**Den 14 november**
Mårten kom tillbaka idag. Tredje gången på ett och ett halvt år. Ingen av volontärerna orkade ens diskutera vem som skulle ta emot honom nästa gång.
Jag ställde buren på golvet och öppnade. Den röda katten klev ut långsamt, nosade längs gallret, gick runt vattenskålen och satte sig med ryggen mot dörren. Fem och ett halvt kilo stilla envishet. Precis som alla gånger förut. Och jag visste: han skulle inte vända sig om.
Kvällsskiftet var slut. Alla hade gått hem, bara de som inte blivit hämtade fanns kvar.
Jag lät fingrarna glida över det kalla gallret.
– Nå, Mårten. Välkommen tillbaka.
Katten rörde sig inte.
**Den 15 november**
På morgonen bredde jag ut tre returblanketter på skrivbordet.
Första familjen: ett ungt par. Tvåa i förorten, balkong med utsikt över parkeringen. Orsak: “aggressiv, gömmer sig, vill inte ha kontakt”. De höll ut i två veckor.
Andra familjen: en kvinna i fyrtioårsåldern, etta med nyligen renoverat badrum. “Anpassade sig inte, väser, trycker in sig under badkaret”. Tio dagar.
Tredje familjen: en man med dotter på sju. “Barnet blir ledsen, katten leker inte, sitter bara i ett hörn”. En vecka.
Jag läste alla tre igen och gned mig över näsryggen. Pappret luktade skrivartoner och främmande kök. Formuleringarna var så lika att det kliade i mig, som en sticka under nageln, men jag fick inte grepp om vad det var. Alla familjer hade gått igenom intervju. Alla hade skrivit på kontrakt. Alla hade lovat tålamod.
Simon stack in huvudet i rummet, lutad mot dörrkarmen. Lång och smal i en urtvättad grå tröja. Glasögonen hade glidit ner på nästippen.
– Nja… Mårten igen?
– Ja.
– Kanske han är sån bara, du vet. Det finns sådana.
– Sådan? Vadå för sån?
Han ryckte på axlarna och drog ut på vokalen.
– Nja… otursförföljd.
Ordet hängde mellan oss. Jag kramade kaffemuggen, plasten knakade och bucklades in. Jag släppte taget och ställde ifrån mig den. En kaffepöl spred sig över bordet mot blanketten.
**Den 16 november**
Jag ringde den andra familjen vid lunch. Efter sjätte signalen svarade de.
– Hallå? Ja, jag minns. Den röda. Mårten. Nej, vi har det bra utan honom, tack.
Kvinnans röst var lugn, nästan artigt ointresserad. I bakgrunden hörde jag en tv, någon studiopublik som skrattade dämpat. Som om allt i deras lägenhet rullade på som vanligt.
– Hur betedde han sig första dagen?
– Första? Han kröp in under badkaret och satt där. Vi försökte locka fram honom. Vi drog ut honom. Vi ställde maten precis framför nosen. Han väste. Andra dagen försökte jag klappa honom. Han rev mig så det blödde.
– Och sedan?
– Sedan tänkte jag: om katten inte vill leva med människor, varför tvinga honom?
Jag höll luren mot axeln och skrev i blocket: “drog ut honom från under badkaret”. Underströk.
– Gav ni honom tid att vara ifred? Utan att försöka få kontakt?
Paus. Ett prassel när hon bytte hand.
– Varför skaffar man katt om man inte ska röra vid den?
Jag svarade inte. Sa adjö, lade på luren och satt länge med hakan i handen. Utanför slog regnet mot plåttaket, jämnt som en metronom.
På nästa sida i blocket hittade jag en anteckning från den första familjen, månader gammal: “försökte lyfta upp honom första dagen”. Jag satte ett frågetecken bredvid och stängde blocket. Men frågan stängdes inte.
**Den 20 november**
På lördagen blev Simon kvar till sent.
Jag smög in. Bara ljuset i den bortre korridoren var tänt, där långtidsburarna stod.
Simon satt på huk framför Mårtens bur. Sa ingenting. Bara satt och tittade ner i golvet medan katten bakom gallret gjorde det vanliga: ryggen mot dörren, svansen svept runt tassarna, öronen en aning bakåtvända.
Jag tänkte ropa. Men hejdade mig. För jag hörde det.
Mårten spann.
