The Nullity of Existence

Nothingness

Andrew, get the house in order today. Cook something special or order in, but no boring stuff! Nicky Harper said, slipping a silk scarf around her neck while adding the final touches to her powersuit look. She barked the orders at her husband as she swept the kitchen.

My balconys a dustcollector, the laptops going to disappear under it. Give it a wipe, she added.

Youve stopped working there, thats why the dust builds up, Andrew replied calmly, emerging from the kitchen. He wore a kitchen towel draped over one shoulder, a childs mug fresh from the dishwasher in his hand, and a cotton apron over a tee. He stepped forward for a cheekkiss, but Nicky brushed him away with a hiss.

Do I have to be the one to grind at home now? Isnt the office enough?

When you were homebased we at least saw you, he said.

Thank heavens thats over! Nicky tossed her handbag strap over her shoulder, puffed out her chest. Tidy, laundry, vacuum, toys, dinnertick every box and maybe say thank you?

Come off it! No need to haul the washing to the river, the dishwasher does its job, the robot vac does the rest, and the girls Andrew sighed dramatically, theyre just kids, theyll be a handful no matter what.

Fine, if you think thats fine. Im more useful at the office than at home. Someone has to bring home the bacon, Nicky snapped, slamming the front door behind her.

Nickys mornings were scheduled down to the minute: up at six, a quick jog (shed only taken up running recently), a contrast shower, breakfast, makeup and hair on the go. London traffic was a nightmare, but she left early enough to avoid any delaysunlike today.

A year earlier Andrews mornings were similar, except he skipped the exercise and lingered in the warm bed a few extra minutes with his beloved wife. His office was nearby, so rushhour was a myth. By six or, at the latest, seven hed be home, helping Nicky with dinner or tidying up, playing with the girls, and often tucking them in. Hed then help clear the living room.

Everything changed a year ago. The younger daughter, Lily, had been in nursery for two years, the endless sniffles of the adjustment period finally behind them. The older, Katie, was a Year8 pupil who walked to school and back on her own, even caught the tram to her dance lessonstwo stops, Andrew had taught her how.

Nicky was offered a return to her old office job. She thought about staying at home, but the pull of people and the promise of a swift promotion convinced her. She accepted.

Three months later she got her first raise, then another, plus extra perks and a flexible schedule she adored. Her relatives barely saw her, but everyone understood; Andrew explained. Nicky could not be everythinghousewife, mother, loving wifeat once. She arrived home late and exhausted.

They talked. Andrew didnt blame Nicky; he knew she hadnt been fired. They decided to swap roles: Nicky would focus on work without worrying about the domestic front, and Andrew would quit his job and take on the unglamorous family duties.

Youll find something remote eventually, Nicky coaxed, almost embarrassed that he, a man, would now be making porridge, hanging laundry, and ferrying the girls to the dentist and speech therapist. Youll manage, I know it.

Youre brilliant, Andrew kissed Nickys crown. Those were their last cosy evenings together. Everythings fine at work and at home for you, he praised.

Andrew plunged into the new routine. The barrage of texts about which detergent to use, what to wash, pickup times, vanished. He handled the chores with ease; the girls didnt irritate him as they sometimes did Mom after a long day. Meanwhile, Nicky thrived at her firm, respected by colleagues and superiors, trusted with any assignment. The compromise let her flourish both as a professional and as a woman. She was on a soaring upward trajectory.

Youre late, dinners gone cold, her daughters greeted her at the hallway as she walked in from work, while Andrew lingered behind. She unfastened the silk scarf, sighing, Another hectic day, love?

The Nechayevs arent coming? she asked, frowning at him.

What? Andrew retorted, annoyed.

You said

Nicky stared at him with a mixture of haughtiness and disdain, as if hed overstepped his bounds.

I said its for the weekend! she snapped.

But you mentioned today, he replied.

Andrew, have you forgotten how to listen to me? she snapped, storming into the living room. Whats this mess? Why didnt you change Lilys shirt? Who snagged the curtain? She tugged at the drapes, Did the kids play ball inside again? Must we ban that on the pavement?

Andrew, Katie and Lily froze, unsure what to say. The girls often blamed him when Mom lost her temper.

Is this the welcome you had in mind for our guests? Nicky gestured at the chaos.

Their kids understand; we were just playing, Andrew tried to explain.

Blimey, Andrew! Look at yourselfshaven, shirt stretched, eyes glazed, Nicky mocked. Andrew, still trying to stay cheerful, winked at the girls: Mums joking, shes tired. He tried not to react to his wifes provocations.

