– Grattis! Du har precis förlorat både bruden, lägenheten och resterna av min respekt! – jag kastade förlovningsringen ut genom fönstret.

– Elin, skriv under nu. Det är tjugo minuter kvar till registreringen.

Jag står framför spegeln i det lilla brudrummet där det luktar hårspray, främmande parfym och färska rosor. Utanför viner juliregnet mot fönstret, tunna rännilar rinner längs glaset, och på fönsterbrädan ligger två knappnålar som jag inte lyckats få fast i slöjan.

Greta står framför mig med ett papper. Vitt, tjockt, med en prydligt vikt hörn. I andra handen håller hon en penna med guldkrypa.

– Vad är det här? frågar jag.

Hon ler som en försäljare som vet att varan är trasig, men att kunden redan nästan gått med på köpet.

– En vanlig familjeöverenskommelse. Erik har förklarat för dig.

Erik står vid dörren i en mörkblå kostym. Snygg, nyrakad, med en brudnäbb i knapphålet. Själv satte jag dit den i morse och skrattade åt att han var mer rädd för att sticka sig än för att gifta sig.

Nu skrattar han inte.

– Elin, börja inte nu, säger han. Vi har ju pratat om allt.

– Vi pratade om att du skulle flytta in hos mig efter bröllopet, säger jag. Och att din mamma inte skulle bli illa behandlad. Allt annat pratade du om utan mig.

Greta höjer lätt på ögonbrynen.

– Vilken skärpa. Erik, jag sa ju att du borde ha tagit i frågan tidigare.

Hon lägger pappret på bordet bredvid ringasken. Det är inte ens ett riktigt juridiskt dokument, snarare ett koppel som man tänker fästa på mig precis innan registreringen. Innehållet ryms i några rader: efter bröllopet ska jag sälja min lägenhet och pengarna gå till ett större boende för vår ”nya familj”. Köpet ska ske i Eriks namn. Varför förklaras inte. Det antas väl att jag bara ska vara tacksam.

Jag tittar på min spegelbild. Den vita klänningen sitter perfekt. Inte konstigt. Jag sydde den själv, på nätterna när symaskinerna i ateljén tystnat och jag äntligen kunde ägna mig åt mig själv. Spetsen på ärmarna valde jag i tre veckor. Midjan ändrade jag två gånger. Ingenting i den här klänningen var slumpmässigt.

Förutom brudgummen, visar det sig.

– Lägenheten köpte jag innan jag träffade Erik, säger jag. Jag tänker inte sälja den.

Erik knuffar sig loss från dörren och kommer närmare.

– Elin, sluta hålla fast vid dina väggar. Det är en etta. Ska vi trängas där hela livet?

– Jag har inget emot en större lägenhet. Jag har emot att min säljs och hamnar i ditt namn på din mammas diktamen.

– Mamma vill bara väl.

– För vem?

Greta suckar.

– För alla. Mina ben värker, det är tungt att vara ensam. Erik är min ende son. Du är hans fru, så du måste tänka bredare, inte bara på dina trådar, tyger och pallen vid fönstret.

Pallen vid fönstret kallar hon min arbetshörna. Där står en gammal symaskin, tung, gjutjärn, som jag fick tillsammans med mitt första riktiga uppdrag från ägaren till en nerlagd ateljé. På den maskinen har jag lagat andras rockar, sytt skolkjolar, ändrat klänningar efter misslyckade köp. Sedan sparade jag till en kontantinsats och tog den där lägenheten.

Liten. Envis. Min.

Erik visste allt det här. Han sa till och med en gång:

– Jag älskar att du klarar allt själv. Med dig är jag inte rädd.

Det visade sig att han inte var rädd med mig. Utan på min bekostnad.

– Jag tänker inte skriva på något, säger jag.

Greta slutar genast le.

– Vad är då hela den här föreställningen till för?

– Vilken föreställning?

– Vita klänningen, gästerna, restaurangen. Du vill in i familjen, men du vill inte ge familjen något?

