Kartongen stod vid fötterna tredje dagen, och botten hade redan blivit mjuk av morgonfukten. Ulla rättade till handduken inuti, räknade kattungarna: alla fem. Två grå, två randiga, en svart med vit bröstkorg. Den svarta sov, de randiga tumlade runt, de grå tryckte sig intill varandra.
Torget vaknade sakta. Majken från grönsaksståndet hade redan staplat äpplen i en hög, och från dem kom den där syrliga höstdoften som gör att oktober skiljer sig från alla andra månader. Himlen hängde grå och tät, och kylan kröp inte in under jackan på en gång utan gradvis, centimeter för centimeter, från handlederna till armbågarna. Asfalten glänste efter gårdagens regn, och pölarna speglade stånden, människorna, bitar av himmel.
Ulla blåste på fingrarna. Fingrarna var röda och stela, och handskarna hade hon glömt hemma för att hon på morgonen inte tänkt på handskar utan på att det var sista dagen hon kunde stå här. I morgon skulle dottern komma och hämta katten, men kattungarna skulle dottern inte ta. Dottern hade sagt: ”Mamma, vart skulle jag ta vägen med fem?” Och hon hade rätt. Men dotterns rätt löste ingenting, det gjorde bara tyngre det som redan var tungt.
– Ta en kattunge, sa Ulla till var och en som saktade in steget. – Söta är de, tama. Om det inte är för mycket besvär…
Människor gick förbi. En kvinna med barnvagn log men skakade på huvudet. En man i arbetsjacka tittade inte ens. En flicka på tio år satte sig på huk, sträckte fram handen, men modern ryckte henne i ärmen och drog henne vidare.
– Vem vill ha kattungar i oktober? sa Majken från grannståndet medan hon flyttade om äpplena. – På våren går det an, men nu… Du skulle lämna tillbaka dem.
Ulla teg. Tillbaka betydde det hon inte ville tänka på.
Den svarta kattungen vaknade, lyfte huvudet, pep till. Ulla stack ner handen i kartongen och kliade honom bakom örat. Kartongen under fingrarna var mjuk och fuktig, och i ett hörn hade den redan börjat flagna.
Han saktade inte in, lät inte blicken glida över kartongen och vidare. Han stannade, som om han kört in i en osynlig vägg, och stod så några sekunder och såg ner.
Mager, i en sliten jacka med armbågarna nötta, händerna i fickorna. Ett ansikte som man ser hos folk som inte sovit på länge, men inte av arbete utan av något annat. Ljus ögon, trötta. En tredagars skäggstubb, men prydlig, som om han inte odlade den utan bara glömde bort att raka sig.
– Hur många är de? frågade han.
– Fem, svarade Ulla och rätade på sig, drog ner jackan. – Två hanar, tre honor. En månad och en vecka. Toalettränade. Om det inte skulle vara…
– Ge hit.
Ulla blinkade.
– Va?
– Alla. Ge hit alla.
Han drog upp händerna ur fickorna och satte sig på huk. Han lyfte den svarta kattungen med ena handflatan, såg honom i ögonen, spärrade lätt bakbenen för att kontrollera, och lade tillbaka honom. Så tar man inte en valp som present till ett barn. Så tar man ett djur om man är en människa som vet vart man ska titta och varför.
Ulla stod och visste inte vad hon skulle göra med händerna. Kattmatspåsen hon tagit med varje dag var plötsligt inte längre nödvändig. Orden hon förberett för varje förbipasserande var inte heller nödvändiga.
– Men… alla? frågade hon igen.
Han nickade. Lyfte kartongen. Hon såg hur hans händer höll den försiktigt, varsamt, utan att klämma.
– Vänta, sa Ulla och rotade i väskan. – Här, jag har mat, jag köpte… Och specialblandning. De måste fortfarande matas med pipett, lite i taget. De äter inte själva ordentligt än.
Han tog påsen. Tackade inte. Log inte. Bara nickade och gick, och kartongen gungade i takt med hans steg, och ur den stack en rödrandig tass och grep tag i kanten.
Majken visslade till.
– Ja, se på fan. Han tog alla. En konstig en.
