Kajsa tryckte igen låset och drog en lättnadens suck. Äntligen. Två lediga dagar framför sig – inga köer, inget vägande av varor, ingen lastning eller lossning.
– Kajsa, jobbar ni i morgon? – hördes en bekant röst bakom henne.
Hon hann inte ens vända sig om – visste redan vem det var. Nils Andersson. Alltid kom han precis när man minst ville ha honom.
– I morgon är det söndag, – svarade hon kort utan att vända sig. – Stängt.
– Jaså. Okej. Jaja, då kommer jag på måndag istället.
Kajsa vände sig ändå om. Gubben stod där med sin slitna tygkasse, i en urtvättad jacka, och såg på henne med en nästan vilsen blick. Som om han hoppats på något.
”Nu ska han stå och räkna ören i en halvtimme igen”, tänkte hon.
– Kom på måndag då, – sa hon och började gå mot huset.
Han var alltid likadan – kom precis innan stängning, valde ut två-tre småsaker, sen stod han i kassan och rotade i plånboken, räknade småslantar. Kön växte bakom honom, folk suckade, men han verkade inte märka det. Så långsam. Irriterande.
På söndagsmorgonen, när Kajsa gick förbi butiken, stannade hon tvärt.
Vid dörren satt en katt. En vanlig bondkatt, grå, lite risig och väldigt mager. Men det konstiga var inte att den satt där – den sprang fram och tillbaka mellan dörren och fönstret, rev med klorna på tröskeln, kikade in genom springor och jamade. Så ynkligt, så förtvivlat.
– Schas härifrån! – viftade Kajsa med handen.
Katten rörde inte en fena. Stirrade bara på dörren.
”Herrelös”, tänkte Kajsa och gick vidare.
På måndagen närmade hon sig butiken med en tung känsla. Katten hade inte gett sig av. Den låg hoprullad vid tröskeln, alldeles slut.
Nyckeln vreds i låset. Dörren gled upp.
Och då hörde Kajsa det. Ett tunt, knappt hörbart pip. Nånstans i hörnet, bakom hyllorna.
Hon klev in, kikade – och hjärtat sjönk som en sten.
En kattunge. Pytteliten, blind, hjälplös. Låg bland kartongerna, pep ynkligt och sprattlade med tassarna.
Katten for in efter Kajsa, hoppade fram till ungen, började slicka den och spinna.
– Herregud, – viskade Kajsa. – Det var dit du försökte ta dig.
Kajsa stod över kartongen och visste inte vad hon skulle göra. Katten hade lagt sig intill ungen, slickade den, spann – för första gången på ett dygn lugn.
Och i Kajsas huvud malde en tanke: ”Man kan inte ha djur i butiken. Vart ska de ta vägen?”
– Hörrudu, du är mig en rackare, – mumlade hon högt. – Hur tog du dig in egentligen? När hann du?
Katten tryckte sig bara tätare intill kattungen.
Kajsa kom ihåg: i fredags kväll när hon stängde, hade det varit mycket folk vid ingången. Stress, brådska. Katten måste ha smugit in då. Obemärkt. Och fött under natten när butiken stod tom.
Och hela söndagen hade den rusat utanför och försökt ta sig in igen.
– Okej, – sa Kajsa med en suck. – Vi löser det här.
Hon hällde upp vatten i en plastmugg, bröt av en bit kokt korv från sin egen smörgås. Katten drack girigt, snabbt, som om den var rädd att bli av med vattnet.
Sen öppnade Kajsa butiken för kunderna.
Först kom grannen, moster Valborg. Fick syn på katten med ungen och slog ihop händerna:
– Men Kajsa! Var kommer de ifrån?
– Tja… – Kajsa viftade med handen. – Hon måste ha smitit in. Hörru Valborg, kan inte du ta dem? Dina barnbarn gillar ju djur.
Valborg skruvade på sig:
– Vi har redan en katt. Gammal och elak. Han skulle göra slut på dem båda. Nej nej, tyvärr.
Nästa var Mikael, rörmokaren. Han tackade också nej:
– Frun säger nej. Hon nyser av hår.