Jag tittar på Erik. Väntar på att han ska säga åtminstone: ”Mamma, sluta.” Eller bara ta pappret ur hennes hand.

Han tiger.

Någon går förbi utanför dörren, skrattar, glas klirrar. Förmodligen har de redan hällt upp champagne till gästerna. Min vän Karin har messat: ”Var är du? Registratorn blir nervös.” Jag svarar inte. Telefonen ligger bredvid buketten med vita pioner, som plötsligt ser ut som vitkålshuvuden.

– Erik, säger jag lågt. Visste du om det här pappret?

Han rättar till manschetten.

– Vad håller du på med? Pappret är bara för att alla ska känna sig lugna. Du skulle ändra dig och börja dra ut på det. Och vi har redan en överenskommelse med folk.

– Vilka folk?

Greta ser snabbt på sin son. Då blir jag på riktigt rädd för första gången. Inte för pappret. Inte för samtalet. Utan för att svaret redan finns, och det är värre än jag tror.

Erik grimaserar.

– Jag visade lägenheten för en bekant. Han är redo att vänta. Bra pris. Du behöver inte låtsas som att det är ett brott.

– Du visade min lägenhet för en köpare?

– Dramatisera inte. Jag har ju varit där. Jag har nycklarna.

Jag känner hur det blir tomt och kallt i bröstet. Nycklarna. De där nycklarna som jag gav honom i våras när jag var sjuk och bad honom hämta medicin. Han behöll dem.

– Du har släppt in en främling i min lägenhet?

– I vår framtida lägenhet, säger han skarpt. Och sluta prata med den där tonen.

Greta skjuter fram pennan mot mig.

– Elin, en klok kvinna håller inte fast vid en låda med balkong när hon erbjuds ett normalt liv.

I samma ögonblick kommer jag ihåg hur Inga, min första mentor i ateljén, lärde mig att sprätta upp en felaktig söm.

– Var inte rädd för tråden, Elin. Om det blir snett från första stygnet drar det med sig hela plagget. Bättre att sprätta direkt än att gråta över förstört tyg.

Jag trodde då att hon pratade om kjolar.

Erik tar fram ringasken, öppnar den, tar upp min ring och snurrar den mellan fingrarna.

– Nu avslutar vi det här samtalet. Om en stund går du ut, ler, vi skriver på, och hemma kan vi diskutera allt i lugn och ro.

– Hemma? upprepar jag. I vilket hem?

– I ditt. Tills vidare.

Det där ”tills vidare” blir sista tråden.

Jag tar ringen ur hans hand. Liten, slät, guld. Vi valde den tillsammans. Eller rättare sagt, Erik valde och jag gick med på det för att jag var trött på att bråka. Han sa då:

– Enkelhet klär dig.

Men jag ville bara att han en enda gång skulle fråga vad jag tyckte om.

Jag går fram till fönstret. Det står på glänt för att det blivit kvavt i rummet. Där nere, under taket, står gästernas bilar, blöta av regn. På fönsterbrädan darrar en vattendroppe.

Greta tar ett steg mot mig.

– Vad gör du?

Jag vänder mig mot dem båda. Mot kvinnan som redan i tankarna möblerat om i min lägenhet. Mot mannen som bestämt sig för att efter stämpeln i passet ska jag bli bekvämare, mjukare, tystare.

– Grattis! Ni har precis förlorat både bruden, lägenheten och det sista av min respekt! Jag kastar vigselringen genom fönstret.

Den träffar plåtkanten, ringer till och försvinner någonstans i det våta gröna under fönstren.

Greta skriker till som om jag kastat ut inte ringen, utan hennes planer på en lugn ålderdom.

Erik bleknar.

– Är du galen?

– Nej. Äntligen har jag vaknat.

Jag lyfter klänningens fåll för att inte trampa på spetsen och går mot dörren.

– Elin! Erik griper tag i min arm. Där är gäster. Mina kollegor. Din mamma har kommit. Du kommer att skämma ut alla.

