— Hörru, granne, jag har inte sett er katt i trappuppgången på länge. Hur mår han egentligen? Lever han?
Grannen, som hörde talas om katten, blev plötsligt livlig och log brett:
— Han har varit borta några dagar. Och tack och lov för det!
— Varför tack och lov? — Nils försökte ställa frågan så att rösten lät lugn. Fast inuti kokade allt.
*****
De senaste två veckorna hade Nils märkt att hans grannar ofta slängde ut sin huskatt i trappuppgången. Ja, precis, de tog tag i nackskinnet och kastade ut den.
Ibland gjorde kattens husse det. Ibland matte.
Och ibland…
…flög den stackars katten precis förbi Nils näsa.
— Var försiktig! — sa Nils till sin granne. Men hon ville inte ens lyssna.
Istället för att be om ursäkt för sitt beteende stirrade kvinnan på honom under lugg och stängde dörren.
Eller rättare sagt — slog igen den med sådan kraft att glaset skallrade i trapphuset, och i husets grund måste det ha uppstått en eller ett par mikrosprickor. Först trodde Nils naivt att hans excentriska grannar bara lät katten gå ut på egen hand eller vande den vid självutgång.
Men efter ett tag förstod han att det var ett straff för någon slags förseelse.
Alltså: gjorde katten något dumt — ut i trapphuset.
Ibland rädd, ibland väldigt ledsen, satt katten i timmar på avsatsen på fjärde våningen utanför dörren klädd i brunt konstläder och väntade på att bli förlåten och insläppt igen.
Och husse och matte förlät honom förstås. Och tog in honom igen, men det dröjde.
Och om han började jama eller klösa på dörren fick han genast ett slag med kvasten av matte.
Nils såg med egna ögon hur det gick till.
Han var just på väg uppför trappan (hiss i hans trappuppgång hade inte fungerat på ett halvår) och när han kom till fjärde våningen lade han märke till den bekanta katten. Han tänkte till och med hälsa, men…
…katten brydde sig inte om Nils just då.
Den jamade högt och rev med klorna på dörren.
Katten ville tydligt komma in, men eftersom den inte släpptes in, försökte den på detta enkla sätt påminna om sig själv.
Inifrån lägenheten hördes steg, sedan slogs dörren upp, och matte i en urtvättad morgonrock, utan att säga ett ord, slog katten med full kraft med kvasten och stängde genast dörren.
Det gick så fort att Nils inte hann säga något. Och han hade nog att säga…
…han ville skämma ut den där kvinnan som var så ful mot sitt djur.
— Aj, fick du ordentligt, kompis? — frågade Nils när han närmade sig katten.
Katten såg på honom med sorgsna ögon, men samtidigt fanns där tacksamhet i blicken — för att någon äntligen lade märke till honom.
Katten slängdes ut i trapphuset för minsta förseelse.
En gång hörde Nils hur grannen skrek genom hela lägenheten: “Åh, din jäkla! Tappade du vasen igen? Sven, kör ut katten på momangen. Han ska lära sig att inte hoppa på borden!” — och en minut senare öppnades dörren på glänt, och en hårig mansarm stack ut, som höll katten hårt i nackskinnet.
Sedan öppnades fingrarna, katten föll ner på avsatsen och dörren stängdes direkt. Katten reste sig och satte sig med ansiktet mot dörren — och väntade på att bli förlåten och insläppt.
Nils skakade bara ogillande på huvudet. Han förstod sig inte på sådana uppfostringsmetoder.
Nils klappade katten och gick hem.
Katten satt kvar på samma ställe med ett uttryck av världssorg på sin mustaschprydda nuna.
Nils var inte alltför sentimental, men den bilden etsade sig fast som en tagg.
“Kan man verkligen behandla en levande varelse så?” — funderade han. Efter ett tag saktade Nils alltid ner farten när han gick förbi, och katten, som kände igen honom, började spinna lågt — hälsande och lite inställsamt.
Ibland satte Nils sig på huk bredvid honom, kliade honom bakom örat, och katten blundade och tryckte huvudet mot fingrarna, för att sedan stöta sin fuktiga nos mot hans handflata.
