Viktor hittar honom vid vägen i oktober.
Valpen sitter vid motorvägens kant, blöt och mycket liten, och tittar på bilarna som passerar som om han väntar på någon särskild. Viktor är på väg till sommarstugan för att hämta potatis, stannar en sekund, tänker att han bara ska titta. Men valpen lyfter huvudet, och då är allt över. Potatisen blir kvar i jorden i en vecka till.
Han döper honom till Mars. Namnet kommer från grannen Kerstin, när hon ser i trapphuset en rödbrun, storörad varelse med tassar som inte passar ihop med kroppen.
– Rödbrun, stor nos, oduglig, säger hon. – Mars. Passar bra.
Viktor skrattar då.
Mars växer snabbt. Till våren upptar han hela den vänstra halvan av soffan och anser det vara rättmätigt. Viktor bråkar först, slutar sedan. Att sova ensam i lägenheten är värre än med en hund som snarkar och ibland rycker med tassen i sömnen.
De blir vänner inte direkt, utan gradvis, som människor som inte har någon brådska. Morgonpromenaden. Maten i skålen klockan sju på kvällen. Teven. Ibland pratar Viktor högt med Mars. Mars sitter bredvid och lyssnar allvarligt, bara ibland gäspar han och visar alla tänder.
– Du har rätt, säger Viktor. – Det räcker.
Och stänger av teven.
***
Olyckan händer i april, när de är på väg hem från kvällspromenaden.
Viktor minns sedan dåligt hur det går. Halt, en bil flyger ut på trottoaren från ett hörn, Mars är i kopplet, och sedan brister kopplet. Viktor kastas mot kanten. Han slår i sidan, ligger i några sekunder och hör bara sin egen andning och någons avlägsna skrik.
När han reser sig är Mars borta.
Kopplet ligger på asfalten. Plastspännet är krossat på mitten.
Han letar till midnatt. Går runt tre kvarter, ropar på namnet, frågar förbipasserande. De skakar på huvudet. Någon säger att de sett en rödbrun hund springa mot järnvägsövergången, men det är fyrtio minuter sedan, och ingen ser mer.
Hemma sätter Viktor sig i köket och tittar länge på den tomma skålen.
Sedan reser han sig. Skriver en annons, skriver ut tjugo sidor på skrivaren. På morgonen sätter han upp dem över hela kvarteret, ringer också tre veterinärkliniker och djurhemmet på Fabriksgatan.
– Om en rödbrun hund, blandras, kommer in, säger han i luren. – Ring gärna. Här är mitt nummer.
En vecka går.
Sedan en månad.
Annonserna bleknar i majregnet, och Viktor sätter upp nya. Sedan sätter han upp nya igen i juni. Veterinärklinikerna tiger. Från djurhemmet på Fabriksgatan ringer de två gånger, båda gångerna fel, båda gångerna är det fel hund.
I juli säger Kerstin försiktigt från dörren:
– Viktor, kanske du kan ta en annan. Det finns så många på hemmet.
– Nej, svarar Viktor.
Mer föreslår hon inte.
Lägenheten utan Mars blir annorlunda.
Inte tom, nej. Sakerna står kvar, kylskåpet surrar, grannarna stampar ovanför halv tio som vanligt. Men något förändras.
Viktor plockar upp en gammal boll som Mars jagade i korridoren. Lägger den på hyllan. Tänker efter och stoppar den i en låda. Sedan tar han fram den igen och lämnar den på hyllan.
På morgonen sträcker sig handen av gammal vana efter kopplet vid dörren. Kopplet hänger där. Ingenstans att gå.
Han börjar gå på promenader ensam. Samma väg, samma tid, bara utan Mars. Han kan själv inte förklara varför. Han går bara.
I augusti ringer dottern från Göteborg.
– Pappa, kom hit. Bo hos oss, vila dig.
– Kan inte.
– Varför?
Han är tyst en stund. Säger:
– Tänk om han kommer tillbaka.
Dottern är också tyst. Sedan säger hon ”okej” med rösten som en har när man vill säga något annat men bestämmer sig för att inte göra det.
Mars kommer tillbaka i oktober.
Viktor hör krafsningar på dörren strax före sju på kvällen. Först tror han att det inbillar sig. Ljud från trapphuset, drag, vad som helst. Men krafsningarna upprepas. Ihärdigt, med pauser, som om någon vet att dörren ska öppnas, man måste bara vänta lite.
Han öppnar.
På dörrmattan sitter Mars.
Äldre. Pälsen är klippt på några ställen, där sår tydligen har funnits. Vänstra sidan är lite insjunken. Och runt halsen har han ett halsband. Främmande, läder, brunt, med en mässingsspänne och en liten bricka där det står ett ord: ”Kompis”.