Jag tittar på hans fingrar runt min handled.

– Släpp.

– Vi kan prata.

– Du har redan sagt allt.

Han släpper inte direkt. Först kramar han hårdare, som om han ville testa hur mycket av den gamla lydiga Elin som fanns kvar. Sedan öppnar han handen. Röda märken syns på huden.

I korridoren möter Karin mig. Hon har en lila klänning, och mascaran har börjat flyta av fukten.

– Var har du varit? Alla väntar. Oj… vad har hänt?

– Det blir inget bröllop.

Hon tittar över min axel, ser Erik och Greta med pappret i handen, och förstår allt på deras ansikten.

– Kom, säger hon.

– Vänta. Säg till mamma att hon inte ska oroa sig.

– Säg själv. Hon står vid garderoben, hon känner på sig att något är galet.

Mamma står verkligen vid garderoben. Liten, i en mörkblå dräkt, med handväskan hållen i båda händerna framför sig. Hon ser mig och frågar inte: ”Hur kunde du?” Inte: ”Vad ska folk säga?” Hon bara går fram och rättar till en lös hårslinga.

– Har han sårat dig?

Jag nickar.

– Gå och klä om dig. Jag pratar med gästerna.

– Mamma, det är komplicerat.

– Komplicerat är när mönstret inte stämmer och kunden kommer i morgon. Det här är bara fel person.

Jag klär av mig klänningen i personalrummet på restaurangen, dit Karin hämtat min vanliga linneklänning och sandaler. Dragkedjan fastnar, spetsen trasslar in sig i håret. Jag rycker till, och en tunn tråd i ärmen brister.

– Försiktigt, säger Karin.

– Låt den gå sönder.

– Det är synd. Du har sytt så mycket.

Jag tittar på det vita tyget, de noggranna sömmarna, raden med små knappar sydda för hand.

– Inte synd. Klänningen har inte gjort något fel.

Karin hänger upp den på en galge. Den svänger till, som om den suckade.

Vid ingången till restaurangen sorlar gästerna. Någon är upprörd, någon viskar, någon försöker få tag på en taxi. Greta säger högt:

– Flickan är nervös. Vi ordnar upp det.

Min mamma svarar så lugnt att jag hör det genom dörren:

– Flickan har en lägenhet och huvudet på skaft. Men er son har problem med respekt.

Jag går ut genom personalingången. Regnet har nästan slutat. Luften luktar våt asfalt och lind. Karin vill följa med, men jag ber:

– Nej. Jag vill vara ensam.

– Klarar du dig?

– Jag har redan klarat mig.

Jag får tag på en taxi utanför nästa hus. Chauffören tittar i backspegeln: linneklänning, brudfrisyr, bukett vita pioner i knäet.

– Festen gick inte som planerat? frågar han försiktigt.

– Tvärtom, den slutade i tid.

Han frågar inget mer.

Hemma tar jag först reservnyckeln jag lämnat hos portvakten för nödfall, och åker upp. Dörren öppnas tyst. Lägenheten är precis som jag vill ha den: på bordet vid fönstret ligger ett måttband, på stolsryggen hänger en halvfärdig jacka, på fönsterbrädan står en kruka basilika. Mitt liv. Litet, ibland trångt, men inte främmande.

Jag tar ut det gamla låshuset och håller det i handflatan. Grannen på tredje våningen visade mig en gång hur man byter, när min nyckel fastnade. Jag skrattade då:

– Jag borde sy klänningar, inte skruva lås.

Han svarade:

– En kvinna i egen lägenhet har nytta av att kunna båda.

Det nya låshuset ligger i byrålådan. Jag köpte det efter att Erik en gång kom på morgonen utan förvarning, låste upp med sin nyckel och sa:

– Överraskning.

Då teg jag. Jag gömde bara kartongen under linnet. Tydligen visste mitt huvud redan, bara hjärtat halkade efter.

