Dörrklockan ringde.
– Mamma, öppna, det är pappa som kommit! – tolvårige Erik lade ifrån sig handkontrollen på soffan och sprang ut i hallen.
Låsen i den nya ståldörren gick trögt. Jag fick trycka hårt på handtaget för att vrida om nyckeln. Bakom dörren stod Lars med en papperskasse från en elektronikbutik i händerna. Fem år hade han inte synts till alls. Underhållet från honom var minimalt, beräknat på en låg officiell lön. Men nu stod han där i en ny mockajacka och log.
– Hej, husägare! – Lars klev in i hallen och trampade nästan på en skokartong som inte hunnit ställas in i garderoben. – Hej, Erik! Titta vad jag har med mig. Det är den allra senaste modellen, svår att få tag på i butikerna.
Sonens förvåning var stor. De senaste fem åren hade Lars bara skickat korta meddelanden två gånger om året – till födelsedagen och till nyår. Någon gång hade han överfört ett par tusen kronor. Erik förstod att hans far inte var intresserad av honom och hade inte väntat sig en så dyr present.
– Varför har du kommit, Lars? – frågade jag tyst. En oro växte inom mig, för ett plötsligt besök från min före detta make bådade sällan gott.
– Hur så? Till min son! – Lars ställde kartongen på hatthyllan och började knyta upp skorna. – Jag hörde att ni bytt bostad. Bra område, nytt hus. Duktig du är, Ebba, du har ordnat det fint. Kan jag få en kopp te? Vi måste prata allvar om vår sons framtid.
Det hade varit oerhört svårt att köpa den här lägenheten. Under fem år hade jag sparat hänsynslöst, jobbat på två tjänster på ett logistikföretag och suttit med rapporter på nätterna. Varje hundralapp la jag undan. Jag tog ingen semester, köpte inga nya kläder, gick aldrig på café. En tvårummare i en förort till Stockholm, i ett nybygge, hade först verkat ouppnåelig. Men byggbolaget levererade tidigare än planerat och vi kunde flytta in.
Jag hade genast skrivit lägenheten på Erik, så att han skulle ha en egen bostad i framtiden och inga problem skulle kunna ta den ifrån honom. Alla släktingar och vänner visste om det och gladde sig. Men Lars hade också fått nys om köpet.
– Kom in i köket, – sa jag, för jag ville inte bråka inför barnet. – Erik, gå till ditt rum och öppna presenten. Jag och pappa ska prata.
Sonen tog kartongen och försvann snabbt in på rummet. I köket låg fortfarande doften av material efter den nyliga renoveringen och de nya möblerna. Köksinredningen var från IKEA, monterad av min bror. Lars satte sig på en pall, lade armbågarna på bordet och började inspektera rummet.
– Ja, inte dåligt, – sa han. – Är det här omkring sextio kvadrat? Stort kök. Vad kostar en sådan lägenhet nu för tiden? En nio miljoner?
– Nio miljoner, – svarade jag och hällde vatten i vattenkokaren. – Och alla de pengarna har jag tjänat själv. Jag använde också barnbidragssparandet och fick lite hjälp av mina föräldrar. Du har inget med den här lägenheten att göra.
– Ebba, varför blir du arg direkt? – Lars skakade på huvudet. – Vi skilde oss, sådant händer. Vi var unga och gjorde misstag. Men vi har en gemensam son. Jag har också jobbat under alla dessa år och byggt upp mitt företag. Nu har mina inkomster ökat. Jag kom för att se hur mitt barn har det.
Jag lyssnade och förundrades över hans fräckhet. När vi lämnade hans etta, som tillhörde hans mor, kontrollerade Lars våra väskor för att se om jag tagit med mig något extra. Han tog till och med mixern som mina föräldrar givit oss i bröllopspresent. Då hade jag känt mig sårad, nu kände jag bara äckel.
– Har du sett? Drick ditt te och gå. Vi har mycket att göra, – jag ställde fram en kopp med billigt tepås-te. Dyrbar té hade vi slutat köpa av gammal vana – vi hade sparat på allt för länge.
