I Murres journal stod det tre returer på ett och ett halvt år. Volontärerna bråkade inte längre om vem som skulle erbjuda honom härnäst.
Kajsa ställde transportburen på det kalla kakelgolvet och öppnade dragkedjan. Den röda katten kom ut långsamt, nosade runt hörnet av buren, gick förbi vattenskålen och satte sig med ryggen mot dörren. Fem och ett halvt kilo lugnt motstånd. Så gjorde han varje gång, och Kajsa visste att han inte skulle vända sig.
Kvällsskiftet var slut, alla hade gått, och bara de som inte blivit hämtade var kvar.
Kajsa strök med fingrarna över den kalla gallergrinden.
– Nå, Murre. Välkommen tillbaka.
Katten rörde sig inte.
Dagen efter lade hon ut tre returblanketter på bordet.
Första familjen, ett ungt par. Tvåa i utkanten, balkong med utsikt över parkeringen. Returorsak: “aggressiv, gömmer sig, tar inte kontakt”. Höll i två veckor.
Andra familjen. En fyrtioårig kvinna, nyrenoverad etta. “Inte anpassat sig, fräser, trycker sig under badkaret”. Tio dagar.
Tredje familjen. En man med sjuårig dotter. “Barnet blir ledsen, katten leker inte, sitter i ett hörn”. En vecka.
Kajsa läste igenom alla tre lapparna och gnuggade sig över näsryggen. Pappret luktade tonersvärta och främmande kök. Formuleringarna var liknande, och den likheten stack som en sticka under nageln, men hon kunde inte greppa vad det var. Alla familjer hade blivit intervjuade. Alla hade skrivit på kontrakt. Alla hade lovat tålamod.
Jag kikade in genom dörren, lutade axeln mot dörrkarmen. Lång, smal, i en uttöjd grå tröja. Glasögonen med tunn båge hade glidit ner på nästippen.
– Nja… är det Murre igen?
– Mm.
– Kanske han bara är sådan, Kajsa. Det finns sådana.
– Vadå “sådan”?
Jag ryckte på axlarna och drog på svenskan lite.
– Eh… otursförföljd.
Ordet hängde mellan oss. Kajsa klämde ihop kaffemuggen, plasten knakade och bucklades in. Hon släppte taget och ställde bort muggen. En kaffeslamp spred sig över bordet mot kanten av blanketten.
Den andra familjen ringde hon upp vid lunch. Telefonen svarades efter sjätte signalen.
– Hallå? Ja, jag minns. Den röda. Murre. Nej, vi har det bra utan honom, tack.
Rösten var jämn, nästan artigt likgiltig. Någon i rummet bakom hade satt på tv:n, och Kajsa hörde ett dämpat skratt från studiopubliken, som om allt gick enligt plan i deras lägenhet.
– Berätta, hur betedde han sig första dagen?
– Första dagen? Han kröp under badkaret och satt där. Vi kallade. Försökte locka ut honom. Bar maten direkt framför nosen. Han fräste. Andra dagen försökte jag klappa honom. Han rev mig på handen tills det blödde.
– Och sedan?
– Sedan tänkte jag: om katten inte vill leva med människor, ska man inte plåga honom.
Kajsa tryckte telefonen mot axeln och antecknade i blocket: “lockade ut från under badkaret”. Hon strök under.
– Gav ni honom tid att bara vara ensam? Utan försök till kontakt?
Paus. Prassel från luren i en annan hand.
– Varför skulle man skaffa katt om man inte ska ta i den?
Kajsa svarade inte. Hon sa hejdå, lade telefonen på bordet och satt länge med hakan stödd i handen. Utanför trummade regnet mot plåtskyddet rytmiskt, som en metronom.
På nästa sida i blocket hittades en anteckning från den första familjen, skriven månader tidigare: “försökte ta upp honom redan första dagen”. Kajsa satte ett frågetecken bredvid och stängde blocket. Men frågan stängdes inte.
På lördagen stannade jag kvar till sent på kvällen.
Hon kom tyst in. Det var tänt bara i den bortre korridoren, där burarna för långtidsboende stod.
Jag satt på huk framför Murres bur. Sa ingenting. Bara satt och tittade ner i golvet, och katten bakom gallret gjorde som vanligt: ryggen mot dörren, svansen virad runt tassarna, öronen lite bakåtriktade.
Kajsa skulle ropa mig. Men hon hejdade sig. För hon hörde.
