Anders Persson satt vid fönstret och tittade på annonsen i telefonen. Bokstäverna flöt framför ögonen – glasögonen hade försvunnit någonstans igen. Men texten var enkel:
„Bortskänkes katt. Röd, kastrerad, lådtränad.”
Nej. Inte bortskänkes. Säljes. Så fanns det åtminstone större chans att den hamnade i en välbärgad familj.
– Kurre, – ropade han lågt. – Kom hit, rödingen.
Katten dök upp som genom ett trollslag – en tjock liten spinnande traktor på mjuka tassar. Hoppade upp i knäet, lade sig i en boll. Så varm, så levande.
Anders Persson strök honom bakom örat. Kurre kisade av njutning, och husse kände hur hjärtat snörptes ihop. Ett halvår redan ensam.
– Vad ska vi göra med dig, va? – viskade gubben. – Medicinerna är nästan slut, och pensionen också.
Kattern spann, ovetande. Anders öppnade kalkylatorn. Mat – hundra kronor i månaden. Strö – femtio till. Om veterinären ville han inte tänka.
Blodtryckstabletterna kostade tvåhundra kronor. Varje månad.
– Du förstår, Kurre, jag vill inte skiljas från dig, jag klarar det bara inte längre.
Han skrev i annonsen: „Katt till bra hem. Trehundra kronor.” Radera. Skrev om: „Säljer katt. Femhundra kronor.”
Telefonen ringde genast. En kvinnoröst:
– Hej, jag ringer om katten. Kan jag komma och titta?
– Det går bra, – svarade Anders hest. – Kom.
En timme senare knackade det på dörren. I dörröppningen stod en kvinna runt femtio med sorgsna ögon.
– Märta, – presenterade hon sig. – Var är katten?
Kurre kom som på beställning från köket, men inte till gästen – till husse. Han gned sig mot benen, spann, tittade med förälskade ögon.
– Här är han, min röding, – sa Anders och försökte låta likgiltig. – Snäll katt. Kelig.
Märta satte sig på huk och sträckte fram handen. Kurre nosade, men gick inte till henne. Han återvände till husse.
– Varför säljer ni honom? – frågade kvinnan tyst.
– Omständigheter, – mumlade gubben och vände bort blicken.
Då märkte Märta: pensionärens händer darrade. Och katten lämnade honom inte en sekund.
Märta lät blicken långsamt vandra över lägenheten. Allt rent och prydligt, men så tomt. I fönsterkarmen stod en torkad fikus. På bordet en liten ask med tabletter, nästan tom. Och en till, också nästan tom.
– Vacker lägenhet, – sa hon. – Har ni bott här länge?
– Fyrtio år, – svarade Anders och strök Kurre. – Köpte den med Greta…
Han avbröt sig. Behövde inte mer.
Märta nickade. Själv hade hon nyligen förlorat Bella – en blandrashund som levt i femton år. Tomheten i hemmet var så stor att väggarna hotade att rasa.
– Är katten frisk? – frågade hon.
– Nej, frisk. Det är bara jag… – Gubben tvekade. – Jag klarar det inte längre. Åldern, förstår ni.
Kurre jamade plötsligt långdraget och gned sig mot husses ben. Som om han förstod vad det handlade om.
– Vilken mat ger ni? – fortsatte Märta.
Anders visade in i köket. Där stod två skålar – en med vatten, en med torrfoder. Billigt, från Ica. Inte det sämsta, men inte heller bra.
– Är han kräsen?
– Nej, han äter vad han får. Snäll kille. Väldigt smart. När Greta var sjuk lade han sig bredvid henne i sängen, värmde. Som om han förstod. – Husses röst skälvde.
Märta satte sig på huk framför katten. Kurre tittade på henne, men tryckte sig mot husse.
– Säg ärligt, – frågade hon tyst, – varför begär ni just femhundra kronor?
Gubben blev förvirrad:
– Det är en bra katt. Renrasig.