Katten var varm, levande och mycket förtroendefull, och det gjorde att Nils kände sig riktigt illa till mods.
Han förstod inte varför en så snäll katt fått så hjärtlösa ägare. Varför i hela friden hade de skaffat ett djur om de inte älskade någon annan än sig själva? “Konstigt folk, minsann.”
Och en dag, när han åter mötte katten i trapphuset, bestämde Nils sig bestämt: om de där människorna slängde ut djuret i trappuppgången en gång till, skulle han göra något åt saken. Nog med misshandel av ett stackars djur.
Han visste inte exakt vad han skulle göra, men kände att han måste ingripa, annars skulle det aldrig ta slut.
Dagen då Nils tålamod äntligen tog slut kom på en fredag, när han återvände hem extra arg.
På jobbet hade han bråkat med kollegorna, i kollektivtrafiken hade folk knuffats och trampat honom på fötterna, och sedan regnade det ett småkallt, irriterande duggregn från morgonen. Sammanfattningsvis var hans humör i botten. Kanske till och med under noll.
När han gick uppför trappan hörde han redan från tredje våningen ett bekant, klagande “mjau-u”.
Katten satt som vanligt troget vid sin dörr, men den slapp inte in.
Och i trapphuset var det förresten ganska svalt. Det var inte maj direkt, som man säger. Nils stannade på avsatsen och såg tankfullt på katten, som vid åsynen av honom som vanligt började spinna och kom emot honom.
Och sedan — pang!
Alla dagens problem blev med ens som rena småsaker för Nils. Katten hade problem.
Vilka? Enorma! Den behandlades som en sak. Som en leksak. Vad kunde vara värre?
Nils lyssnade till tystnaden bakom konstläderdörren. Ingen brydde sig om den här katten.
Och han fick en stark lust att lära sina grannar en läxa.
— Nu får det vara nog, — sa Nils högt, själv förvånad över sin beslutsamhet. — Kom med mig.
Han böjde sig ner, tog upp katten.
Den började genast spinna högre och gnuggade huvudet mot hans våta kavaj och lämnade hårstrån.
Sedan gick de upp till sjunde våningen, där Nils bodde.
Han tog med katten bara för ett par dagar.
“Låt ägarna bli rädda, låt dem leta och oroa sig. De ska förstå att man inte kan göra så…” — tänkte Nils när han gick in i lägenheten. Katten acklimatiserade sig förvånansvärt snabbt. Den nosade i hörnen, hoppade upp i soffan, snurrade runt för att välja plats och rullade ihop sig i en filt, och såg tacksamt på sin räddare.
Och medan katten vilade, sprang Nils, trots det irriterande duggregnet och tröttheten, till närmaste djuraffär, köpte den bästa kattmaten, “toalettartiklar” och leksaker — ifall den lurviga hyresgästen skulle bli uttråkad när han inte var hemma.
Dagen efter, på lördagen, gick Nils flera gånger fram till ytterdörren, öppnade och kikade ut i trapphuset.
Och blev mycket förvånad över att det var alldeles tyst där ute.
Ingen gick mellan våningarna, ingen ropade på katten (förresten, vad den hette visste Nils inte), ingen satte upp lappar.
Det verkade som att ingen letade efter den försvunna katten. Och det var märkligt. Mycket märkligt…
Nils gick tillbaka in, såg på katten och ryckte på axlarna.
Katten sträckte sig lat i soffan och tänkte inte ens på att be om att få gå ut.
— Hör du, kanske du vill tillbaka ut i trapphuset? — frågade Nils på söndagen och pekade mot dörren. — Jag håller dig inte kvar. Gå om du måste.
Katten såg på dörren, vände blicken mot Nils och började demonstrativt putsa sin tass.
Sedan reste den sig, gick fram och gnuggade sig mot hans ben.
Svaret var tydligare än ord. Nils stängde dörren, log snett och tog upp katten.
De gick till köket och åt frukost, och sedan till vardagsrummet för att titta på TV. Det var ju trots allt helg. Katten låg i hans knä och spann som en liten traktor, och för första gången på länge kändes lägenheten riktigt mysig.