***
Lars drog koppen närmare sig men drack inte. Han gjorde en allvarlig min och lutade sig fram över bordet.
– Ebba, jag har kommit för en sak. Jag har fått veta att du skrev lägenheten på Erik. Han är alltså ensam ägare. Stämmer det?
– Ja, det stämmer. Varför bryr du dig?
– Herregud! – Lars såg förvånad ut. – Det var inte smart ur ekonomisk synvinkel. Han är bara tolv år. Förstår du hur riskabelt det är? Om något händer dig blir det problem med socialtjänsten och domstolar. Och förresten, det är inte bra för ett barn att få allt serverat. Du gör honom bortskämd, han kommer inte att värdesätta saker.
– Jag behöver inga råd om hur jag uppfostrar vår son, – jag grep hårt om bordskanten för att lugna min ilska. – Fem år brydde du dig inte om ifall han var bortskämd eller inte. Jag köpte skor i stor storlek så att de skulle räcka länge och tog ärvda jackor från vänner. Var var du då med dina kunskaper om ekonomi?
– Okej, vi behöver inte bråka, – Lars höll upp händerna som för att visa att han inte ville argumentera. – Jag vill bara det bästa för er. Jag har ett förslag. En bra plan för hur vi kan använda de där kvadratmeterna för att tjäna pengar.
– Mitt företag öppnar snart en ny logistikavdelning. Jag behöver kapital för att expandera. Mot säkerhet i den här lägenheten kan vi ta ett stort banklån. Eller så säljer vi tvårummaren, investerar pengarna i verksamheten, och om ett år köper jag en trea i Stockholms innerstad till Erik. Vi kan tjäna femtio procent per år.
Jag lyssnade på hans ord och kunde inte tro att det var sant. Den här mannen hade kommit för att ta ifrån sin egen son den enda bostaden och satsa pengarna på sin riskfyllda affärsidé.
– Är du från vettet? – viskade jag, för att Erik inte skulle höra något från rummet. – Lägenheten tillhör ett minderårigt barn. Ingen bank beviljar ett lån med säkerhet i egendom som tillhör en minderårig. Och socialtjänsten kommer aldrig att tillåta en försäljning om inte barnet omedelbart får en annan bostad som är minst lika bra.
Lars log.
– Ebba, det är inget problem. Allt går att ordna. Jag har kontakter, jurister som kan de rätta knepen. Socialtjänsten kan vi kringgå. Vi kan tillfälligt skriva Erik på min mors gamla hus i Dalarna. Det är ett stort hus, det uppfyller ytkraven. Sedan kan lägenheten skrivas över på mig eller dig, och därefter användas för affärer. Jag har redan räknat på allt. Vi kan agera som affärspartners – för Eriks skull.
I samma stund kom Erik ut i köket. Han höll en ny surfplatta i händerna och log lyckligt.
– Pappa, tack så mycket! Den är jättesnabb. Kan du hjälpa mig att ställa in profilen? Min gamla telefon orkar inte med apparna längre.
Lars bytte omedelbart ton och blev mjuk och len i rösten:
– Självklart, min son! Vi fixar det nu. Jag kommer alltid att finnas här för dig, kom ihåg det. Nu kommer vi att ses ofta. Jag funderar faktiskt på att flytta hem till er. Det finns gott om plats här, det blir roligare tillsammans. Jag kan hjälpa dig med läxorna och anmäla dig till en idrottsförening.
Det vände sig i magen på mig. Jag förstod hans verkliga avsikt. Det handlade inte bara om pengarna från lägenheten. Han hade bestämt sig för att komma tillbaka, för nu hade vi något värdefullt. För fem år sedan hade han kastat ut oss med en väska. Då sa han att han var trött på gråtande barn och på min eviga trötthet. Nu när sonen var stor och jag ägde en lägenhet i Stockholm ville han hävda sin fadersrätt.
– Erik, gå in på rummet, – sa jag med så lugn röst jag kunde. – Vi ska precis avsluta samtalet med pappa, sedan kommer han till dig.
