Avgången har redan ropats ut, och Viktor går ut på perrongen. Efter en veckas tjänsteresa är han på väg hem. Han kliver in i liggvagnen och hittar sin underkoje. Medan han gör sig hemmastadd hör han någon som flåsar tungt genom vagnen. Han vänder sig om: en äldre kvinna med en rullväska som mer liknar en ryggsäck, klädd i höstkappa och färgglad sjal, står mitt emot och försöker hämta andan.
”Jaha”, tänker Viktor, ”då kommer gumman att be om underkojen.”
– Titta hit, min vän, jag har visst underkojen, säger kvinnan när hon har hämtat andan.
Och visst är det hennes plats. Hon börjar genast stöka och packa upp. Viktor ser att grannen är över sjuttio. ”Tänk att hon reser i den åldern, varför sitter hon inte hemma…” till slut sätter hon sig på sin brits, med händerna lydigt knäppta i knät, som en skolflicka. Det kommer passagerare in i vagnen, men överkojerna förblir tomma, och Viktor har redan gett upp hoppet: han får åka med en äldre dam som man inte kan föra ett samtal med.
Tåget rullar igång. Snart kommer konduktören med sängkläder. Kvinnan bäddar omsorgsfullt, lägger ut lakan och stoppar och drar. Sedan sätter hon sig igen och tar första ordet:
– Jag är inte van vid sådana här sängar. Hemma har jag en mjuk säng, men här lär jag väl få ont i kroppen. Jag har inte åkt sedan ungdomen, och jag trodde aldrig att jag skulle åka igen.
Viktor nickar och är tyst.
– Jag heter Siv Karlsson. Vad heter du?
– Viktor.
– Och i efternamn?
– Matsson.
– Nå, du är ung, så jag kan kalla dig Viktor. Ska du bort?
– Varför det? frågar Viktor förvånat. – Jag är på väg hem från en tjänsteresa.
– Jaha, hem är bra. Jag är på väg hemifrån, i mina gamla dagar.
Hon tystnar och ser ut genom fönstret. Viktor tycker sig se tårar i hennes ögon, fast hon inte gråter. Han skäms över att han har varit så avvisande.
– Reser du hem eller hemifrån? frågar han för att mildra stämningen.
– Hemifrån, min vän, hemifrån. Det är bara drygt ett dygn att åka, men jag är ändå orolig.
– Vem ska du till?
– Till min dotter. Siv tar fram en näsduk ur fickan och torkar en tår.
– Du borde vara glad, men du gråter.
– Jag är glad. Jag har inte sett min dotter på fem år. Jag trodde att jag aldrig skulle få se henne igen.
– Hade ni tappat bort varandra?
– Vi tappade bort varandra, min vän, av egen fri vilja. Våra temperament gav oss ingen ro i ungdomen, och stoltheten hindrade oss från att leva i fred. När dottern växte upp kunde vi inte komma överens. Jag uppfostrade henne utan far, och det var inte lätt. Vi grälade ofta. Hon gifte sig första gången för att trotsa mig, men det var ingen lycka. Jag gav henne inga vänliga ord, jag förebrådde henne… så höll vi på hela livet. Hon vände mitt barnbarn mot mig och gjorde allt för att gå mig emot. För fem år sedan sålde hon lägenheten, flyttade och sa inte vart. Jag gick till polisen för att få uppgifter, jag var orolig, för hon hade tagit barnbarnet med sig.
Sedan hörde hon av sig, skrev att allt var bra, att hon hade gift om sig, men att jag varken skulle leta efter henne eller komma. Med den bördan har jag levt i alla år. Under tiden förstod jag att jag också var fel ute. Hon kanske inte lyssnade på mig, hon kanske var arg, men hon är ändå min dotter.
För ett år sedan kom ett brev från Kerstin, så heter min dotter. Hon skrev var hon bor, att hon sedan länge är skild, att hon har hunnit bli mormor, och frågade hur jag mådde. Jag grät hela natten och skrev sedan att jag inte kan leva utan dem. Vi ringde varandra, pratade och förstod att vi båda har varit skyldiga. Barnbarnet har fått en pojke, så jag har ett barnbarnsbarn. Kerstin hjälper henne med allt, och hon har sitt jobb, så hon kan inte komma loss. Hon bjöd in mig. Och jag, vad skulle jag göra? Jag låste stugan, bad grannen hålla ett öga på den och elda ibland om det blir kallt. Sedan packade jag väskan och bestämde mig för att åka till min dotter. Vem vet hur mycket tid jag har kvar. Jag vill hinna träffa henne.
Viktor är tyst. Han tänker på sin mamma, som han sällan hälsar på. Mamman bor på landet, och där bor också Viktors storasyster. Han har alltid tyckt att systern kan ta hand om mamman. Men nu, efter passagerarens berättelse, värker det i bröstet på honom. Det slår honom att han är en son, och att hans mamma längtar efter honom och vill se honom oftare.
Viktor pratar med Siv under hela resan, och tiden går obemärkt. Han hjälper henne av tåget och lägger märke till en tilltalande kvinna som kommer emot dem, med orolig blick åt deras håll. Viktor kliver åt sidan. Två människor som hör ihop möts med blicken, omfamnar varandra och kan inte släppa taget. Båda gråter. Mötet mellan de två kvinnorna är så gripande att Viktor inte tvivlar en sekund: allt kommer att bli bra. Nu, definitivt bra.
Han går åt sidan för att lugna sig. Mycket har blivit klart efter det här mötet. Han tar upp mobilen och slår mammans nummer. Han vill helt enkelt säga:
– Mamma, jag är framme, jag är här. Vänta mig till helgen.