Ulla svarade inte. Hon såg på hans rygg och kunde inte förstå varför det inte kändes lättare inombords, fast det var precis vad hon velat i tre dagar. Förmodligen för att ge bort kattungarna till en främling som inte förklarat varför, det är inte riktigt samma sak som att placera dem. Att placera dem innebär att man vet vart. Och det visste hon inte. Bara såg hon hans händer, och händerna var rätta, och det borde ha räckt.
Hon tog fram en anteckningsbok och en penna ur väskan. Följde efter honom, och det var tur att han inte gick långt – främlingen gick in i porten till grannhuset. Ulla, som en spion, följde honom ända upp till lägenheten. Skrev upp adressen. För säkerhets skull. Eller inte bara för säkerhets skull.
Skorna vid dörren stod ensamma. Krokar på väggen i hallen var tomma: fyra stycken, blanka, och på var och en hade det en gång hängt en jacka, en halsduk eller ett paraply, men nu stack de bara ut ur väggen som frågor ingen kan svara på.
Arne ställde kartongen på golvet i köket. Kattungarna rörde på sig, en pep.
Han tog av jackan, hängde upp den på den enda upptagna kroken.
Elementet under fönstret var knappt ljummet. Oktober smög sig mot november, och värmen hade satts på först nyligen, och rören värmde som om de själva inte riktigt trodde att det var dags.
Arne satte sig på huk bredvid kartongen. Den svarta kattungen lyfte först på huvudet och såg rakt på honom, med gröna, lite grumliga ögon, men redan med karaktär. En ljusstrimma från fönstret låg på linoleumgolvet, och i den dansade dammkorn, långsamma, likgiltiga inför allt.
Arne öppnade skåpet, hittade en gammal handduk. Frotte, blå, längesedan förlorad i färg och mjukhet. Bredde ut den på golvet bredvid elementet, flyttade över kattungarna från kartongen till handduken. De låg i en hög, tassarna trasslade ihop sig, och han brydde sig inte om att separera dem. Låt dem vara.
Sedan tog han ur påsen fram kattmat och mjölkersättning. Lade på bordet.
Ersättningen måste värmas till trettioåtta grader. Arne visste det, som man vet sitt eget namn: utan att behöva minnas, bara veta. Blandade med varmt vatten, ställde på svag värme, och stod vid spisen med en vattentermometer som han hittade i en låda, och väntade.
Han hade packat ihop sina instrument i en låda, lämnat in nycklarna, skrivit ett avskedsbrev. Gun hade gått i april, och i oktober hade han slutat vara veterinär, för händerna som botat andras djur hade inte kunnat hålla ihop hans eget liv. Och det hade verkat rätt att stoppa allt.
Men kroppen kom ihåg. Pipetten låg mellan pekfinger och långfinger som den legat tusentals gånger. Vänster hand tog kattungen, vände på honom, förde pipetten till munnen. En droppe mjölk rann ner över hakan på handduken, och kattungen började smacka, och Arne kände hur något i handleden slappnade av.
Den svarta först, för han var minst och svalde girigt, snabbt, som om han var rädd att någon skulle ta ifrån honom.
De grå tillsammans: de låg sida vid sida och ville inte skiljas åt, och medan den ena åt tryckte den andra nosen mot hans hals, och Arne höll båda med en hand.
De randiga en och en, de sprattlade och pep, och mjölken rann förbi nedför hakorna och på handduken, och han torkade dem med en vinkel av tyget, utan att bli irriterad, utan vanemässigt, som han gjort i åratal på kliniken där ägarna såg bekymrat på medan han sa ”det är bra, det är okej”, och av hans röst lugnade sig inte bara djuren utan också människorna.
När de ätit somnade kattungarna. Alla fem, på handduken vid elementet, ovanpå varandra. Den svarta överst, vita bröstet synligt, tassarna hängde ner. Arne satte sig på golvet bredvid och lutade ryggen mot väggen. Såg hur de andades. Ett tunt, tätt, gemensamt ljud, som ett prassel.
Sedan reste han sig, diskade koppen. Torkade och ställde in i skåpet. Tog fram en annan, ren. Hällde upp te. Och medan han drack, vaknade en av de randiga kattungarna, linkade fram till hans fot och tryckte nosen mot vristen. Nosen var våt och kall, stor som en ärta.
