Två år sedan hade Viktor allt: ett hem i Stockholm, fru Elin, planer för framtiden och en glimt av hopp. Nu är allt borta. Det är omöjligt att leva med den mörka smärtan av förlusten. Om han bara kunde vrida tillbaka den olyckliga dagen, skulle han göra vad som helst för att hindra den. Men
För första gången på två år skyndar Viktor in i den kvava tystnaden i den tomma lägenheten på Södermalm. Äntligen får han möjlighet att hämnas på den som tog Elin. Han funderade på att stanna för en flaska akvavit, men ändrade sig. Återgäldelsens timme är kommen huvudet måste förbli klart. Viktor går tidigt till sängs och somnar på ett underligt snabbt sätt. Två timmar senare vaknar han med hjärtat bultande som en trumma, käkar efter luft. I drömmen hör han Siv:s mjuka andetag bredvid sig. Han lyssnar, hoppas att ögonen öppnas och att hon ligger där, men inget. Kuddens yta är orörd. Tillbaka i sömnen.
Han låter handen glida över lakanet. Den blir varm under hans fingrar och ger en falsk känsla av att Elin fortfarande låg där en sekund innan han vaknade. Sömnens grepp släpper honom inte; han stirrar på taket som blir vit i mörkret. Två år av väntan på hämnd, av längtan. Fienden har återvänt Viktor vet det säkert.
Den hemska dagen hade Siv lämnat kontoret tidigt för att gå på ultraljud på barnmorskemottagningen. Hon var försenad och hade slutat lita på hembara graviditetstester. Åren av väntan på ett barn hade slitit på dem båda.
Siv stod på trottoarens kant. På andra sidan tändes den gröna människan, och hon steg först på övergången. Hon såg inte bilen som rusade för att slå igenom folkmassan. Den skulle ha gått förbi om inte en cyklist från motsatt håll kom i vägen. Kollisionen var oundviklig, men föraren vred av till höger och körde rakt på Siv. Hon dog på stället.
Domstolen gav föraren två års fängelse. Siv finns inte längre. Cyklisten fick bara blåmärken. Läkarnas slutsats: Siv var inte gravid.
Fienden lever nu vidare med sin fru och son. Viktor har ingenting, ingen räddning. Han har bestämt sig för att döda sin fiende, att krossa honom med hela motorns kraft, så att hans egen familj kan överleva det han själv gått igenom. Han tänker inte gömma sig, inte fly. Även om han själv faller. Han dog med Elin för två år sedan livet kan inte räknas i timmar av hämnd.
Ibland kör Viktor till korsningen där Siv föll. Han köper blommor och lägger dem på trottoarens kant. Förbigångarna nickar, fortsätter förbi. Viktor står stilla och försöker föreställa sig vad Siv tänkte i den sista sekunden. Kanske hoppades hon på goda nyheter. Hon andades in en sista gång och steg in på övergången
Han besöker graven, går in i kyrkan, men finner ingen lättnad. Endast genom att avsluta sin hämnd kan han bli fri.
Utmattad av den sömnlösa natten stiger Viktor upp, tar en dusch och rakar sig noggrant. Långsamt äter han en smörgås med te, och ser på fläcken på väggen. Siv hade planerat att tapetsera om. Viktor låter fläcken stå den är en del av minnet. Han tar på sig en ren skjorta, kastar en sista blick på rummet och går. Kommer han någonsin tillbaka?
Först driver han omkring i staden, slösar tiden. Det är för tidigt. Fienden ligger ännu stilla på de fräscha lakanen bredvid sin fru. Eller så har han redan stigit upp, stretchat, gått till badrummet och kliat på benet under kalsongerna. Han har gjort ett litet behov, gäspar, tar en dusch. Elin har redan lagat frukost. Han lämnar badrummet doftande av duschgel, kysser frun och sätter sig mittemot sonen Emil vid bordet.
Tillräckligt, muttrar Viktor. Fienden ser alldeles för välutseende ut. Mördaren av hans fru kan inte vara så snygg.
Viktor föreställer sig nu att fienden kvällen innan drack för mycket, försökte återgälda två år av förluster. Morgonen möts av bultande huvudvärk och en brinnande törst. Han slänger vatten i ansiktet, dricker kranvatten som om han satt i fängelset. Han rakar sig inte. I troskjorta och underkläder sitter han vid bordet. Så här ska han vara. En sådan fiende får man inte känna medlidande med.
Han vänder bilen och kör mot fiendens hus. På gården parkerar han så att han ser infarten. På lekplatsen leker två barn. Viktor håller andan och väntar. Förr eller senare kommer fienden ut ensam eller med familjen. Inte idag, men nästa gång kommer hämnden att nå honom.
Det är slutet av april. Knoppar skjuter upp på buskarna och träden på den soliga sidan av gården. Asfalten är fortfarande blöt efter nattens regn. Himlen är grå och kylig.
Plötsligt kommer en sexårig pojke ut genom lägenhetsdörren. Han springer mot lekplatsen, men stannar när han ser Viktor’s SUV närma sig. Kanske är han fiendens son? funderar Viktor och sänker ner fönstret.
