Explosion Djupt brak Mörker Mörker
Till sist började mörkret lätta. En röst hördes:
Alva Svensson, ambulanspersonal, det har sprängts någonstans.
Genom smärtan kände jag en hand knyta mig om halsen. Jag försökte öppna ögonen. Det gick med möda. Framför mig hängde ett rektangulärt hänge med stjärntecken inristade En kvinna i vit rock stirrade på mig.
Till operationssalen! ropade någon precis bredvid.
Föräldrarna kom hem från arbetet. Modern rusade in i köket, kikade in i rummet där sonen gjorde sina läxor. Pappan, Lars, steg in och märkte omedelbart att Tomas inte verkade på gott humör.
Tomas, vad har hänt? klappade han honom på huvudet.
Inget, muttrade pojken, en fjärdeklassare.
Berätta då!
Den åttonde mars närmar sig. Läraren har hållit oss kvar och sagt att vi måste göra presenter till flickorna.
Och vad är problemet? flinade pappan.
Vi har lika många pojkar som flickor, och hon delade ut vem som ger till vem, svarade Tomas tungt. Jag fick den fula, Alva Eriksson.
Alla tjejer vill ha en present på Internationella kvinnodagen, även de som inte är så vackra, påminde pappa, som talade med sin son som med en vuxen. Hur delade hon ut? Alfabetiskt?
Nej, efter stjärntecken?
Hur menar du? Lars kunde inte hålla sig från att le igen.
Efter kompatibilitet. Alva är Jungfru, och Jungfrun får bäst av Tjuren. Och jag är ju just en Tjur.
Det är ju bra, om ni passar ihop! Kanske blir du förälskad i henne.
Jag?! I Alva Eriksson?!
Pappan brast ut i skratt. Modern, Ingrid, stormade in i rummet:
Vad pågår här?
Lena, gå till köket, säger Lars med en allvarlig min. Vi har ett allvarligt samtal.
När Ingrid gick ut frågade Tomas med dämpad röst:
Pappa, vad ska jag göra nu?
Laga en gåva!
Vad för gåva?
Imorgon på jobbet ska jag fixa en present åt din utvalda.
Hur kan du göra en gåva? Du jobbar på en fabrik.
Jo! Jag jobbar på galvaniseringsavdelningen i ESAB i Eskilstuna. Vi tillverkar alla slags metallbeläggningar.
Jag förstår inte.
Du får se det imorgon!
***
Nästa dag kom pappan med ett hänge på en kedja, rektangulärt, som såg guldigt ut. På ena sidan var två stjärntecken inristade, Tjur och Jungfru, på den andra stod i fin liten text:
Till min klasskamrat Alva på den åttonde mars! Lars.
Det hängde så vackert! När mamma stoppade det i en genomskinlig plastpåse såg det ännu mer strålande ut.
***
Den åttonde mars anlände. Läraren ville inte hålla lektionen. Först fick eleverna ge sina gåvor till henne. Hon tackade länge. Sedan ropade hon att pojkarna skulle ge sina presenter till flickorna.
Det blev kaos! Alla grabbar rusade mot sina val. Tomas gick fram till Alva Eriksson och läste den rad han lärt sig av pappa:
Alva, glad internationell kvinnodag! Kanske en dag förenas Tjur och Jungfru.
Han gick tillbaka till sin bänk och märkte inte hur hans hjärta slogs för den fula flickan, som han i själva verket tyckte var mycket vacker.
Kort därefter flyttade Alvas föräldrar till en annan stadsdel och Alva gick från femte klass till en ny skola.
***
Anders Göransson vaknade med ett bländande vitt tak över sig i sjukhusets vårdavdelning. Han rörde med händer och ben, men bara vänstra armen kunde röra sig.
Var är jag? frågade han förvirrat.
Ett avlägset klackande hördes och en sjuksköterska på rullstol kom fram, tittade på honom och frågade:
Vaknat? Du är på akutmottagningen.
Har jag några brutna ben? undrade Anders tyst.
Allt verkar vara på plats, svarade hon med ett leende. Du är dock sömmd från topp till tå.
Det är bra så länge allt är intakt.
Då kom en annan sjuksköterska fram och frågade ömt:
Hur mår du?
Vad har hänt med mig? svarade Anders.
