Två veckor före affärsresan bråkade de. Rejält. Så pass att katten Sotis medvetet kröp undan till en okänd vrå för att inte hamna i vreden.
—
Saga bad om blommor.
– Erik, köp blommor till mig. Utan anledning. Bara så där.
– Och anledningen? frågade han utan att lyfta blicken från mobilen.
– Jag. Jag är anledningen.
Erik tänkte: “Ja, det låter ju rationellt.” Han gick till butiken. Kom tillbaka tjugo minuter senare med en stor kasse. Saga log och tittade ner i den. Hon tog upp ett vitkålshuvud. Fräscht, hårt, vitt.
– Är det här blommor? frågade hon tyst.
– Det är vitkål. Blommor kostar femhundra kronor och vissnar. Vitkålen kostar åttio. Av den kan man göra sallad i tre dagar.
– Erik.
– Ja?
– Du är en idiot.
– Jag är din idiot.
Hon pratade inte med honom på tre dagar. Han förstod inte vad han hade gjort för fel. Hon förklarade inte. Sedan åkte han på sin affärsresa. Till Göteborg. Han sa:
– Det är jobb, inget personligt.
Saga tänkte: “Inget personligt – det handlar om oss.”
Han var borta i två veckor.
Hon blev kvar med två barn, en katt, oändliga tvättar, skola, förskola, ständigt stekta ägg till frukost.
Och WhatsApp.
Där skrev de till varandra…
Dag ett.
Han: “Har landat. Trist hotellrum. Förhandlingar i morgon.”
Hon: “Bra. Katten åt upp all mat och ylade i en timme om mer.”
Han: “Vem är duktig? Jag eller katten?”
Hon: “Katten.”
Dag två.
Han: “Bilder på frukosten. Bild på hotellet. Bild på kollegan Olle som snarkar i rummet bredvid.”
Hon: “Vackert. Vår kran läcker. Vattnet rinner. Jag ringde rörmokaren. Han kom inte.”
Han: “Ring fastighetsbolaget.”
Hon: “Ringde. De sa att de kommer inom tre dagar.”
Han: “Vilka rövhål.”
Hon: “Rövhålen är de som åkte till Göteborg.”
Dag tre.
Han: “Hur mår barnen?”
Hon: “Sonen fick ett underkänt betyg, dottern vägrar äta middag. Jag är trött.”
Han: “Håll ut.”
Hon: “Tack. Jag håller inte ut. Jag faller.”
Dag fyra.
Han: “Såg en enorm plyschkanin i köpcentret. Ville köpa till dottern men vågade inte ta med den på planet.”
Hon: “Du har aldrig vågat ta med något på planet. Du har varit rädd för att göra av med pengar.”
Han: “Du har genomskådat mig.”
Hon: “Jag genomskådade dig på vår första dejt, när du beställde te utan socker och sa att socker är dåligt.”
Han: “Och du beställde en bakelse och åt upp den själv utan att bjuda mig.”
Hon: “För att du sa att socker var dåligt.”
Dag fem.
Han: “I dag somnade jag under förhandlingarna. Ärligt talat. Bara stängde ögonen och slocknade en sekund. När jag öppnade dem tittade alla på mig.”
Hon: “Blir du av med jobbet?”
Han: “Hoppas. Jag är trött.”
Hon: “Jag är också trött.”
Han: “Ska vi vara trötta tillsammans men i olika städer?”
Hon: “Ska vi vara trötta tillsammans men hemma. När kommer du hem?”
Han: “Jag saknar dig.”
Hon: “Jag saknar dig också.”
Han var tyst en minut. Sedan skrev han: “Vet du vad, jag har just insett att jag inte saknar hemmet. Jag saknar dig. Saknar hur du dricker morgonkaffe och rynkar pannan när det är för varmt. Saknar hur du skäller på katten och sedan tycker synd om honom. Saknar hur du skrattar när sonen berättar sina skämt.”
Hon svarade inte. Hon läste meddelandet fem gånger. Sedan grät hon. För han hade aldrig skrivit sådana ord. På femton års äktenskap – inte en enda gång. Han – en materialist, en pragmatiker, en man som säger “jag älskar dig” bara på födelsedagen, och då efter påminnelse. Och nu – om kaffet, om katten, om skämten. Som om någon hade hackat hans telefon. Eller som om han hade fått en uppenbarelse.
Dag sex.
Hon: “Var du full igår?”
Han: “Nej. Nykter som en klippudde.”
Hon: “Varför skrev du så då?”
Han: “För att jag saknar dig. Det är som alkohol – hjärnan stängs av, tungan lossnar.”
Hon: “Jämför du kärlek med alkohol?”
Han: “Jag jämför kärlek med ärlighet. Ibland måste man vara lite full för att vara ärlig. Eller väldigt ensam.”