– Kurre är en bondkatt, – invände Märta milt. – Vacker, men bondkatt. Och ni älskar honom. Så varför säljer ni honom?
Anders vände sig mot fönstret. Tyst länge. Kurre spann i hans knä, och husse strök honom med darrande händer.
– Medicinen har blivit dyr. Och maten. Han var sjuk för en månad sedan, hos veterinären. Femhundra kronor. De sista.
– Har ni dotter? Son? Släktingar?
– Dottern bor i Tyskland. Hon har tre egna att fostra, har inte tid med en gammal far. Jag ber inte om något.
Han suckade.
– Det gick med Greta på något sätt. Ensam – inte.
Märta lyssnade och kände hur hjärtat snörptes. Där satt han, den stolte gubben, och sålde det enda levande han hade kvar i hemmet. Och katten förstod inte, tryckte sig mot honom, litade på honom.
– Om jag inte köper? – frågade hon.
– Någon annan köper. – Rösten var fast, men händerna darrade lika mycket. – Annonsen ligger ute, det ringer.
– Och det gör inte ont?
Anders for upp:
– Tror ni det är lätt?! Tror ni jag gör det för att det är roligt?
Han hejdade sig, bet ihop. Kurre blev rädd för den snabba rörelsen, hoppade ur knäet, men gick inte långt – satte sig bredvid.
Då förstod Märta: hon kunde inte bara köpa katten och gå. De fick inte skiljas.
Men något måste hitta på.
Märta teg. Länge.
– Anders Persson, – sa hon, – tänk om jag inte köper katten?
Gubben ryckte till:
– Inte köper?! Varför kom ni då?
– Kom för att titta. Har tittat. Och förstått – jag köper inte katten.
Anders bleknade. Händerna darrade värre.
– Ni ringde ju själv! Sa att ni ville ha en katt!
– Det ville jag. – Märta reste sig ur fåtöljen och gick fram till fönstret. – Men inte den här.
– Vad är det för fel på honom?!
Hon vände sig om. Gubben såg tårar i hennes ögon.
– Allt är rätt med katten. Det är hussen som är fel.
– Jag förstår inte.
– Jo, ni förstår, Anders Persson. – Rösten darrade. – Jag förlorade nyss min hund. Gammal, sjuk. Hon levde med mig i femton år. Och vet ni vad det värsta var innan hon dog? Inte sjukdomen. Inte smärtan. Utan att hon såg på mig som om hon bad om ursäkt. För att hon var till besvär.
Anders svalde. Kurre kom fram och gned sig mot hans ben.
– Och nu ser jag er med Kurre – och ser samma sak. Han drar sig till er, men ni skäms för att ni inte kan försörja honom. Ni tror att ni gör rätt som ger bort honom.
– Är det inte rätt?! – fräste gubben. – Ska han svälta här med mig?!
– Vem sa att han måste svälta?
Pausen föll. Kurre jamade lågt, långdraget.
– Jag föreslår en annan lösning, – fortsatte Märta. – Jag tar med mat. Varje vecka. Och pengar till veterinären – om det behövs.
– Va?! – Anders stirrade på henne som om hon var galen. – Varför skulle ni göra det?
– För att jag vill hjälpa katten. Men inte skilja er åt. – Hon log genom tårarna. – Kalla det hyra av lycka.
– Hyra?!
– Ja. Jag betalar för att få komma och klappa Kurre. Och samtidigt får jag en anledning att besöka en ensam människa. Dricka te. Prata.
Gubben teg. Ögonen stora, läpparna darrade.
– Det är förödmjukande, – fick han ur sig.
– Varför förödmjukande? – frågade Märta uppriktigt förvånad. – Det är ju ett avtal. Ett ärligt avtal. Jag får katten för umgänge – ni får hjälp med mat. Ömsesidigt.
– Nej! Jag är ingen tiggare! – Anders for upp.
– Vem sa det?
– Ni! Ni erbjuder er att ge pengar till en främlings gubbe!
Märta skakade på huvudet:
– Jag erbjuder ett avtal. Betalning för tillgång till katten. Och till en klok, intressant människa som uppfostrat honom.
