Varför ska jag bli gammelpensionsvårdare? Vad ger du mig? En lägenhet? En bil? svarade hon utan att dämpa tonen, och stirrade på mig som om jag var en gammal vara på en reol i ICA som man glömt prissätta i tid. I det ögonblicket, för första gången på länge, började jag verkligen undra: har världen väl vänt upp och ner om jag som fyrtiotreåring redan hamnar i kategorin gamla och folk bara pekar på prislappen för mina relationer, utan någon flört, utan någon lek?
Jag är 43. Jag har aldrig varit gift, ja, jag har haft förhållanden, två samboskap två år vardera helt normala, levande, utan drama. Vi gick skilda vägar som vuxna och jag alltid har sett det som en fördel: inga underhållsbidrag, inga expartner, inget bagage, inga eviga jämförelser och bråk. Men i dagens samhälle verkar den fördelen vara en misstänkt avvikelse, som om den som inte varit gift måste ha något fel, ett dolt fel, en bristande certifiering.
Jag bestämde mig ärligt: nog är nog. Jag vill ha ett hem, en kvinna vid min sida, vacker, välskött, ung ja, jag ska inte ljuga, jag längtar efter någon under 28 år, så att både jag och mina vänner kan säga Var hittade du henne? utan skam. Jag tror jag har allt ett svenskt köpmannamarknad kan begära: ett jobb med stadig inkomst, en lägenhet i Stockholm, en Volvo XC60, jag dricker inte, röker inte, håller mig i form. Jag tror att jag är en anständig kandidat.
Men marknaden har sina egna lagar, och jag är inte köpare utan vara och ingen särskilt eftertraktad.
**Första dejten**. En 26årig tjej, vi hade mötts via en dejtingapp, skrivit med varandra en vecka. Hon skrattade åt mina skämt, skrev du är så intressant, det är lätt att prata med dig. Jag trodde detta var en vanlig kontakt, utan krav, bara mänsklig närhet. När vi möttes i en café på Södermalm glidde samtalet snabbt in i en annan nivå.
Hon granskade mig, utan att dölja det, och efter femton minuter frågade hon:
Vilken bil kör du?
Har du en egen lägenhet?
Hur mycket tjänar du?
Jag insåg då att detta inte var en dejt utan en anställningsintervju, och jag var inte ens en kandidat utan ett objekt som testades på likviditet. Hon var lika lugn som när någon frågar kaffe eller te?.
När jag i svar frågade:
Vad söker du i ett förhållande?
hon log och svarade:
Komfort. Så att mannen kan tillgodose mina behov.
Det var hela svaret rakt på sak, som en prissedel.
**Andra dejten** var ännu mer intensiv. En 24årig vacker, välvårdad tjej den där bilden man ser i reklamen vi möttes på en fin restaurang i Vasastan, jag bjöd på middagen, allt gick som förväntat. Snart kom samtalet på framtiden.
Jag sa:
Jag vill ha en familj, barn, ett normalt förhållande.
Hon tittade på mig och svarade stilla:
Och vad kan du ge mig?
Jag förstod inte riktigt frågan.
Vad menar du?
Du vill ha en ung kvinna, eller hur? Då måste du förstå att hon har val. Varför ska hon välja just dig?
Då började den konversation som helt vände mitt huvudupp och ner.
Du är äldre fortsatte hon så du måste kompensera med resurser. Lägenhet, bil, pengar, livsstil. Annars, vad är poängen?
Jag försökte invända med att det inte bara handlar om pengar, utan om känslor, kompatibilitet, respekt, men hon ryckte på axlarna:
Det är sekundärt. Först måste grunden vara på plats.
Och då hörde jag för första gången orden riktade mot mig:
Varför ska jag bli gammelpensionsvårdare?
Hon sa det lugnt, utan ilska, som ett faktum, och tillade:
Om du vill ha en ung, så lever upp till det.
Jag lämnade restaurangen med känslan av att jag just hade blivit demonterad och värderad på en marknad.
Det värsta är dock inte enstaka fall, utan systemet självt.
**Tredje historien** slog mig helt omkull. Jag skrev med en 27årig kvinna, hon tog initiativet, ställde frågor, flirtade, och jag började tro att kanske inte allt var så mörkt. Plötsligt skickade hon ett röstmeddelande:
Lyssna, låt oss vara ärliga. Jag behöver en man som kan försörja mig. Jag vill inte jobba tills jag blir trött. Om du inte är beredd slösa varken din eller min tid.
Jag frågade:
Vad ger du i gengäld?
Hon skrattade.
Jag? Mig själv.
Det var som om en växel inuti mig klickade. Mig själv som en vara, som en tjänst, som ett alltinkludertpaket med förskottsbetalning. Det mest absurda är att de verkligen inte ser något fel i det.
De skäms inte, de döljer inte, de spelar inga spel de lägger fram villkoren direkt, och om du inte möter dem blir du bara avskriven, utan känslor, utan ånger, som en felaktig kandidat.
Och vet ni vad som är mest ironiskt?
Jag trodde uppriktigt att problemet låg hos kvinnorna.
Att de hade blivit försmutsade, att de hade orimliga krav, att de var materiella, att de bara ville ha pengar.
Men ju fler dejter jag gick på, ju mer jag lyssnade, observerade och analyserade, desto tydligare blev det: det är inte bara dem.
Det är så att jag själv gick in på den här marknaden med förväntningen att välja, men hamnade i en position där jag blir vald.
Jag ville ha ung, vacker, bekväm.
De ville ha trygg, stabil, lönsam.
Jag sökte yta. De sökte resurser. Jag ville ha någon som får ögat att le. De ville ha någon som kan tillgodose behoven. I deras logik är allt ärligt, bara obehagligt.
För plötsligt inser du att du inte är unik, inte speciell, inte en pärla, utan en av många som jämförs, värderas och kastas bort.
Det mest smärtsamma är inte avvisandet.
Det är ögonblicket när du förstår att du ses inte som en man, utan som ett erbjudande med villkor, begränsningar, produktionsdatum. Och ja, kanske är jag verkligen för sent ute.
Kanske hade jag kunnat börja bygga familj tidigare, när sådant inte räknades som en affär.
Kanske levde jag för länge i illusionen att tiden är på min sida.
Men nu är verkligheten sådan den är.
Och i den verkligheten, för att få det du vill ha, måste du antingen leva upp till kraven eller omvärdera dina egna.
Och jag är ännu inte redo för någon av dem.
Det är den mest obehagliga insikten jag har haft på flera år.