Come to the kitchen, well feed you. Exhausted? he asked gently.

Yes! Im fed up with this attitude! Cant you do what I ask? Even a simple fool could manage. You cant earn a living and also grapple with a mop and dirty plates, Nicky snapped.

Andrew felt a flash of anger, but he kept his cool for the kids. He slipped into the kitchen, where Nicky continued her tirade.

You ordered dinner, werent you thinking of me? I dont like spicy, greasy food. Make me a cup of tea, since Im still hungry.

Make it yourself! Andrew shouted, hoisting Lily onto his back and lifting Katie as if she were a feather. Were off to brush teeth, its late, bedtime. Tomorrow the girls have nursery and school. By the way, Lily had a photoshoot last week; the pictures have been on the mantel for two days. You never noticed.

They left, laughing softly. A few minutes later, the flat was quiet, the childrens chatter faded. Ten minutes after, Andrew returned to the kitchen. Nicky was still at the table, nursing a grudge instead of the promised hot teaher husband simply didnt get her.

Calmed down? he asked. Whats wrong? Work trouble?

No! Works fine, its home

Nicky, youre losing it! Andrew leaned in, his tone stern. Im not your assistant, Im not your secretary, Im not your subordinate. I never nagged you about the little things when you were at home, even when there was room for criticismyoure not a robot, you can slip up, thats okay, well sort it together.

Easy for you to say! I used to juggle the girls and work from home. Now theyre bigger, they understand. You always said the dishwasher does the dishes, the washing machine handles the laundry, we can order foodso why cant you manage the basics? Why?

Andrews lips twitched with fury, but he held himself.

What have you become? A lackey, a nobody, a housebutler. Youll soon grow a belly of your own, he retorted.

Nicky!

Dont shout, I see what youre doing, Andrew warned.

Nicky erupted, storming to the bedroom, grabbing a pillow, and heading for the living room, leaving a final message: Tomorrow Im back at work! Find yourself another house helper.

Coward! Andrew shouted after her, Youre giving up over a few dirty plates.

Andrew slung the pillow over his shoulder and trudged to the lounge. Nicky fumed, then realised that Andrew couldnt return to work just yetnot tomorrow. She didnt chase him that night, apologised in the morning, and reluctantly agreed hed need time to find someone to collect Lily from nursery and help around the house. Her wait a bit stretched to three months; the bosslike tone at home became the new normal. She left daily task lists for Andrew, checking them each evening; any missed item earned a reprimand for him and the girls.

Tomorrow youll pick Lily up yourself, Andrew announced one day.

And you?

Cant. Im out with the lads.

You work until nine or ten, and youre off to the pub with the mates? Im not letting you off! I have a planning meeting at seven tomorrow.

Im not asking permission, Im giving notice. Your schedule is a circus every day, Nicky snapped.

I said no!

Andrew stormed to the hallway, putting on his coat and shoes.

Where are you going? Nicky shouted down the corridor. I wont let you leave!

Im not your employee or housekeeper. Goodbye. He slammed the door, and Nicky hurled a string of curses after him.

That evening Andrew didnt come home. In the morning Nicky sent him a message with a todo list: who to pick up, where to go. He didnt reply. Later, an unexpected call came from Lilys nursery: they needed her that afternoon. Nicky dropped everything, raced across the city, sending angry texts to Andrew, only to be met with silence. He didnt return that night.

Nicky was furious, but not jealousshe didnt need him. She just couldnt believe he could be so callous. The children heard her screaming into the phone, calling him a loser.

Blimey, how did he get those stains out of his sleeves? Katie asked Mom, holding up her school blouse. Whats the trick?

Just a bit of oxygen bleach, Nicky replied, pulling a blue packet from the washing machine. Soak in hot water, then tumble at forty degrees. Works every time; my shirts stay snowwhite.

Its like magic, Katie sighed.

Its just powder, Nicky muttered, remembering how many tiny chores Andrew had taken over to keep her career free of distractions.

Eventually Nicky and Andrew divorced. She set a strict timetable for the girls time with each parent. Andrew still had to collect Lily from nursery and drive Katie to school, doing it calmly without hearing his exwifes tirades behind his back.

Mum, will dad ever come back? Katie asked one day.

Where would he go? Hell sit at Mums, waiting. Who does he need, anyway? Nicky replied, smug.

Katie walked away, understanding that Dad wasnt returning under these circumstances and that Mum wasnt going to change.