Jag byter låset länge. På den tiden skulle jag ha hunnit sy en klänning, men med järnpillarna kämpar jag som en nybörjare. Skruvmejseln halkar, skruven ramlar, fingrarna värker. Men när den nya nyckeln vrider sig i det nya låshuset ler jag för första gången på hela dagen.

Telefonen vrålar. Erik. Greta. Okända nummer. Sedan meddelanden.

”Skäm inte ut dig, kom tillbaka.”

”Gästerna frågar vad de ska säga.”

”Jag kommer, öppna.”

”Du måste förklara dig.”

Jag stänger av ljudet.

Jag har ingen att förklara mig för längre.

Erik kommer när det börjar skymma över den våta gården. Först ringer han på porttelefonen. Sedan bankar han. Sedan pratar han genom dörren.

– Elin, öppna. Vi är vuxna. Vi måste lösa det här.

Jag sitter på golvet bredvid symaskinen och sprättar upp kanten på brudklänningen. Inte för att jag inte hör. Utan för att för första gången på hela dagen gör mina händer något begripligt.

– Jag vet att du är hemma, säger han. Ingen cirkus.

Jag fortsätter sprätta med små saxar, försiktigt, för att inte skada tyget.

– Mina nycklar passar inte, rösten förändras. Har du bytt lås?

Jag tiger.

– Elin, det här är inte roligt längre.

Saxen klickar. Tråden ger efter.

Jag går fram till dörren, men tar inte bort kedjan.

– Säg det.

– Förstår du vad du har ställt till med? Folk kom, mamma höll på att svimma. Du har gjort mig till ett skämt.

– Du klarade dig själv.

– För ett papper? För en jävla lägenhet?

– Inte för lägenheten, Erik. För att du redan bestämt vad mitt liv är värt.

Utanför dörren drar han efter andan.

– Jag ville ha en familj.

– Nej. Du ville ha en bytesaffär: min lägenhet mot ditt lugn.

– Du vrider på allt.

– Gå.

– Jag går inte förrän vi kommit överens.

– Då ringer jag polisen.

Han tiger. Sedan slår han handflatan mot dörren. Inte hårt, men tillräckligt för att spegeln i hallen ska dallra.

– Du kommer att ångra dig.

– Redan nu?

Stegen dröjer. Han står kvar, hoppas att jag ska bli rädd för min egen beslutsamhet. Sedan slår hissdörrarna igen, och lägenheten blir tyst.

Jag går tillbaka till klänningen. Klipper bort det långa släpet. Sedan tar jag bort spetsen från ärmarna och lägger den för sig. Det vita tyget lägger sig på bordet, lydigt och rent. Av det kan man göra vad som helst: en fin klänning till en liten flicka, ett foder till en jacka, ett överdrag till en provdocka. Inte allt material är skyldigt till att någon ville använda det fel.

När ateljén tände det första ljuset stod jag redan vid skärbordet med en påse i handen. Inga satt vid fönstret och drack te ur ett glas i en glashållare.

– Nå? frågade hon utan att ens titta upp.

– Det blev inget bröllop.

– Det ser jag. Brudar som varit på bröllop har en annan gång. Du har gången som någon som burit ut symaskinen ur ett brinnande skjul.

Jag ställde påsen på bordet.

– Får jag klippa upp den här?

– Du måste.

Hon kom fram, kände på tyget.

– Bra arbete.

– Det var.

– Bra arbete förblir bra. Felet var inte sömmen, Elin. Felet var den som trodde att klänningen redan gjorde dig till hans egendom.

Vi satte oss bredvid varandra. Hon sprättade sidosömmen, jag tog bort knapparna. Inga högljudda samtal. Bara mjukt knäpp från trådar och regnets smattrande mot takets plåt.

Mamma ringde när jag rullade ihop spetsen till en prydlig rulle.

– Hur är det?

– Leva. Arg. Men okej.

– Kom han?

– Han kom. Kom inte in.

– Bra.