Sen kom en ung mamma med ett barn. Lillen sträckte sig efter kattungen, men mamman drog bort honom:
– Rör inte! Den är smutsig! Full med baciller. Kom nu härifrån.
Kajsa stod bakom disken och kände hur det snörde sig i bröstet. Varje nej small som en hård duns.
”Är det verkligen ingen som vill ha dem?”
Vid lunch hade hon nästan gett upp.
Vid tretiden på eftermiddagen öppnades dörren och in kom Nils Andersson.
Som vanligt – långsamt, försiktigt. Tygkassen i handen. Hälsade tyst, nickade.
Kajsa hann inte svara – han stannade vid ingången, satte sig på huk bredvid kartongen.
– Jaha, – sa han lågt. – Vem har vi här?
Katten lyfte huvudet, tittade misstänksamt på honom.
Nils stack försiktigt fram handen och klappade katten på huvudet. Den slöt ögonen, började spinna.
– Kajsa, – vände han sig mot henne. – Vad ska hända med dem?
Kajsa suckade:
– Jag vet inte, Nils. De kan ju inte vara här. Men ingen vill ta dem.
– Jag förstår.
Han var tyst en stund, klappade katten igen. Kattungen pep svagt och rörde sig.
– Skulle jag… – började Nils och tvekade. – Skulle jag kunna ta dem?
Kajsa stelnade. Stirrade på gubben och trodde inte sina öron.
– Du? – sa hon. – Menar du allvar?
– Ja. – Han log blygt. – Jag bor ju själv, det blir lite ensamt ibland. Nu får jag sällskap. Jag vet inte hur man sköter katter, men jag kan lära mig. Läsa på internet.
Kajsa kände en klump i halsen. Den där långsamma gubben, som hon så ofta hade stressat, som hon suckat åt och irriterat sig på.
Han var den enda som inte gått förbi.
– Nils, – fick hon fram. – Tack. Verkligen. Tack.
Han viftade bort det:
– Äh, det är inget. Det är roligt för mig med. Hemma är det så tomt. Min fru gick bort för tre år sen. Inga barn. Så jag går hit varje dag bara för att få prata med nån.
Kajsa skämdes. Så innerligt skämdes att hon ville sjunka genom jorden.
Hon hade alltid irriterat sig på att han var så långsam, att han höll upp kön.
Och han var bara ensam.
Nils tog försiktigt kartongen med katten och kattungen. Han höll under den så att den inte skulle skaka. Katten tittade vaksamt på honom, men gjorde inte motstånd. Som om den förstod – den här mannen skulle inte göra dem illa.
– Men jag vet inte hur jag ska bära hem dem, – sa han fundersamt. – Kartongen är stor och otymplig. De skumpas runt.
– Vänta, – sa Kajsa och sprang in på lagret. Hon kom tillbaka med en stadig kartong, lite mindre, med handtag. – Den här är bättre.
Själv flyttade hon över katten och kattungen, la en mjuk trasa på botten. Händerna darrade. Av nervositet eller av skam – hon visste inte riktigt.
– Kajsa, kan du tipsa mig om vad jag ska köpa? – log Nils osäkert. – Mat behövs väl? Och en skål?
Kajsa såg tydligt att gubben var rådvill. Han hade tagit på sig ansvaret men visste inte vad han skulle göra. Ändå tog han dem. För att han inte kunde gå förbi.
– Vänta, – sa hon bestämt.
Hon gick längs hyllorna och samlade ihop allt som behövdes: en burk kattmat, en påse torrfoder, två plastskålar, en påse kattsand.
– Det här är till dig, – räckte hon fram kassen till Nils.
– Men snälla du, jag betalar.
– Nej, – sa Kajsa. – Det är från mig. Bara så där.
Han ville protestera, men hon gav honom en så sträng blick att han bara nickade.
– Tack. Tusen tack.
Nils tog kartongen och kassen, gick mot utgången. Vid dörren vände han sig om:
– Kajsa, tror du att jag måste åka till veterinären med dem?
– Ja, – nickade hon. – Gör det i morgon. Så att de får en koll.
– Okej. Det gör jag.
Han gick. Dörren stängdes med en liten klock-kling.