Andrew returned to his old job, remarried a year laterapparently he needed a new mop, Nicky thought. He would whisk the girls off for a week now and then; Nicky was fine with that.

The only irritating thing was that her exhusband, a total nonstarter, had quickly landed a decent gig. She, meanwhile, was successful, intelligent, attractive, stylish, but never managed to keep a man beyond a few dates; they usually vanished after the first meeting, leaving no hope or phone number. Thats when Nicky started probing herselfwhat was wrong with her?

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

The Nullity of Existence
”Du får ta bolånet. Du är skyldig att hjälpa till!” sa mamma. ”Vi har ju tagit hand om dig och ordnat en lägenhet åt dig.” — Åh, du har blivit som en främling… — mamma hällde upp te och gick mellan spisen och köksbordet, precis som hon alltid gjort. — Du kommer bara hem en gång i månaden, och då stannar du i två timmar. Pappa satt framför tv:n. Han hade sänkt ljudet – men inte stängt av – medan fotbollen rullade på skärmen och han låtsades vara ointresserad men sneglade på repriserna av målen. — Jag jobbar, mamma… — jag höjde tekoppen med båda händer för att värma fingrarna. — Till nio nästan varje dag. Och när jag väl kommer hem, är det midnatt innan jag lagt mig. — Alla jobbar. Familjen får man inte glömma bort. Det hade börjat mörkna ute. Den enda lampan över köksbordet lyste, hörnen låg i skugga. Mamma hade bakat vitkålspaj – som alltid när jag kom hem. Det ironiska är att jag avskytt kokt kål sedan barnsben. Men jag har aldrig kunnat säga det högt. — Det är gott, — ljög jag och tog en sipp te. Hon log nöjt. Sedan satte hon sig mitt emot; la händerna på bordet – en gest jag minns från barndomen. Så inledde hon alltid ”viktiga samtal”. Så var det när jag fick mitt första bolån. Så var det när de övertalade mig att göra slut med någon som ”inte var för mig”. — Din syster ringde igår, — sa hon. — Hur är det med henne? — Trött… studentkorridor, oväsen, delar rum. Hon säger att hon inte kan plugga, sitter på biblioteket – men där är det ofta fullt. Ibland sitter hon i korridoren på fönsterbrädan… Jag nickade. Jag visste vart samtalet var på väg. Mamma gick alltid omvägen – sakta men säkert, droppade för droppade, tills hon kom fram till det egentliga ämnet. — Jag tycker så synd om henne… — suckade hon. — Hon kämpar, pluggar, har CSN – men saknar ett riktigt hem. — Jag vet… hon har skrivit till mig. Hon tystnade, såg ner i bordet, som om hon skulle anförtro mig en hemlighet. — Jag och pappa har tänkt… — började hon lågt. — Hon behöver en egen bostad. Liten. En etta åtminstone. Så hon får sitt eget hörn, kan plugga ifred. Få sova som folk ska. Så här kan det inte vara… Jag kramade koppen hårdare. — Vad menar du med ”bostad”? — Inte en stor lägenhet… — hon viftade bort det. — En etta. Det finns billiga, man hittar något för runt tre miljoner… ungefär. Jag såg henne rakt in i ögonen. — Och hur tänker ni er det? Mamma sneglade på pappa. Han hostade till och sänkte tv:n lite till. — Vi var på banken… — suckade hon. — Pratade med än den ena, än den andra… Vi har ingen chans. Åldern, för låga inkomster… Ingen vill låna oss några pengar. Och sedan sa hon det jag redan visste att hon skulle säga: — Men du skulle bli beviljad. Du har bra lön. Du har redan betalat i sex år. Inte en enda betalning släpande. Perfekt historik. Andra bolånet – du får det utan problem. Vi hjälper till… tills din syster står på egna ben. Sen börjar hon jobba, och då betalar hon själv. Inuti mig snörptes något åt – som om någon sög bort all luft ur rummet. ”Vi hjälper till.” Just den meningen hörde jag för sex år sen. Vid samma bord. Under samma lampa. Med samma paj. — Mamma… jag klarar knappt mina utgifter ens som det är… — Sluta nu, du har ju egen lägenhet och fast jobb. Vad mer begär du? — Jag har en lägenhet… men inget liv — sa jag tyst. — Sex år har jag