– Mamma, skäms du för mig?

Hon blev nästan arg.

– Jag skäms för att jag inte tidigare frågade om du var lycklig. Allt annat är inte skam.

Jag kom hem till lägenheten i lätt duggregn. Utanför porten stod Greta. Utan paraply. Håret hade lossnat ur frisyren, ansiktet såg grått ut.

– Elin, sa hon. Vi måste prata.

– Det måste vi inte.

– Du är ung, hetlevrad. Du förstår inte vad du gör. Erik lider.

– Låt honom vänja sig.

Hon drog ihop läpparna.

– Lägenheten kommer inte att göra dig lycklig.

– Kanske inte. Men den kommer inte att be mig sälja mig för någon annans bekvämlighet.

– Du är grym.

– Nej. Ni har bara hört ett nej för första gången och kallar det grymhet.

Hon tog ett steg närmare.

– Erik är en bra kille.

– Då får han vara bra utan min lägenhet.

Greta vände sig bort. Det såg ut som om hon ville säga något vasst, något vanligt, något stickande. Men gården var tom, det fanns ingen publik, och orden förlorade hälften av sin kraft.

– Han älskade dig, sa hon till slut.

– Kärlek kommer inte med ett papper som ska skrivas på innan registreringen.

Jag gick förbi henne och in i porten.

De kom inte fler gånger. De ringde några gånger, sedan slutade de. Restaurangen och gästerna skötte de utan mig. Erik hämtade sina kartonger från balkongen via grannen, utan att ens komma upp till mig. Han lämnade tillbaka nycklarna som ändå inte passade.

Jag trodde det skulle göra ondare. Men smärtan liknade ett nålstick: skarp, oförskämd, men man visste direkt var man skulle dra ut den.

Lägenheten glömde gradvis bort Erik. Hans mugg med texten ”chef i huset” försvann. Jag slängde tofflorna han köpt själv och lämnat vid dörren som ett tecken på den framtida inflyttningen. Jag tog ner väggkalendern där han ringat in bröllopsdagen med röd penna. I stället hängde jag upp en trätrådrulle från gamla tider, som jag hittat i ateljén. Stor, mörknad, med en skada på sidan. Den passade min vägg bättre än någon kalender.

Klänningen slängde jag inte. av det täta satintyget sydde jag ett överdrag till symaskinen. Av spetsen gjorde jag en gardin till det lilla fönstret i arbetshörnan. Knapparna la jag i en glasburk. Släpet låg länge för sig själv, tills jag kom på vad jag skulle göra med det.

En dag utan beställningar bar jag fram en smal trästol till fönstret. Samma stol där Erik en gång satt och bläddrade i mobilen och sa:

– Elin, vem behöver sådana omändringar? Du borde skaffa ett riktigt jobb.

Stolen var stadig, bara sitsen hade nötts. Jag klädde den med tyget från brudsläpet. Vitt satin spändes jämnt, utan veck. Längs kanten sydde jag en tunn söm. Inga rosor, ingen spets, inga rosetter. Bara en ren, ljus yta.

När stolen var klar ställde jag den bredvid symaskinen. Satte mig, trampade på pedalen och hörde mekanismens jämna gång. Maskinen började sy självsäkert, som om den också väntat på att allt onödigt brus skulle bäras ut ur lägenheten.

På bordet låg en ny beställning – en enkel blå klänning åt en kvinna som sagt vid provningen:

– Jag vill ha en klänning där jag kan vara mig själv.

Jag log. Det var en begriplig uppgift.

Utanför efter regnet ljusnade taken. Någonstans i gräset vid restaurangen låg nog min ring kvar. Kanske hade en vaktmästare hittat den. Kanske hade den rullat in under en buske. Jag brydde mig inte. Ringen handlade om ett löfte som aldrig funnits. Men stolen vid fönstret handlade om den plats jag behållit åt mig själv.

Jag sänkte pressarfoten mot tyget och började det första stygnet.