Sedan kom måndagen. Fortfarande ingen som letade efter katten.
Och Nils bestämde sig för att inte lämna tillbaka den till ägarna.
Det enda som gnagde i honom var att grannarna kunde anklaga honom för stöld.
Faktum var att han stulit någon annans egendom. Visst, levande, med goda avsikter och enbart i uppfostringssyfte, men stulit.
Nils gick igenom olika scenarier i huvudet: grannarna skulle ringa polisen, han skulle anklagas för stöld, han skulle behöva förklara sig och försvara sig. Hans motiv kanske inte skulle förstås.
Den tanken borrade sig i hans hjärna och lät honom inte slappna av. Hela dagen på jobbet var han som på nålar och kollade ständigt telefonen — om någon ringt. Men den dagen kom inga missade samtal.
Och när Nils på kvällen kom hem — såg han grannen som gick för att slänga sopor.
I den svarta påsen syntes inget, men konturerna av något som mycket liknade en kattlåda skymtade.
Nils vinkade åt grannen att stanna, gick närmare och frågade som i förbigående:
— Hör du, granne, jag har inte sett er katt i trappuppgången på länge. Hur mår han egentligen? Lever han?
— Han har varit borta några dagar, — svarade grannen och log brett. — Och tack och lov för det!
— Varför tack och lov? — Nils försökte ställa frågan så att rösten lät lugn. Fast inuti kokade allt.
— Ja, min fru ville ta honom till sommarstugan och lämna honom där. Hon sa att hon var trött på all päls, att han skrek om nätterna och välte vaser. Där ute skulle han väl fånga möss istället. Någon nytta åtminstone. Men jag vill absolut inte åka till stugan. För det första är det långt. För det andra skulle hon ändå tvinga mig att göra något där. Men nu när katten försvunnit självmant slipper vi åka. Igår drack jag till och med två liter öl för att fira. En fest minsann.
— Känner du ingen sorg över katten? Tänk om något har hänt honom?
— Varför skulle jag sörja? Det är inte en människa. Hördu, varför frågar du egentligen om honom? — grannen kisade med en lätt misstänksam blick och såg på Nils.
— Äh, bara så där, — svarade Nils tankfullt, och utan att säga hejdå gick han snabbt mot trapphuset.
Inuti kokade Nils av ilska.
“Till sommarstugan, alltså… I slutet av oktober. Åka dit och lämna katten till en säker död. Och inte ett spår av ånger. Till och med glada att han ‘försvann själv’ och befriade dem från att behöva åka och smutsa ner händerna.”
Han föreställde sig ett ögonblick den snälla och förtroendefulla katten, sittande på trappan till den tomma sommarstugan (eller kanske under staketet) och väntande på att de skulle komma tillbaka.
Väntande lika troget och hängivet som den gjort utanför dörren i trapphuset. För hans grannar var katten bara en sak, som ibland glädjer, ibland stör, och om den stör för ofta kastas den ut.
Först i trapphuset ett par timmar, sedan till sommarstugan för alltid.
När Nils kom upp till sjunde våningen och gick in i lägenheten, och såg att katten troget och hängivet väntade på honom vid dörren, blev det genast varmare i hjärtat.
Och han förstod plötsligt att han gjort allt rätt…
Rätt att han stulit katten från så hjärtlösa människor, som tänkt åka med den i slutet av hösten och lämna den där.
Nils log, tog upp katten, och de gick till köket för att laga middag.
Och efter middagen — låg de i soffan och tittade på TV.
Eller rättare sagt — Nils tittade, och katten bara var där. Vände sig från den ena sidan till den andra. Nu rörde katten på sig igen, men den här gången rullade den över på rygg och blottade förtroendefullt sin mage — den mest sårbara punkten. Den gjorde det utan att tveka. För den var inte längre rädd.
För ett riktigt hem är inte bara ett tak över huvudet och inte bara en skål med kattmat.
Ett riktigt hem är en plats där du inte behöver förtjäna rätten att finnas.
Och där du är älskad. Bara sådär. För att du finns.
