva varje krona vi har spenderat allihop år! Och jag tar hennes barn så att han inte växer upp i den här värdelösa familjen!
Ebba förstod att svärmor bara pratade nonsens, men hon var ändå rädd. Dessutom älskade hon fortfarande sin man Bertil.
Ryktena om att Bertil i hemlighet flörtade med sin tidigare kärlek Oskar, visade sig vara bara byns skvaller som kvinnor som Märta Andersson samlade och spridde vidare.
Ingen vet hur länge svärmodern skulle ha plågat sin svärdotter om hennes tunga inte hade gett slut på allt. En dag, i ett gott humör efter ännu ett seger över Ebba, berättade hon för sin bästa vän, grannskapets mormor Beda, om sina äventyr.
Som vanligt lade hon till något nytt, piffade till historien, och sedan berättade hon den för en annan vän, för sin man så spreds historien om den klumpiga svärdottern och den hårda svärmor genom hela byn.
Bertas far, en sträng man, två meter lång med breda axlar, tänkte snabbt. Han tog med sig en yxa, som han nyss använt för att hugga ved, kastade av sig sin arbetsrock, satte sig på sin gamla motorcykel Uppsala och utan ett ord till sin fru körde han mot grannbygdens lilla by för att rädda sin dotter ur den förnedrande fången.
Samtidigt exploderade ett riktigt skandal i Märtas hus. Den unga mamman lämnade för en sekund den lilla pojken Viktor på den nya, lysande gult-orangefärgade soffan för att hämta en färsk blöja. När hon kom tillbaka såg hon en liten brun fläck under barnet. I svärmors ögon växte den fläcken till en enorm svart hål som hotade att sluka hela rummet.
Kvinnan kom som en åskväder och började skrika på svärdottern med all sin kraft.
Du förstör soffan! Min kära! Vet du hur mycket den kostade? Jag skulle slita av dina händer och sy dem igen så att du inte får någon tröst!
Jag ska fixa det. Jag ska rengöra allt, försökte Ebba lugna svärmor, med skakande händer som höll en trasa.
Vad ska du rengöra? Den är ny! Hur kan du veta? Du har aldrig köpt något med egna pengar!
Är det inte så att du lever på din mans rygg? brast Ebba, och i samma stund vågade hon ta motsättningen mot svärmor.
Titta på henne! Tillräckligt fräckhet för att tala så till svärmor! Märtas ansikte blossade upp i rodnad.
Så torka den fläcken, och sedan marschera ut med din son! Ni kommer att bo hos mig och vara ohyggligt tills ni lär er att uppföra er artigt!
Ebba, med tårarna rinnande, försökte torka bort fläcken. Den bruna smutsen på den lysande gult-orangea soffan vägrade underkasta sig, som om den hånade hennes hjälplöshet.
Den lille Viktor, som kände sin mammas oro, skrek i full hals; hans gråt ökade den redan spända stämningen i huset.
Märta Andersson stod över Ebba och fortsatte att kasta ur sig alla möjliga förolämpningar. Hon märkte inte att en främling smög in i dörröppningen det var Ebbas far, Lars. Han stod där som en monolith, hans hand hårt greppande yxans trähandtag.
För ett ögonblick vände sig Märta, som om hon kände någon närvaro, och hennes blick föll på verktyget.
Hon visste väl hur eldigt temperament Lars hade, och han hade en villkorlig dom i bakgrunden. Rädsla spreds omedelbart under Märtas hud.
När Lars såg att situationen eskalerade, försökte han hålla sitt ansikte och försvara sin rätt, även om rösten darrade.
Åh, hallå Lars! Jag uppfostrar ju bara Ebba
Jag har hört hur du uppfostrar henne, svarade Lars med ett hotfullt tonfall och klev in i rummet barfota.
Han höjde yxan över huvudet, vilket fick Märta att reflexmässigt dra sig tillbaka. Istället för ett slag lade han yxan lugnt på sin axel och räckte ut handen till sin dotter.
Kom, Ebba, du har inget att göra här, sade han och ledde henne mot dörren.
Stå still, svåger, ropade Märta när hon återhämtade sig från chocken, och försökte återta kontrollen. Vad ska jag säga till min son?
Låt din son komma till mig själv, med sin fru. Jag ska tala med honom som en man, Lars gav henne en kort, iskall blick som talade mer än ord.
Lars tog med sig Ebba och lille Viktor. Bertil dröjde länge med att hämta sin fru och son, rädd för att möta sin svärfar. Men så småningom samlade han mod.
Lars samtalade länge med sin svärson. Han hotade inte, han skrek inte, men hans lugna, fasta röst och yxan som låg på bordet gav hans ord tyngd.
Bertil lovade att de skulle bo själva, att hans mor inte längre skulle blanda sig i deras liv, och att han skulle skydda sin fru och sitt barn.
När Lars gav Bertil en fast handskakning kände Bertil att skämt med den här mannen var farligt, och att alla löften måste hållas.
Från den dagen undvek Märta Ebba och hennes barnbarn. Hon talade inte längre med dem, inte ens när de möttes på gatan.
Bertil och Ebba levde separat, i harmoni och förståelse. Kanske var det farfarens råd som vägledde dem, eller kanske var det kärlekens egen kraft.
Och så minns jag än idag hur den lilla byn lärde oss att tålamod och rättvisa kan vinna över mörka hjärtan.