Nu skulle jag aldrig mer pressa mig efter någon annans mönster.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

– Grattis! Du har precis förlorat både bruden, lägenheten och resterna av min respekt! – jag kastade förlovningsringen ut genom fönstret.
— Jag kunde inte överge honom, mamma, — viskade Nikita. — Förstår du? Jag kunde bara inte Nikita var fjorton år, och hela världen verkade vara emot honom. Snarare — den ville inte förstå honom. — Nu är den där busungen igen! — muttrade tant Karin från tredje porten och skyndade över till andra sidan av gården. — Uppfostras av en ensam mamma. Nu ser man resultatet! Men Nikita gick förbi med händerna i de slitna jeansfickorna och låtsades att han inte hörde. Fast han hörde. Mamma jobbade — återigen sent. På köksbordet låg en lapp: ”Köttbullar i kylskåpet, värm dem.” Och tystnad. Alltid tystnad. Nu gick han hem från skolan igen, där lärarna ännu en gång tagit honom i upptuktelse om hans uppförande. Som om han inte förstod att han var ett problem för alla nu. Han förstod. Men vad hjälpte det? — Hej, grabben! — ropade farbror Ville, grannen från första våningen. — Har du sett den haltande hunden här i närheten? Någon borde jaga bort den. Nikita stannade upp. Såg sig omkring. Vid sopcontainrarna låg mycket riktigt en hund. Ingen valp, utan en fullvuxen röd och vit hund. Den låg stilla, bara ögonen följde människorna — kloka, sorgsna ögon. — Kan någon jaga bort den! — instämde tant Karin. — Den är väl sjuk! Nikita gick närmre. Hunden rörde sig inte utan viftade svagt på svansen. På bakbenet — ett öppet sår, intorkat blod. — Varför står du bara där? — sa farbror Ville irriterat. — Ta en pinne och jaga iväg den! Då brast något inom Nikita. — Rör honom och ni får med mig att göra! — sa han tvärt, ställde sig framför hunden. — Han gör ju ingen något ont! — Hör och häpna, — sa Ville överraskat. — Här har vi en liten beskyddare. — Jag tänker beskydda! — Nikita gick ner på huk bredvid hunden, sträckte försiktigt ut handen. Hunden nosade på fingrarna och slickade dem försiktigt. Något varmt spred sig i Nikitas bröst. För första gången på länge var någon snäll mot honom. — Kom nu, — viskade han till hunden. — Följ med mig. Hemma bäddade Nikita en plats till hunden av gamla jackor i hörnet av sitt rum. Mamma jobbade till kvällen — ingen skulle skälla eller köra ut ”smittan”. Såret såg illa ut. Nikita letade på nätet, hittade artiklar om första hjälpen för djur. Läste, rynkade pannan åt medicinska ord, men memorerade tappert allt. — Det måste rengöras med väteperoxid, — muttrade han och rotade i hem-apoteket. — Sedan jod runt kanterna. Men försiktigt, så det inte gör ont. Hunden låg stilla, lät honom ta hand om såret. Han såg på Nikita — tacksamma ögon, som ingen sett på honom på länge. — Vad heter du då? — frågade Nikita medan han la om bandaget. — Röd — ska vi kalla dig Roffe? Hunden skällde lågt — som om han gick med på det. På kvällen kom mamma hem. Nikita gjorde sig beredd på utskällning men mamma granskade bara Roffe tyst och kände på bandaget. — Har du gjort bandaget själv? — frågade hon. — Ja. Jag läste på internet hur man gör. — Vad ska han äta? — Jag hittar på något. Mamma såg länge på sin son. Sen på hunden, som glatt slickade hennes hand. — Imorgon tar vi honom till veterinären, — sa hon. — Så får vi se hur det är med benet. Har du namn på honom? — Roffe, — sa Nikita med ett leende. För första gången på många månader