sprungit i ekorrhjul. Jobbat sent varje dag. Ibland även på helgerna. För att pengarna ska räcka. Jag är tjugoåtta, men kan knappt gå på dejt – antingen orkar jag inte, eller så har jag inte råd. Mina vänner är gifta, har barn… och jag är ensam och alltid trött. Mamma såg på mig som om jag överdrev. — Du dramatiserar som alltid. — Vad ska jag med ett till bolån till, mamma… Jag kan inte ens stå på egna ben än. Hon pressade ihop läpparna, jämnade till duken – som om det är där problemet sitter, inte i hennes ord. — Vi hjälpte dig… vi sålde mormors sommarstuga för din handpenning. Vi är inte främlingar. Och då… orkade jag inte hålla mig. — Mamma… det var MIN del av arvet. Hennes ansikte förändrades. — Vadå ”din del”?! Allt är familjens. Vi fixade det för DIN skull. Vi ordnade alla papper och sprang på banken! — Ni använde mina pengar… och i sex år har jag fått höra hur ni hjälpt mig. Pappa vände sig äntligen bort från tv:n. Hans blick var tung. — Ska du börja räkna nu? Har vi blivit främlingar? — Jag räknar inte… jag säger bara som det är. Han slog med handen i bordet, lätt men tydligt nog för att jag skulle frysa till. — Faktum är att VI köpte din lägenhet, och nu vill du inte hjälpa din syster. Hon är av samma blod, om du nu glömt. En klump steg i halsen, men jag tvingade mig att prata lugnt. — Ni har inte köpt den åt mig. Lånet står i mitt namn. Ni använde mitt arv. Första åren hjälpte ni ibland – en tusenlapp här, en där. Sen slutade ni. Jag har betalat själv i sex år. Och nu vill ni att jag ska ta ETT BOLÅN TILL. — Vi kommer ju att betala! — sa mamma tålmodigt, som till ett barn. — Du ska bara stå som låntagare. — Och jag… när får jag stå på egna ben? Tystnad. Tv:n hade en reklam­paus. Pappa vände åter ryggen till. Mamma såg på mig som om jag just svurit högt. — Jag går nu — jag tog väskan. — Vänta… stanna lite… — försökte hon. — Prata som folk… — Jag är trött, mamma. Jag gick utan att vända mig om. Pajen stod orörd. På trapphuset lutade jag mig mot väggen och slöt ögonen. Telefonen surrade – en vän. — Var tog du vägen? Vi skulle ju ses! — Jag var hemma hos mina föräldrar… — Hur gick det? Jag tvekade en sekund. — Hemskt. De vill att jag tar ännu ett bolån. För syrran. — Men du har inte ens betalat av det första! — Precis. De säger att banken kommer bevilja för att jag alltid sköter mina betalningar. Och de ska stå för pengarna tills hon kan själv… — Det där är en fälla, — sa hon. — Helt klart. Du får betala. Till slut. Jag kramade telefonen. — Jag vet… Hon berättade hur hennes släktingar försökt göra samma sak — ville bara ha en namnteckning, lovade att ”det löser sig” — och sedan höll de på att förlora sin bostad. Hon sa till sist: — Du har rätt att säga nej. Det är inte egoism. Det är att överleva. Jag satte mig på en bänk utanför och bara andades. För första gången på länge satt jag bara… i tio minuter… utan att stressa. Ciffror snurrade i huvudet: Första lånet – si och så mycket i månaden. Nio år kvar. Och om jag tar ett till – dubbelt upp. Kvar blir knappt matpengar. Då lever jag bara för att betala. Inte för att leva. Tre dagar senare kom mamma oanmäld. Tidigt. Jag stod och gjorde mig i ordning för jobbet. — Har med mig småkakor — log hon. — Jag vill prata i lugn och ro. Utan pappa. Jag släppte in henne. Satte på vatten till te. Ställde kakorna oöppnade på bordet. Hon började: — Kunde inte sova i natt… Du måste förstå mig. Din syster är liten. Har inte landat än. Men du är stark. På dig kan man lita. Jag såg på henne och sa det jag aldrig vågat innan: — Mamma… jag är inte stark. Jag har bara inget val. Hon viftade bort det. — Du har allt. Lägenhet. Jobb. Din syster har ingenting. Jag plockade fram anteckningsboken. Slog upp sidan där jag räknat ut allt – till sista kronan. — Titta här. Lön. Bolånet. Räkningar. Mat. SL-kort. Det blir… nästan inget över. Om jag blir sjuk, eller nåt går sönder – är det kört. Mamma viftade bort boken som