Arne väntade inte på att dörrklockan skulle ringa, för den hade inte fungerat på ett halvår, och han hade inte lagat den för att det inte fanns någon som skulle ringa på. Bankningar. Tre korta slag med knogarna. Så bankar människor som inte är säkra på att de är välkomna.
Han öppnade. Ulla stod på tröskeln i samma halsduk, men i dag var den knuten prydligare. I händerna en påse som doftade av stekt deg och lök.
– God dag, sa hon och tillade genast: – Jag ska bara vara kort. Jag ville bara fråga. Hur är det med dem? Kattungarna.
Arne steg åt sidan. Han bjöd inte in med ord, bara steg åt sidan. Han blev inte ens förvånad över att hon hittat honom.
Ulla kom in. Kattungarna var i köket. Handduken vid elementet, bredvid skålar, varje skål märkt med tusch: ”svart”, ”grå-1”, ”grå-2”, ”randig-hane”, ”randig-hona”. Ulla tittade på skålarna, på tuschmärkningarna, på handduken, och det snörde ihop sig i halsen, för en människa som märker skålar på fjärde dagen har inte för avsikt att göra sig av med dem.
– Här. Jag tog med, sa hon och räckte fram påsen. – Piroger. Jag tänkte att kanske…
Hon avslutade inte, för hon visste inte hur hon skulle avsluta. ”Kanske du är hungrig” lät pinsamt. ”Kanske du är ensam” lät som sanning, men sanningen var för tidig att säga.
Arne tog påsen. Ställde den på bordet. Den svarta kattungen satt på hans axel, med klorna i tröjan, och Ulla märkte att tröjan redan hade maskor, och Arne rättade inte till dem.
– Vill du ha te? frågade han. Den första långa meningen under hela samtalet.
Ulla nickade. Satte sig på en pall, lade händerna i knät. I köket var det varmare än i hallen, och det doftade mjölk, kattmat och något annat.
Kattungen hoppade ner från Arnes axel och kröp upp i hennes knä, och hon tog emot honom mekaniskt, som man tar emot något som faller, utan att tänka. Han var varm, och klorna stack igenom tyget på kjolen, och Ulla tog inte bort honom, utan tryckte bara handflatan mot ryggen, och kände hur det där lilla snabba hjärtat slog under pälsen.
Arne hällde upp te.
En vecka senare märkte Arne att kartongen inte längre behövdes. Kattungarna sov var de ville: två i fåtöljen, en på fönsterbrädan, den svarta vid hans fötter, den randiga honan på tröjan han slängt över en stol och glömt. Kartongen stod tom i ett hörn, och han plattade till den och lade den vid dörren som en dörrmatta. Kartongen var mjuk och nött, och kattungarna rev i den med klorna av gammal vana, som man river i något bekant.
Ulla kom varannan dag. Tog med piroger, eller keso, eller äpplen från just det där torget, från Majken. Dörrklockan lagade han under andra veckan. Hon ringde på, och det ljudet, skarpt, skramligt, gammaldags, var bättre än all tystnad Arne känt under det senaste året.
I hallen hängde nu hans jacka och hennes halsduk på krokarna.
En morgon sprang den svarta kattungen ut i korridoren genom den halvöppna dörren. Arne gick efter, lyfte upp honom, och kattungen tryckte tassarna mot hans haka, som om han ville se vad som fanns där utanför, längre bort. Arne tittade också. Trapphuset, ett dammigt fönster, ljus. Han stod så några sekunder och höll dörren med foten så att den inte skulle slå igen.
Sedan gick han tillbaka in i lägenheten. Ställde ner kattungen på golvet, och den sprang till köket där skålarna redan skramlade, för de andra fyra hade hört stegen och bestämt att det var dags för frukost. Dörren låste Arne inte. Snart kommer Ulla. Och den insikten, att det fortfarande fanns någon som skulle komma, att fem små varelser hade fått honom att öppna dörren igen – det var lärdom nog: ibland är det de minsta tassarna som visar vägen tillbaka till livet.