fanns ingen mur av oförståelse mellan dem. På morgonen gick Nikita upp en timme tidigare än vanligt. Roffe försökte ställa sig, gnällde av smärta. — Ligg kvar, — sa Nikita lugnande. — Jag hämtar vatten och mat till dig. Det fanns inget hundfoder hemma. Han var tvungen att ge bort sista köttbullen och blanda brödet i lite mjölk. Roffe åt snabbt men försiktigt — slickade rent varje smula. I skolan betedde Nikita sig för första gången på länge inte grinigt mot lärarna. Han tänkte bara på Roffe — har han ont? Är han ensam? — Du verkar annorlunda idag, — sa klassföreståndaren förvånat. Nikita ryckte bara på axlarna. Han ville inte berätta — skulle bara bli utskrattad. Efter skolan skyndade han hem, struntade i grannblickarna. Roffe mötte honom med glada skrik — han kunde till och med stå på tre ben. — Ska vi ut nu, kompis? — Nikita gjorde ett koppel av ett rep. — Men ta det försiktigt med benet. På gården hände något oväntat. Tant Karin, när hon såg dem, höll på att sätta snett. — Har han tagit hem hunden! Nikita! Är du galen?! — Vad är det för fel? — svarade Nikita lugnt. — Jag hjälper honom att bli frisk. — Hjälper?! — grannen kom närmare. — Var får du pengar till medicin? Snor du av mamma? Nikita knöt näven, men höll sig lugn. Roffe tryckte sig intill hans ben, som om han kände av spänningen. — Jag snor inte. Jag använder mina egna pengar. Jag har sparat från skollunchen, — sa han tyst. Farbror Ville skakade på huvudet: — Förstår du vad det innebär att ta hand om ett levande liv, pojk? Det är ingen leksak. Han måste få mat, vård, motion. Varje dag började nu med promenad. Roffe blev bättre för varje dag, kunde till och med springa, fast han haltade lite. Nikita lärde honom tricks — tålmodigt, timme efter timme. — Sitt! Bra! Ge vacker tass! Såja! Grannarna betraktade på avstånd. Några skakade på huvudet, andra log. Men Nikita såg bara de trogna ögonen hos Roffe. Han förändrades. Inte direkt, men steg för steg. Han slutade vara otrevlig, började städa hemma, fick bättre betyg. Han fick mål. Och detta var bara början. Tre veckor senare kom det han fruktat mest. Han gick med Roffe efter kvällspromenaden, då ett gäng vildhundar hoppade fram bakom garaget. Fem, sex stycken — arga, hungriga, med vilda blickar. Ledaren, en stor svart hund, visade tänder och gick fram. Roffe backade instinktivt bakom Nikita. Benet var nyss läkt — han kunde ännu inte springa ordentligt. Och de andra märkte svagheten. — Gå bort! — skrek Nikita, viftande med kopplet. — Försvinn härifrån! Men flocken backade inte. De omringade. Den svarta ledaren morrade allt högre, redo att attackera. — Nikita! — ljöd en kvinnas skrik ovanifrån. — Spring! Lämna hunden och spring! Det var tant Karin som stack ut huvudet genom fönstret. Andra grannar skymtade bakom henne. — Pojke, låtsas inte vara hjälte! — skrek Ville. — Den där haltar, han klarar sig ändå inte! Nikita såg på Roffe. Han darrade men stod kvar. Tryckte sig invid sin ägare, redo att dela vad som än kom. Den svarta hunden hoppade först. Nikita skyddade sig instinktivt, men högg genom jackan mot axeln. Roffe, trots det onda benet, trots sin rädsla — kastade sig mot ledarens ben, högg fast med hela kroppen. Slagsmålet började. Nikita sparkade och slog, försökte skydda Roffe från tänderna. Han fick själv bitmärken och rivsår, men backade inte. — Herregud, vad är det som händer! — skrek Karin. — Ville, gör något! Farbror Ville rusade ner, grep en pinne