Ditt liv är inte hotat. Armarna och benen kommer att fungera igen, och de lilla ärren försvinner med tiden, sade hon och räckte fram telefonen. Din mamma ville ringa när du vaknar.
Son, hördes en röst genom tårarna.
Mamma, allt är okej, svarade han så glatt han kunde. De säger att bara små ärr blir kvar. Jag skrivs ut snart.
Jag får inte stanna över natten med dig. Jag kommer snart, sa hon.
Mamma, tryck inte på mig! sa Anders och log åt sjuksköterskan innan han tackade:
Tack!
Du skrivs ut snart, svarade hon med ett leende. Det tar tre veckor, det är säkert.
En granne på rummet frågade:
Vad har hänt med dig?
Anders svarade:
Jag är räddningsman. På fabriken sprängdes gasballonger, vi gick först in i den brinnande byggnaden. Det var enormt, tre personer skadades. Jag var den sista som kom ut, när en ny ballong sprängdes precis vid dörren Jag minns inte mer.
Det var din tur, sa sjuksköterskan och ropade:
Goncharov Anders, din kollega är här.
En vän kom in, sprang till hans säng:
Hej, Tomas! Hur är det?
Armar och ben hela! svarade Anders optimistiskt, men han kunde bara vinkar med vänstra handen.
Kom igen!
Vad hände sedan?
Vi var på väg ut när ballongen sprängdes. Vi gick tillbaka, drog ut dig, du var täckt av blod, men läkarna var redan där.
Tack!
Tomas, vad pratar du om? hans vän log plötsligt. De vill skicka oss på medaljer.
När jag blir utskriven.
Jag går nu. Du har ronden snart, sa sjuksköterskan.
Knappt hade vännen gått, så kom en man i fyrtioårsåldern in:
Hur går det, hjälte? frågade han medan han satte sig vid sängen.
Bra.
Om du kan prata, betyder det att du lever. Låt mig undersöka dig!
Har du fel? svarade Anders. Nej, Alva Svensson kommer tillbaka om två dagar.
***
Två dagar gick. Anders försökte resa sig, men benen värkte fortfarande, höger arm var skadad och kroppen sprack i tio mindre sår. Två av dem på ansiktet häktade när ballongen sprängdes; han hade lyckats rädda sin högra arm i sista sekund. I spegeln såg han fortfarande ett svullet ansikte.
Den dag skulle en läkare som hade opererat honom två dagar tidigare göra ronden. Anders var lite nervös.
Och så kom hon. En ung, stilig kvinna med glasögon, men de störde inte hennes allvarliga vita rock. Anders var 27 år och redan gift, men äktenskapet hade gått i stöpet efter ett halvår lönen som räddningsarbetare gillade inte hans exfrus.
God dag! sade hon och gick fram till hans säng.
God dag! Är det du som opererade mig?
Jag, svarade hon med ett leende. Har du några problem?
Tvärtom, allt gick bra! Tack så mycket!
Låt mig undersöka dig!
Hon lutade sig över honom, och Anders såg hängslen med stjärntecken kring hennes hals:
Alva Eriksson!!! utbrast han.
Hon tittade på hans uppsvällda ansikte.
Förlåt! svarade hon och verkade inte känna igen honom.
Jag är en Tjur, pekade han och visade hängslet.
Tomas Goncharov? hennes läppar darrade. Kommer du ihåg mig?
Ja, Alva, svarade han och strök en ros på hennes hand när tårarna började trilla.
Förlåt! hon tog fram en näsduk och torkade sina ögon. Jag hade aldrig trott att vi skulle mötas igen på detta sätt.
***
Efter den dagen kom Alva sällan in i hans rum. Anders förstod att hennes schema, likt hans, var dag- och nattrörelser med två lediga dagar. Han ville inte framstå som hjälplös inför henne. Hela nästa dag försökte han gå runt i rummet, stödja sig mot sängarna, ibland greppa väggarna, och gick ut i korridoren.
På kvällen gick den dagtidsläkaren hem. Nattteamet kom, och man hörde hur ronden började. Plötsligt hördes rop och snabba steg i korridoren ett annat offer hade just förts in. Tio timmar hade gått när en sjuksköterska stängde ljuset i rummet, men Anders kunde inte sova. Vid midnatt hördes steg som tystnade, och i den stilla natten kände han snarare än hörde någon gråta i korridoren. Han smög ut.