Sonen nickade och försvann. Lars såg på mig med segerviss blick.
– Ser du hur pojken ser upp till mig? Han behöver en manlig förebild. Du uppfostrar honom ensam, ser blek och slutkörd ut av allt slit. Gå med på mitt förslag, Ebba. Jag kommer tillbaka till familjen, och vi lever ett normalt liv. Vi använder lägenheten i affärerna och tjänar storkovan. Du kan säga upp dig från ditt slitsamma jobb och vara hemmafru istället.
– Din mor bor i ett gammalt trähus i Dalarna som håller på att rasa, – sa jag och mötte hans blick.
– Du vill skriva ut barnet från en ny lägenhet i Stockholm och skriva in honom i ett hus utan centralvärme? Bara för att ta ett lån och bränna pengarna på dina projekt? Jag minns dina tidigare idéer: kaffeautomater och reservdelar till bilar. De projekten lämnade bara skulder efter sig, som mina föräldrar fick betala för att kronofogden inte skulle ta våra hushållsapparater.
Lars log inte längre. Hans ansikte blev hårt, läpparna smalnade.
– Hur vågar du tala till mig på det sättet? – frågade han med hög röst. – Jag är hans far! Jag har laglig rätt att uppfostra min son. Om jag går till domstol för att fastställa var barnet ska bo, kommer du att få det svårt. Min officiella inkomst är nu tre gånger högre än din. Socialtjänsten kommer att se att mamman jobbar två jobb och inte har tid för barnet, medan pappan har flexibla arbetstider och stora ekonomiska resurser.
Det var både komiskt och äckligt att höra dessa hot. För fem år sedan hade jag blivit rädd, gråtit och bett honom att inte göra så. Men under åren hade jag jobbat hårt och slutat vara rädd. Jag hade lärt mig att hantera inkassobolag när Lars lämnat mig med sina obetalda sms-lån. Jag hade lärt mig att fylla i blanketter och tala med myndighetspersoner.
– Gå till domstol, – svarade jag lugnt och hällde upp ett glas vatten. – Ansök om vårdnad. Domaren kommer att bli mycket förvånad när hen ser dokumenten om ditt underhållsskuld. Hur mycket är du skyldig från förra året? Trehundratusen kronor? Kronofogdens register är offentliga, Lars. Din nya jacka och presenten till sonen ser fina ut. Men lagen skyddar de föräldrar som försörjer sitt barn varje dag, inte de som dyker upp vart femte år.
Lars reste sig snabbt från stolen. All hans självsäkerhet var som bortblåst.
– Du är bara avundsjuk och sur för att allt går bra för mig nu! – började han skrika. – Bo kvar i din lilla lägenhet och var ensam här. Tror du att du kommer att klara dig? Erik kommer att växa upp och flytta till mig, för du kan inte ge honom något annat än den här lägenheten!
– Gå, Lars, – jag öppnade ytterdörren. – Och ta din surfplatta med dig. Vi har klarat oss utan dina presenter i fem år, och vi klarar oss utan dem i framtiden.
Lars gick in i sonens rum och tog ifrån den förvånade pojken kartongen med den elektroniska apparaten.
– Ni kan inte uppskatta fina saker! – ropade han medan han drog på sig skorna vid dörren. – Ni får inte en enda krona mer från mig. Du kommer själv att komma och be om hjälp när du inte har råd att betala elräkningen!
Ytterdörren slog igen med en smäll. Det blev tyst i hallen. Erik kom ut från sitt rum, han grät. Han var ledsen över att surfplattan tagits ifrån honom, men han förstod hela situationen. Han kom fram till mig, slog armarna om min midja och tryckte sig intill mig.
– Mamma, det gör inget. Jag kan fortsätta med min gamla telefon. Det viktigaste är att vi bor i den nya lägenheten.
Jag strök honom över håret. Jag hade inga fler förhoppningar om den mannen. Vi skulle klara oss på egen hand, utan hans farliga planer och utan hans plötsliga pappalusta som skulle kosta oss för mycket.