Viktor står länge i dörren och tittar på honom. Mars sitter och tittar på Viktor. Högra örat hänger, rödbrun fläck på pannan formad som en ojämn stjärna. Samma ögon, bärnsten, med mörk kant.
– Var har du varit? säger Viktor.
Mars reser sig, kliver över tröskeln och går in i hallen som en som kan planlösningen utantill. Höger, till skålen. Skålen står där som alltid. Tom, förstås.
Viktor stänger dörren. Går till köket. Händerna darrar lite medan han öppnar kylskåpet.
– Okej, säger han. – Okej.
Nästa morgon åker han till veterinärkliniken.
De undersöker Mars, ger nödvändiga vaccinationer, kollar chippet. Viktor frågar om halsbandet. Veterinären tar brickan och läser högt:
– ”Kompis”. Är det ett annat namn?
– Någon har gett honom ett annat namn, säger Viktor.
– Han har bott hos någon?
– Ett halvår någonstans. Vet inte var.
Veterinären tittar på honom, sedan på Mars, sedan på Viktor igen.
– Det händer, säger hon. – Hundar går ibland iväg, sedan kommer de tillbaka. Särskilt smarta.
Viktor svarar inte. Han ser på hur Mars sitter på metallbordet med oberörd min och står ut med undersökningen.
På brickan, på baksidan, hittar de ett telefonnummer.
Viktor ringer från bilen, medan Mars sitter i baksätet och tittar ut genom fönstret.
Någon svarar efter tredje signalen.
– Hallå?
– God dag, säger Viktor. – Ni hade en hund. Rödbrun. Ni kallade honom Kompis.
Lång tystnad.
– Ja, säger rösten. Kvinna, äldre. – Han hade. Han gick ifrån oss i september. Vi letade efter honom.
– Han är hos mig. Det är min hund. Han heter Mars. Han försvann i april.
Åter tystnad. Sedan säger kvinnan:
– Han bodde hos oss. Vi matade honom, behandlade honom. Han hade sår.
– Tack, säger Viktor.
– Han är en bra hund.
– Ja.
Paus.
– Bor ni långt härifrån? frågar kvinnan. – Från Björkgatan?
– Annat område.
– Herregud. Han kom själv i april. Han lade sig bara vid vårt staket och gick inte därifrån.
Viktor ser genom vindrutan på den grå gården med popplar utan löv.
Samtalet tar slut av sig själv. Viktor lägger undan telefonen. Mars snarkar i baksätet, ligger med huvudet på tassarna.
Hemma tar Viktor av Mars det främmande halsbandet. Lägger det på bordet, tittar länge på det. Brunt, läder, med brickan där det står ”Kompis”. Bra arbete, inte billigt.
Ett halvår någonstans har hunden varit. Och ändå kom han tillbaka.
Viktor tänker på kvinnan från Björkgatan. Hur hon varje dag matade honom, strök honom, blev fäst, förmodligen. Och sedan i september gick hon ut på morgonen, och han var borta. Och hon letade. Ringde kanske efter annonser.
Han tar telefonen.
– Det är jag igen, säger han när hon svarar. – Jag ville säga. Om ni vill besöka honom, har jag inget emot.
Tystnad.
– Verkligen? säger hon.
– Verkligen.
Hon kommer på lördagen. Greta, sextiofyra år, i grå kappa och med en nätkasse där det finns äppelsylt och en påse med hundmat, den sorten som Mars vande sig vid under det halvåret.
Mars ser henne från hallen och rusar inte, nej. Han går bara fram och trycker nosen mot hennes hand. Viftar glatt på svansen.
De dricker te. Greta berättar hur hon i april hittade honom vid staketet, hur hon åkte till veterinären, hur han var rädd de första dagarna men sedan vande sig. Viktor berättar om olyckan, om det avslitna kopplet, om annonserna han satte upp.
Mars ligger mellan dem på golvet och slumrar. Ibland lyfter han huvudet, tittar på den ena, tittar på den andra.
– Han har valt oss båda, säger Greta.
Viktor ser på hunden. Sedan på kvinnan bredvid.
– Det verkar så.
Det främmande halsbandet lägger Viktor i en skrivbordslåda. Han slänger det inte.
Mars upptar åter den vänstra halvan av soffan och jagar bollen i korridoren klockan ett på natten. Annonserna på stolparna blir blöta av novemberregnet och lossnar av sig själva.
Greta kommer på lördagarna. Hon har med sig sylt, ibland frågar hon om råd angående vinbär, hon har en trädgårdslott på Björkgatan, och Viktor kan det där med odling. De pratar medan Mars slumrar mellan dem.
En kväll tar Viktor fram lädrets halsband med brickan ”Kompis” ur lådan. Tittar på det. Brickan glänser under lampan.
I hallen hänger två koppel. Ett rött, gammalt. Ett blått, nytt, som Greta tog med en lördag och hängde upp tyst, utan att fråga om lov.
