Flicka, vem letar du efter? frågar jag.
Jag letar efter min mamma, har du sett henne? svarar en liten tjej på sex år och ser mig intensivt i ögonen.
Jag stannar upp. Jag har flyttat in i den här lägenheten i Stockholm på Södermalm för bara några veckor, och så vitt jag vet har den tomma lägenheten framför oss stått tom hela tiden.
Men ingen bor där, svarar jag flickan.
Hon börjar gråta och sätter sig på trappan.
Moster, vi behöver mamma så mycket! Hon kan förändra allt, pappa saknar henne så hemskt.
Jag står förvirrad, vet inte hur jag ska hjälpa detta förtjusande barn. Jag har inga egna barn, så jag vet inte var jag ska börja
Ett kram, en kopp te men en främling kommer sällan gå in på en okänd mosters dörr. Just då ringer telefonen. Jag ber flickan att stanna, springer iväg och kommer tillbaka men hon har försvunnit.
Hela kvällen kan jag inte få bort henne ur tankarna. Jag ringer min hyresvärd för att fråga vilka som bor på trapphuset.
Det har varit tomt i flera år, svarar Lena Andersson, men varför frågar du?
En liten tjej kom idag och letade efter sin mamma
Lena tystnar som om hon minns något.
Det är nog Karins dotter. Karin är redan död. Hennes man är ensam kvar, med en liten bebis i famnen. De kunde inte bo kvar i den lägenheten och flyttade. Sedan har hon gått omkring
Du vet, Johan, hon bor ganska nära nu. Om hon kommer tillbaka, ta med henne hem, säger Lena och ger mig adressen.
Sakta glider historien in i glömska. Jag jobbar, kommer hem sent, går upp tidigt.
En dag, strax före nyår, hör jag åter ett mjukt knackande och snyftande. Jag rusar till dörren där står hon, samma gråögda flicka, gråtande.
Vad har hänt? Var är din pappa? frågar jag.
Han är hemma, men jag letar efter mamma, svarar hon tyst.
Jag minns att jag har hennes adress någonstans, så jag springer iväg och ber flickan vänta på mig. Hon går in, tittar sig omkring och sätter sig på en puff i hallen.
När jag äntligen hittar den lilla papperslapparna, ligger hon sött ihopvikt och sover. Jag bär försiktigt barnets lilla kropp till soffan i vardagsrummet och ringer Lena igen.
Lena Andersson, förlåt att jag stör, men minns du barnet som kommer till den tomma lägenheten mitt emot?
Ja, det är min. Jag skulle ta med henne hem, men när jag letade efter adressen somnade hon. Jag är rädd att pappan kommer leta
Jag förstår, jag bor i närheten, jag kommer gå dit nu, säg till mig om du behöver nåt.
Jag lägger på och låter mig själv smeka flickans mjuka lockar, rätta till en slarvig fläta och klappa henne på axeln.
Jag drömmer om egna barn, men den drömmen får jag aldrig se bli sann. Min man och jag har alltid planerat att bilda familj. Först var vi fulla av hopp, men efter en tid förlorade vi vårt lilla barn. Stressen på jobbet blev för mycket, vi jobbade utan paus och väntade på tester.
När vi fick veta att jag var gravid igen, slutade jag på jobbet. Men ödet hade andra planer jag förlorade också detta barn tidigt. Trots alla försök kunde jag inte bli mor.
Snart gick min man ifrån mig. Jag vet att hans nya familj har en dotter, men jag hör inte mer av honom. Jag har raderat honom och gemensamma vänner ur mitt liv.
Så har jag levt i över sju år, ensam i hyreslägenheter.
Mina tankar avbryts av ett mjukt knackande på dörren. Jag öppnar och på tröskeln står min före detta man.
Johan? Hur hamnade du här?
Jag kom för vår dotter vänta, Sötvägen 5, eller hur?
Ja, precis. Är det din dotter? Kom in, hon sover. Jag har redan satt på kaffet. Jag hade aldrig trott att jag skulle få se någon så här på min tröskel, men livet kastar ibland oväntade överraskningar.
Stör vi dig? Jag kan väcka Anna och ta med henne hem.
Låt henne sova. Vad har hänt? Hon har kommit flera gånger och knackat på vår motsatta trappa.
Johan kliar sig trött i ögonen och börjar berätta:
För några år sedan bodde vi i den här lägenheten med Katja. Lägenheten blev en gåva från hennes farfar. Efter bröllopet flyttade vi in. Snart var Katja full av förväntan och jag svävade på sjunde himlen av lycka!
Jag minns att tiden kom och jag körde min fru till sjukhuset. Hon grät, var orolig
Hon tog min hand och bad mig att ta hand om barnet om något hände. Komplikationerna uppstod och min fru räddades inte.
Jag är så ledsen, säger jag och klappar Johan på axeln. Hans tårar rinner igen, som om han försöker hålla all smärta inombords, men nu flödar den ut.
Ett litet fotsteg hörs i vardagsrummet.
Pappa?
Johan springer till dottern, omfamnar henne och håller henne tätt.
Anna, jag var rädd varför sprang du iväg utan att säga till?
Jag vill bara hitta min mamma.
Vi ska hitta henne, men först går vi hem.
Tack, Irene, här är mitt nummer, säger Johan och räcker mig sitt visitkort. Ring om Anna kommer tillbaka. Vi bor nära, hon känner vägen nu.
Hur fick hon reda på adressen? frågar jag.
Jag visade den för henne, svarar han. Hon såg bilder på väggarna och har drömt om att möta sin mamma. Jag hade sagt att Katja bara reste bort, men att hon en dag skulle återvända.
De går iväg, men några dagar senare ringer Johan igen. Vi börjar prata mer, vi går i park, på café och på bio tre gånger i veckan. Anna fäster sig vid mig och kallar mig ibland mamma.
Irene, säger Johan en dag, flytta in hos oss. Det räcker med att hoppa mellan hyreslägenheter, Anna saknar dig och frågar ofta efter dig.
Och du?
Jag han sänker blicken, tar mina händer i sina, och säger att han saknat mig så mycket. Förlåt för allt.
Sedan lever vi tillsammans. Vi uppfostrar vår lilla lycka Hanna. Varje dag tackar jag ödet för den gåva som är ovärderlig: att vara älskad hustru och mor.
Och även om Hanna bara är en liten flicka, hindrar det mig inte från att ge henne all min outsinliga mammas kärlek och ömhet.