– Sluta! – Rösten brast. – Tyck inte synd om mig!
Då tystnade han. Sjönk tillbaka i fåtöljen. Sänkte huvudet.
Kurre hoppade upp i hans knä.
– Vet ni vad det värsta är, Anders Persson? – frågade Märta tyst. – Inte fattigdom. Inte ålderdom. Utan stolthet. Som hindrar en från att ta emot hjälp.
– Det är inte stolthet, – viskade han. – Det är skam.
– Skam för vad?
– För att jag inte klarade mig. Att Greta dog och jag blev kvar. Att jag inte sparat pengar. Att dottern är långt borta. Att jag inte ens kan försörja katten.
Tårarna rann över de skrumpna kinderna.
– Och nu kommer ni hit. Och erbjuder hjälp. Och jag är som en sista…
– Dåre? – fyllde Märta milt i.
– Ja. Dåre.
Hon gick fram, satte sig på huk bredvid fåtöljen:
– Anders Persson. Min lägenhet är tom. Min hund är borta. Mitt jobb vill jag inte gå till. Och ingen finns där jag kan berätta hur dagen varit. Men ni har Kurre. Och ett gott hjärta.
– Hur vet ni att hjärtat är gott?
– En ond människa kan inte älska en katt så.
Kurre spann högre, som om han höll med.
– Så vad säger ni? En överenskommelse?
Anders tystnade länge. Strök den röda pälsen. Tänkte.
Gubben suckade djupt.
– Då kanske vi försöker?
Det gick två månader.
Anders Persson satt vid fönstret med Kurre i knäet och såg ut på gården. Snart skulle Märta komma – på tisdagar hade hon alltid med sig mat och något gott.
– Hör du, röd? – viskade han till katten. – Det låter som bekanta steg.
Kurre lyfte huvudet, spetsade öronen. Ja, det var hon.
Det knackade på dörren.
– Anders Persson? Det är jag!
– Kom in, kom in! – Gubben reste sig, slätade skjortan. På två månader hade han blivit livligare, till och med kinderna hade fått färg.
Märta kom in med stora påsar, leende:
– Hej, snygging! – Det var till Kurre.
Katten spann genast och gned sig mot hennes ben.
– Och hej, Anders Persson. Hur mår ni? Hur känns det?
– Bra. Var hos doktorn i går – blodtrycket är normalt. Era tabletter hjälper.
– Åh! I morgon är det lördag, kanske vi går till parken? Tar Kurre i sele?
Anders blev blyg:
– Jo, i parken. Folk kommer titta – en gubbe med katt i koppel.
– Låt dem titta! – skrattade Märta. – De blir avundsjuka på er vackra katt. Eller hur, Kurre?
Katten jamade – gillande.
De drack te i köket. Anders berättade om grannarna, om nyheterna på gården. Och Märta lyssnade, nickade, skrattade. Under dessa två månader hade en särskild närhet vuxit fram – inte släktskap, men varm.
– Vet ni, – sa hon när de druckit upp, – er dotter ringde i veckan?
– Ringde. Frågade hur jag hade det. Jag berättade om er.
– Vad sa hon?
– Hon blev förvånad, – erkände gubben. – Sa: ”Pappa, vad glad jag är att du har en väninna.” Väninna. – Han log. – Låter konstigt i min ålder, eller hur?
– Varför konstigt? Vänskap har ingen ålder.
Kurre hoppade plötsligt ner från fönsterbrädet och gick fram till matskålen. Med den dyra maten, som inte längre var ett problem.
– Och jag ville sälja honom, – sa Anders tyst.
– Tur att ni inte gjorde det.
– Ja… Jag trodde att det var slutet. Men det var början på något nytt.
Märta nickade:
– Ibland leder de värsta stunderna till de ljusaste förändringarna.
De teg, betraktade hur Kurre mumsade på maten. Han hade allt nu – mat, omtanke, uppmärksamhet från två människor som älskade honom.