Tyst, nätt och jämnt. Ett lågt, jämnt ljud, som en lampas brummande fast mjukare. Som om det fanns en liten motor inuti katten som startade bara i tystnaden. När ingen sträckte ut händerna eller stack mat framför nosen.
Simon reste sig, vände sig mot utgången och höll på att krocka med mig.
– Nja… jag bara kollade… mattillgången.
– Han spann.
– Ja. Det gör han ofta. När han tror att han är ensam.
– Hur länge har du vetat det?
Simon rättade till glasögonen.
– Sedan oktober, tror jag. Jag glömde nycklarna och kom tillbaka. Han satt och spann. Sedan knarrade dörren och han tystnade direkt. Som om någon stängde av.
Jag lutade mig mot väggen. Putsen var sträv och kall mot ryggen. Inget ljud kom från buren. Mårten hade tystnat när han kände att vi var två.
Och i den tystnaden förstod jag vad de där blanketterna liknade.
Inte beskrivningar av en svår katt.
Utan beskrivningar av människor som ville ha kärlek direkt. Ömhet på kommando. Tacksamhet första kvällen, kontakt på order, som en strömbrytare: tryck, få.
Tre familjer tog Mårten och sträckte genast ut händerna mot honom. De drog fram honom ur gömställen. De lyfte upp honom framför ansiktet. De satte honom i knäet. Och när en levande varelse svarade med det enda den kunde – när den gömde sig, väste, kröp ihop – fyllde de i blanketten: “aggressiv”, “anpassade sig inte”, “leker inte”.
Jag öppnade blocket. Och hittade den tredje anteckningen, som jag gjort efter den senaste returen utan att tänka på den: “Dottern grät för att katten inte ville sitta i hennes knä”.
Formuleringarna ändrades varje gång. Men handlingen var densamma.
**Den 23 november**
På måndagen skrev jag om introduktionen. Den gamla versionen, som alla fick, började med: “Katten behöver ömhet och tålamod.” Den nya började annorlunda.
Jag läste upp den för Simon med armen utsträckt, som om jag själv inte trodde på texten:
– Första veckan: ingen beröring. Kalla inte. Locka inte. Ställ fram mat, vatten, låda och stäng dörren till hans rum. Gå bara in för att mata. Se honom inte i ögonen. Försök inte klappa.
Simon visslade till.
– Nja… det är ju en instruktion för att ignorera en katt.
– Det är en instruktion för att inte hindra katten från att tycka om dig.
Jag tystnade och lade till, lägre:
– I ett och ett halvt år förklarade vi för folk att katten var svår. Men han är inte svår. Han är försiktig. Och vi skickade honom till människor som blandar ihop tålamod med förväntan.
– Vad är skillnaden?
– Förväntan kräver ett resultat. Tålamod kräver inget.
Simon drog ut på vokalen, som om han prövade svaret. Sa inget. Lampan ovanför oss blinkade, och Mårten i bortre änden av korridoren ryckte till med örat på ljudet. Det vänstra, som var trasigt.
**Den 15 december**
Den fjärde familjen kom efter tre veckor. En kvinna i femtioårsåldern med låg röst och solbrända händer. Hon lyssnade på den nya introduktionen och nickade. Bara en sak frågade hon:
– Men om han fortfarande sitter med ryggen mot dörren efter en månad?
Jag såg henne i ögonen.
– Då behöver han mer än en månad.
Hon nickade. Och tog buren.
Mårten var tyst inuti. Ryggen mot gallret, svansen runt tassarna, öronen en aning bakåt. Som vanligt.
**Den 15 januari**
Bilden kom efter en månad. Utan text, utan kommentar. Bara ett fotografi. En fönsterbräda, vintergård utanför glaset, en kruka med någon växt.
Och katten. Röd, med vit bröstkorg och trasigt vänster öra.
Han satt med ansiktet vänt mot rummet.
Jag visade bilden för Simon. Han rättade till glasögonen, tittade, tittade igen.
Och sa tyst, utan den vanliga utdragna vokalen:
– Så felet var inte hos honom.
Jag stoppade tillbaka telefonen i fickan. Mårtens kort tog jag ur mappen “långtidsförvaring” och lade i den undre lådan. Där låg de få historier som inte behövde berättas. Det räckte att minnas dem.
**Lärdomen jag bär med mig:**
Tålamod är inte att vänta på att något ska bli som man vill. Tålamod är att låta något bli sig självt, i sin egen tid. Mårten lärde mig det. Och jag hoppas att han har det bra nu.