Vad vill du, grabben?
Inget, svarar pojken med ögon som blickar rakt in i Viktors själ, utan rädsla. Min pappa hade också en bil. Inte lika schysst som din.
Vad hände med den? Sålde du den?
Kraschade den, och har inte köpt någon ny än.
Viktor granskar pojken, letar efter en spegelbild av sin fiende men hittar bara ett ansikte han knappt minns. Kanske ser han på sin egen mamma. På vindrutan rinner regndroppar som tunna silvertrådar.
Vill du sitta i bilen? Sätt dig, annars blir du blöt, säger Viktor och öppnar dörren på passagerarsidan.
Pojken tvekar en sekund, men regnet ökar. Han hopper upp på den höga sätet, slår igen dörren. Ljudet från regnet blir nästan ohörbart i kupén. Hans ögon lyser av nyfikenhet när han studerar instrumentpanelen med röd belysning.
Har den värme i sätena? Drar den mycket bensin? frågar han med vuxen ton.
Viktor svarar ivrigt på varje fråga, men inser hur farligt det är att stå i mitten av gården med en liten pojke.
Ska vi ta en liten tur? Det regnar ändå.
Pojken ger honom en misstänksam blick.
Om du inte vill, kan vi bara sitta här, säger Viktor högt, men tänker för sig själv: En orädd, slug kille.
Mamma kommer att bli arg. Jag förstår.
Pojken lutar huvudet åt sidan igen.
Hon har inget att säga till mig. Det blir kort.
Viktor kör iväg från gården, funderar på om någon såg dem. Barnen räknar inte. De minns knappast vilken bil som står där, eller vilket registreringsnummer.
En gammal visdom dyker upp i hans minne: den bästa hämnden är att förstöra det som förövaren älskar. Beslutet slår ner som en blixt.
Vad heter du?
Viktor, svarar pojken med ett leende.
Så du menar att vi är namnekonkurrenter? Jag heter också Viktor.
Jag kommer inte att döda. Jag kan inte. En liten pojke är inte ansvarig för vad hans far gjort. Jag kan bara köra honom långt bort och lämna honom. Han kan inte ta sig loss. Låt honom leta efter sin far och lida.
Viktor blir avbruten av pojkens röst.
Vad? frågar han.
Jag hörde pappa säga att han tog på sig skulden för att rädda mamma. Mamma körde bilen. Pappa satt vid ratten.
Vilken kvinna? ett kallt sting löper längs Viktors ryggrad.
Min mamma! pojken ropar. Pappa tog ansvaret. Mamma är sjuk, ligger ofta på sjukhus.
Hur vet du det? frågar Viktor, förvirrad.
Jag är inte liten. Jag hörde dem viska. Mamman sa också det själv.
Viktors blod kokar. Med fuktiga händer kramar han ratten hårt.
Varför berättade du det för mig? Ska jag gå till polisen?
Viktor svarar med en trubbig leende.
Pappa har redan suttit i fängelse. Kan man straffas två gånger för samma brott?
Troligen inte, svarar han och skakar på huvudet.
Bilen lämnar stadens kant, och pojkens stora ögon stirrar på den våta, vita asfalten som rullar under hjulen. Regnet har avtagit.
Vart åker vi? frågar han.
Viktor känner en darrning i pojkens röst, en rädsla som sprider sig.
Jag har ingen aning. Viktor stannar vid vägkanten, sänker ner fönstret och låter den friska luften smeka ansiktet. Biltågets sorl blir tydligare.
Mår du illa? ropar pojken, och hans röst blandas nu med en oro som får Viktor att höja pulsen.
Förstår du? tänker han. Barnen och djuren kan inte luras. Vad gör jag?
Han vrider om och kör tillbaka mot staden.
Siv kan inte återvända. Fienden slog inte henne; han tog sin frus skuld. Hon satt i fängelse. Vem ska jag hämnas på? Hon har redan dömt sig själv, hennes tid är snart ute. Vad menade pojken? Hennes njure är redan på väg att sluta fungera. Vad blir av mig? Jag funderar på att låta den oskyldige pojken betala för min hämnd
Vem var du med när mamma låg på sjukhuset? frågar pojken.
Med mormor. Hennes hjärta är också sjuk. Hon hatar mamma.
Viktor stirrar på den glänsande, våta linjen av asfalt som sträcker sig framför honom. Regnet har tystnat.
Hur gammal är du? fortsätter pojken.
Sju. Jag ska börja skolan i september. Har du barn?
Viktor ryser. Hur ska han säga för en liten pojke att han längtat efter en son?
Vi har kommit, säger Viktor.
De kör in i gården. Barnen gömmer sig från regnet i sina hem. Ingen springer runt i panik. Pojken öppnar bilen.
Vem besöker du? frågar han.
Viktor förstår inte frågan.
Vad? Jag jag kom för att träffa vänner, men de är inte hemma.
Pojken hoppar ur bilen.
KomViktor satte sig i bilen, släppte taget om våldets lockelse och körde hem med tunga tankar, men med en gnista av försoning som tändes i hans hjärta.