och armeringsjärn — vad han kom åt. — Håll ut, pojk! — ropade han. — Jag hjälper! Nikita började falla under flockens tyngd, då han hörde en bekant röst: — Håll er undan! Det var mamma. Hon rusade ut med en hink vatten och kastade den över hundarna. Floken hoppade tillbaka, morrade. — Ville, hjälp till! — ropade hon. Ville anslöt med sin pinne, fler grannar kom springande. Vildhundarna insåg underläge och flydde. Nikita låg på asfalten och höll om Roffe. Båda var blodiga, båda skakade. Men levde. Hade klarat sig. — Min son, — mamma satte sig bredvid och kollade på såren. — Som du skrämde mig! — Jag kunde inte lämna honom, mamma, — viskade Nikita. — Förstår du? Jag kunde inte. — Jag förstår, — svarade hon lågt. Tant Karin kom ner till gården, kom närmare. Hon såg på Nikita på ett nytt sätt — som om hon såg honom för första gången. — Pojke, — sa hon tveksamt. — Du hade kunnat dö… För en hund. — Inte ”för en hund”, — sa Ville oväntat. — För en vän. Förstår du skillnaden, Karin? Grannen nickade tyst. Tårarna rann på hennes kinder. — Nu går vi hem, — sa mamma. — Vi måste ta hand om såren. Roffes också. Nikita reste sig med möda, tog hunden i famnen. Roffe pep svagt men svansen viftade — lycklig att husse var nära. — Vänta, — stoppade Ville dem. — Ska ni till veterinären imorgon? — Ja, vi åker. — Jag skjutsar er. Och betalar — hunden är ju en hjälte. Nikita såg förvånat på grannen. — Tack, farbror Ville. Men jag klarar det själv. — Tvista inte. Du kan betala senare, när du tjänat ihop. Tills dess… — klappade han Nikita på axeln. — Tills dess är vi stolta över dig. Eller hur? Grannarna nickade tyst. En månad gick. En helt vanlig oktoberafton, Nikita kom hem från veterinärkliniken där han hjälpte som volontär på helgerna. Roffe sprang bredvid — benet hade läkt, haltheten nästan borta. — Nikita! — ropade Karin. — Vänta lite! Pojken stannade, väntade på en ny predikan. Men grannen räckte honom en påse hundmat. — Den är till Roffe, — sa hon generad. — Bra mat. Du tar så väl hand om honom. — Tack, tant Karin, — svarade Nikita. — Men vi har mat. Jag jobbar extra på kliniken nu, veterinären Anna Persson betalar mig. — Ta emot i alla fall. Den kan behövas. Hemma lagade mamma middag. Hon log när hon såg sin son. — Hur går det på kliniken? Är Anna Persson nöjd? — Hon säger att jag har rätt händer. Och tålamod. — Nikita klappade Roffe på huvudet. — Kanske blir jag veterinär. Tänker faktiskt på det. — Och skolan då? — Det går bra. Till och med Olle i fysik har berömt mig. Han säger att jag blivit uppmärksam. Mamma nickade. Under den här månaden hade hennes son förändrats helt. Han var inte otrevlig längre, hjälpte till hemma och hälsade till och med på grannarna. Och det viktigaste — han hade fått ett mål. En dröm. — Vet du, — sa mamma, — imorgon kommer Ville. Han vill erbjuda dig ett extrajobb. Hans vän har hundpensionat, de behöver hjälp. Nikita lös upp: — På riktigt? Får jag ta med Roffe? — Jag tror det. Han är ju nästan tjänstehund nu. På kvällen satt Nikita på gården med Roffe. De tränade en ny kommandot — ”Vakta”. Hunden lyssnade noga, såg på sin husse med trogna ögon. Farbror Ville kom och slog sig ner på bänken bredvid. — Imorgon åker du väl till pensionatet? — Ja, med Roffe. — Då får du lägga dig tidigt. Det blir en tuff dag. När Ville gick satt Nikita kvar en stund. Roffe la huvudet i hans knä och suckade nöjt. De hade funnit varandra. Och aldrig mer skulle de vara ensamma.