Vid den vakanta bordet satt hans gamla klasskamrat, nu sjuksköterska, med huvudet i händerna och grät. Anders lade sin starka hand på hennes axel:
Alva!
Hon kastade sig mot honom:
Jag opererade en kvinna, hon föll under en maskin, jag gjorde allt jag kunde Hon ligger i respiratorn och kan inte överleva. Hon har två barn, maken är bredvid i rummet
Styrk dig, Alva!
Jag har varit kirurg i tre år, men kan inte släppa att folk dör.
Jag förstår, men vi har också räddat många liv, svarade Anders tungt. Min fru lämnade mig för att jag kom hem sent och tjänade lite pengar. Jag är 27 och ändå…
Jag är likadan, svarade hon. Ingen ser mig som någon annan än en galen. Jag är fortfarande singel och bor med mina föräldrar.
Vi är unga, bara 27, livet ligger framför oss.
Nej, Tomas, vi är redan 27.
Alva Svensson, hennes puls falnade, skrek sjuksköterskan.
Förlåt! och Alva rusade tillbaka till respiratorn.
Den natten kunde Anders inte sova. På morgonen kom sjuksköterskan som vanligt och gav honom en smörgås.
Är kvinnan som opererades i går kväll vid liv? frågade han sig själv.
Ja, men hennes tillstånd är kritiskt, svarade hon.
***
Tre veckor gick och såren på Anders kropp hade läkt. Han träffade Alva när hon hade nattpass, men hans dragning till henne blev bara starkare. Akutmottagningen var dock ingen plats för att tala om personliga känslor. En morgon under ronden meddelade den manliga läkaren:
Jag skriver ut dig idag, sade han och log. Det betyder att du får gå hem till din vårdcentral, där de bestämmer hur länge du får vara kvar på sjukhuset.
Jag får samla mina grejer!
Ta det lugnt, vi skriver ut dig snart.
När läkaren gått, rakade Anders sig. I spegeln såg han att de två små ärren inte förstörde hans ansikte, utan gav det karaktär. De andra ärren var värda att glömma.
Han samlade sina saker och gick ut i korridoren. En sjuksköterska kom med utskrivningsintyg:
Adjö, Anders! Kom inte tillbaka!
***
Anders hade en liten enrumslägenhet, men han åkte hem till sina föräldrar. Mamma väntade och var orolig, tog ledigt från jobbet.
Min kära son! ropade hon när hon omfamnade honom.
Allt är bra, mamma! Jag är vid liv och frisk.
Kom, jag har lagat mat. Så smal du har blivit.
Jag har saknat hemmets mat!
Du får bo i ditt gamla hem tills du blir frisk och hittar någon att gifta dig med. Ditt rum står fortfarande tomt, ropade hon som ett barn. Och tvätta händerna!
***
Till kvällen gick Anders till frisören, återvände till sin lägenhet, hämtade kläder som mamma lagade. På kvällen kom Lars hem från jobbet. De satt som förr, pratade hela natten.
Anders lade sig i sitt rum, där barndomen och ungdomen hade gått, och somnade först efter att ha tänkt:
Imorgon måste jag gå till vårdcentralen, sedan till jobbet, och på kvällen
Han somnade med den tanken långt efter midnatt.
***
Nästa dag gick Anders på morgonen till vårdcentralen, gick runt i lokalerna fram till lunch, sedan tillbaka till jobbet hans pass var just den dagen. På kvällen började han packa.
Vart ska du, frågade Lars.
Pappa, minns du för länge sedan, när jag gick i fjärde klass? Gjorde du ett hänge till min klasskamrat?
Den fula Alva Eriksson? svarade Lars.
Kommer du ihåg att du sa: Du kanske blir kär i henne? svarade Anders.
Ja, Alva är nu kirurg. Hon opererade mig, och hon bär fortfarande hänget kring halsen.
Det stämmer!
Pappa, dina ord har gått i uppfyllelse. Jag ska gå till henne!
***
Tjugosju år är inte så mycket för att börja ett liv med den man älskar. Jag minns den där dagen då en explosion i fabriken i Eskilstuna förändrade allt, hur ett enkelt hänge blev länken mellan två själar, och hur livet, med sina alla smärtor och glädjeämnen, förenade ossNär vi nu, med rynkorna som bevis på våra år, står hand i hand under den långa midsommarnatten, vet jag att den lilla explosionen i Eskilstuna en gång födde vår eviga kärlek.