Kajsa blev ensam kvar.
Butiken var tyst. Tom. Bara på golvet, i hörnet, låg den gamla kartongen – den där kattungen legat i.
Hon gick dit, plockade upp den och skulle slänga den. Men hon kunde inte. Sjönk ner på golvet, tryckte kartongen mot bröstet och brast ut i gråt.
Tårarna rann nerför kinderna, droppade på kartongen.
Hon tänkte på hur hon irriterat sig på Nils. Hur hon stressat honom. Suckat när han kom in i butiken. Tänkt: ”Där är han igen. Nu ska han räkna ören i en evighet.”
Och han – han tog katten och kattungen utan att tveka. Fast han knappt hade det själv – det syntes på kläderna, på hur han räknade småslantarna.
Men han gick inte förbi.
”Herregud”, tänkte Kajsa. ”Vilken idiot jag varit. Så hjärtlös.”
Hon torkade tårarna med handen, reste sig. Kastade kartongen i soporna. Gick tillbaka bakom disken.
Kunderna började droppa in.
En vanlig arbetsdag.
Men något hade förändrats inuti Kajsa. Hon såg på kunderna med andra ögon. Inte som en kö som måste expedieras snabbt. Utan som människor, var och en med sin egen historia. Man vet aldrig vad någon bär på.
Imorgon skulle hon definitivt fråga Nils hur det gick med katten och kattungen. Hur de hade det. Om han behövde hjälp.
Och aldrig mer skulle hon stressa honom.
Det gick två dagar.
Kajsa väntade på Nils. Kikade mot dörren, lyssnade efter steg i gången. Men han kom inte.
Och oron växte. ”Tänk om något hänt? Tänk om han blivit sjuk? Eller om något är fel med katten?”
På tredje dagen kunde hon inte hålla sig längre.
Hon frågade grannarna om hans adress. Det visade sig att Nils bodde i huset bredvid, på tredje våningen.
Kajsa köpte en påse äpplen och ett paket kakor – för syns skull, för att inte komma tomhänt – och efter jobbet gick hon till honom.
Dörren öppnades inte direkt. Sen hördes hasande steg, och Nils stack ut huvudet. Förvånad, osäker.
– Kajsa? Du… kommer du till mig?
– Jamen… – Hon räckte fram påsen. – Jag tänkte kika till dig. Hur står det till? Hur går det med katterna?
Gubbens ansikte lyste upp i ett leende. Så varmt, så äkta att Kajsas hjärta lättade.
– Kom in, kom in! – Han steg åt sidan. – De har det jättebra!
Lägenheten var liten och anspråkslös. Gamla möbler, sliten matta. Men ren och mysig.
I fönstret, på en hopvikt filt, låg katten och slumrade. Bredvid henne krafsade kattungen – redan starkare, lite fluffig.
– Där är de, – sa Nils stolt. – Katten döpte jag till Maja. Och kattungen till Nisse. För han är så tyst.
Kajsa gick fram, klappade försiktigt Maja. Den öppnade ett öga, spann och somnade om.
– Vilka sötnosar, – sa Kajsa tyst.
– Ja, minsann. – Nils log från öra till öra. – Vet du, jag tog dem till veterinären. Allt var bra.
Han pratade och pratade – om hur Maja första natten gömt sig under soffan och dragit med sig kattungen, hur hon sedan vant sig och nu mötte honom vid dörren när han kom hem.
När Kajsa skulle gå dröjde hon kvar på tröskeln:
– Nils, du är välkommen till butiken. Jag väntar på dig.
Han nickade:
– Jag kommer.
Och tillade tyst:
– Tack, Kajsa. För allt.
– Det är jag som ska tacka dig, – svarade hon. – Du är en fin människa.
Dagen därpå kom Nils till butiken igen. Som vanligt – långsamt, med tygkassen.
Men den här gången mötte Kajsa honom med ett leende. Hon hämtade en pall från förrådet och ställde den bredvid disken:
– Sätt dig, Nils. Ta den tid du behöver. Jag har ingen brådska.
Han nickade tacksamt. Satte sig. Började lugnt att välja varor.
Och för första gången stressade Kajsa honom inte.