Murre spann.
Tyst, nästan ohörbart. En jämn, låg ton som lät som surret från en lampa, fast mjukare. Som om det fanns en liten motor inne i katten som startade bara i tystnaden. När ingen sträckte ut en hand eller bar mat framför nosen.
Jag reste mig upp, vände mig mot utgången och nästan krockade med Kajsa.
– Eh… jag bara… kollade matskålarna.
– Han spann.
– Ja. Det gör han ofta. När han tror att han är ensam.
– Hur länge har du vetat det?
Jag justerade glasögonen.
– Sedan oktober, tror jag. Jag hade glömt nycklarna och gick tillbaka. Han satt och spann. Sen knarrade dörren, och han tystnade direkt. Som om någon stängt av.
Kajsa lutade sig mot väggen. Putsen var sträv och kall mot ryggraden. Ingenting hördes från buren. Murre hade tystnat så fort han märkt en andra person.
Och i tystnaden gick det upp för henne vad de tre returblanketterna liknade.
Inte beskrivningen av en svår katt.
Utan beskrivningen av människor som ville ha kärlek omedelbart. Klappning på kommando. Tacksamhet första kvällen, kontakt på order, som en strömbrytare på väggen: tryck på, få.
Tre familjer hade tagit Murre och sträckt sig genast mot honom med händerna. Dragit ut honom från gömstället. Hållit upp honom framför ansiktet. Satt honom i knät. Och när en levande varelse svarade på enda sättet den kunde, när den gömde sig, fräste, drog ihop sig, fyllde de omsorgsfullt i formuläret: “aggressiv”, “inte anpassad”, “leker inte”.
Kajsa öppnade blocket. Och hittade den tredje anteckningen, som hon gjort vid returen från den sista familjen men inte fäst avseende vid: “Dottern grät för att katten inte ville sitta i hennes knä”.
Formuleringarna ändrades varje gång. Men handlingen var densamma.
På måndagen skrev hon om introduktionsmaterialet. Den gamla versionen, som delades ut till alla, började med: “Katten behöver ömhet och tålamod.” Den nya började annorlunda.
Kajsa läste högt för mig, hållande pappret på utsträckt arm som om hon inte trodde på sin egen handstil:
– Första veckan: rör inte katten. Kalla inte på den. Ta inte fram den. Ställ ut mat, vatten och låda och stäng dörren till dess rum. Gå bara in för att mata. Titta den inte i ögonen. Försök inte klappa.
Jag visslade.
– Ah… det här är ju instruktioner för att ignorera katten.
– Det är instruktioner för att inte hindra katten från att bli kär i dig.
Hon tystnade och tillade tyst:
– I ett och ett halvt år har vi förklarat för folk att katten är svår. Men han är inte svår. Han är försiktig. Och vi skickade honom till dem som blandar ihop tålamod med förväntan.
– Vad är skillnaden?
– Förväntan kräver resultat. Tålamod kräver ingenting.
Jag drog ut på vokalen, som om jag prövade svaret. Sa ingenting. Lampan ovanför oss blinkade, och Murre i bortre änden av korridoren ryckte kort med örat på ljudet. Det vänstra, lite slitna.
Den fjärde familjen kom tre veckor senare. En kvinna i femtioårsåldern med en mild röst och solbrända händer. Hon lyssnade på den nya introduktionen, nickade. Bara en sak förtydligade hon:
– Men om han efter en månad fortfarande sitter med ryggen mot mig?
Kajsa såg henne i ögonen.
– Då behöver han mer än en månad.
Kvinnan nickade. Och tog transportburen.
Murre inuti var tyst. Ryggen mot gallret, svansen virad, öronen lite bakåt. Som vanligt.
Fotot kom efter en månad. Utan rubrik, utan kommentar. Bara en bild. En fönsterbräda, vintergård bakom glaset, en kruka med någon växt.
Och katten. Röd, med vit bringa och vänster öra lite slitet.
Han satt med nosen vänd mot rummet.
Jag visade bilden för Kajsa. Hon justerade glasögonen, tittade, sedan en gång till.
Och sa tyst, utan den vanliga dragna vokalen:
– Så felet var inte hos honom.
Jag stoppade mobilen i fickan. Murres journal tog jag ur mappen “långtidsförvaring” och lade i den nedre skrivbordslådan. Där de få berättelserna låg som inte behövde återberättas. Det räckte att minnas.
Källa.