om den vore en irriterande fluga. — Sånt där räknar du på papper. I livet reder man sig alltid. — Det där ”någon gång” är hela mitt liv. Sex år. Sex år utan semester. Inga nya kläder. Ingenting. Mina vänner åker utomlands, jag jobbar extra på semestern för att skapa ”buffert”. Hon höjde rösten. — Vi har ju LOVAT att hjälpa dig! — Det sa ni förra gången med. Hennes ögon blixtrade till. — Försöker du anklaga oss?! — Nej. Jag säger sanningen. Hon reste sig häftigt. — Vi har uppfostrat dig! Gett dig utbildning! Fixat bostad åt dig! — Jag säger inte att ni inte gjort mycket. Jag säger att jag inte orkar mer. Med iskyla i rösten svarade mamma: — Orkar inte… eller vill inte? Och då… såg jag henne för första gången rakt in i ögonen utan att blinka. — Jag vill inte. Det blev tyst. Sedan blossade hennes ansikte rött. — Jaha. Så, din syster är som en främling. Vi betyder alltså ingenting. Fint. Kom ihåg det. Hon slängde väskan över axeln och försvann. Ytterdörren smällde så spegeln skallrade i hallen. Jag blev kvar i köket. Kakorna stod kvar – oöppnade, som en muta. På kvällen skrev jag till syrran: ”Hej. Kan jag komma och hälsa på dig på lördag?” Hon svarade direkt: ”Vad kul! Gör det!” Och jag åkte. Ville se med egna ögon den ”misär” mamma talat om. Korridoren var som vanligt. Trångt. Jo. Stökigt. Ibland. Men rent. Ordnat. Och syrran… såg inte alls olycklig ut. Hon kramade om mig och skrattade: — Varför sa du inte att du skulle komma så tidigt? Då hade jag kunnat städa! Jag kollade in i rummet – några sängar, skåp, ett bord. Bilder på väggen och en ljusslinga. Hon försökte göra det mysigt. Vi satte oss och pratade. Så frågade jag: — Har du pratat med mamma om bostad? Hon såg förvånad ut. — Ja… men… jag trodde de själva skulle stå för det. Inte att du skulle ta lån… — De kan inte, det vill att jag ska ta det. Hennes ansikte blev allvarligt. — Men du betalar ju fortfarande på din egen lägenhet… — Ja. — Hur hög är din månadsavgift? Jag sa summan. Hon satte i halsen: — Jag visste inte… Mamma har aldrig sagt att du har det så tufft… Då sa syrran något som befriade mig: — Jag kräver det inte. Ärligt. Jag har det bra. Har vänner. Har till och med träffat en kille nyligen. Det är roligt. Om det behövs, tar jag extrajobb och hjälper till själv. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Så länge hade de fått mig att tro att hon var hjälplös… Men hon var bara en ”bekväm ursäkt”. På väg hem i tåget såg jag ut genom fönstret – och för första gången kände jag ingen skuld. Min syster klarar sig. Hon är inte liten. Hon är inte hjälplös. Och jag… jag tänker inte längre betala för andras beslut. Jag ringde mamma. — Jag har besökt syrran. — Jaha?! Ser du nu hur hon får bo?! — Mamma… hon lider inte. Hon har det bra. Hon kräver inte hjälp. Mamma fnös: — Hon är ett barn. Vad vet hon! Stoltheten gör att hon inte klagar! Då sa jag tydligt: — Mamma… jag kommer inte ta bolånet. Hennes röst blev kall, nästan främmande. — Så du litar inte på dina föräldrar? Vi kommer ju att betala! — Det sa ni förr. — Sluta tjata om det där! — Jag tjatar inte. Jag vill bara inte förstöra mitt liv. Hon började skrika: att jag var otacksam att jag var en förrädare att ”familjen” inte överges att en dag skulle jag behöva hjälp och då minns de Till slut la hon på. Sen svarade pappa inte heller. Meddelanden – inget svar. Det blev tyst. Och jag blev ensam. Jag grät. Ja. Mycket. Jag grät av smärta, inte av skuld. För när någon säger till dig: ”Antingen är du med oss, eller mot oss” så är det inte kärlek. Det är kontroll. Och mitt i natten, i mörkret, förstod jag något: Ibland är det enda sättet att rädda sig själv att säga nej… Och nej är inte svek. För livet är långt. Och om jag måste leva det… ska det vara mitt eget inte någon annans, inte ett manus mina föräldrar har skrivit. ❓Så vad tycker du – måste man som barn alltid ”betala tillbaka” till sina föräldrar, även om det förgör en själv?