Hon: “Är du ensam? Du har ju kollegorna.”
Han: “Kollegorna är inte du. De vet inte att jag är rädd för mörkret och sover med nattlampa. Det vet du. Och du har aldrig skrattat åt mig.”
Hon: “Jag har skrattat. En gång. När du sa att du var rädd för mörkret för att Sotis kunde vara där.”
Han: “Sotis är ett djur. Han bajsar i tofflorna. Det är skrämmande.”
Hon: “Du är en idiot.”
Han: “Jag är din idiot.”
Dag sju.
Hon vaknade av ett meddelande. Han skrev klockan fyra på morgonen: “Sover inte. Tänker på dig. Föreställer mig att vi ses på flygplatsen. Du har på dig den blå klänningen som jag älskar. Jag har blommor. Vi kramas och jag säger: ‘Förlåt att jag är som jag är.’ Du frågar: ‘Hur är du?’ Jag säger: ‘Tyst.’ Du säger: ‘Jag är van.’ Jag säger: ‘Det är dåligt.’ Du säger: ‘Det är livet.'”
Hon svarade inte. Hon tog bara på sig den blå klänningen. Även om det bara var sju på morgonen och mötet på flygplatsen var planerat om en vecka.
Dag åtta.
Han: “I dag var jag på zoo. Ensam. Tittade på aporna. De påminner om våra kollegor – de grimaserar, kastar mat och spelar chefer.”
Hon: “Var du ensam på zoo? Vid fyrtio års ålder?”
Han: “Vadå? Jag har rätt till barndom. Du tillåter mig ju.”
Hon: “Jag tillåter. Men fota åt mig.”
Han skickade en bild. En apa grimaserade. Det gjorde han också. Hon skrattade högt. Barnen kom springande: “Mamma, vad är det?” Hon sa: “Pappa leker.” Barnen: “Han leker alltid när vi inte är med.” Hon: “Ja. Synd att vi inte ser det.”
Dag nio.
Han: “Jag har tänkt. Minns du när vi träffades? Du tappade din plånbok i tunnelbanan, jag plockade upp den. Du sa: ‘Du är väldigt uppmärksam.’ Jag sa: ‘Och du är väldigt vacker.’ Sedan gick vi och fikade.”
Hon: “Jag minns fortfarande att du beställde te utan socker.”
Han: “Och du bakelse.”
Hon: “Jag minns den fortfarande. Den var god. Med körsbär.”
Han: “Jag minns hur du såg på mig. Som om jag inte bara var en man i tunnelbanan, utan ett helt liv.”
Hon: “Du var ett helt liv. Och du är fortfarande det. Men ibland glömmer jag.”
Han: “Jag glömmer också. Men just nu – jag glömmer inte.”
Dag tio.
Han skrev inte ett ord på hela dagen. Från morgon till kväll var det tystnaden. Hon ringde – han svarade inte. Hon skrev – han svarade inte. Hon började få panik. Såg framför sig det värsta: ramlat, blivit sjuk, blivit påkörd. Katten följde efter henne i lägenheten och krävde mat. Barnen bad om att få titta på film. Hon tänkte på honom.
Klockan elva på kvällen kom ett meddelande: “Förlåt. Telefonen dog. Glömde laddaren på hotellet. Letade hela dagen efter en ny. Fick en av Olle. Han gav mig den men han fick mitt ord på att jag inte somnar under förhandlingarna igen. Hur mår du?”
Hon: “Jag orolig. Jag trodde att du var död.”
Han: “Jag lever. Saknar dig. Kommer snart hem.”
Hon: “Om tre dagar.”
Han: “Om tre dagar. Kommer du och möter mig?”
Hon: “I den blå klänningen.”
Han: “Jag med blommor.”
Hon: “Vi ses.”
Dag elva.
Han: “Köpt presenter. Sonen får en byggsats, dottern en kanin, du får en halsduk.”
Hon: “Du kan inte välja halsdukar. Förra gången köpte du en rosa, och jag använder inte rosa.”
Han: “Den är inte rosa. Den är dammrosa.”
Hon: “Dammrosa är rosa.”
Han: “Det är färgen på solnedgången över Göteborg.”
Hon: “Är du poet?”
Han: “Jag är revisor. Men för dig kan jag bli poet.”
Hon: “Nej. Jag älskar dig som revisor. Din handstil är tydlig och siffrorna stämmer.”
Dag tolv.
Han: “I morgon flyger jag. Möt mig.”
Hon: “Jag möter dig.”
Han: “Är du nervös?”
Hon: “Nej.”
Han: “Jag är nervös. Som första gången.”
Hon: “Första gången höll jag på att sätta i halsen av bakelsen och du klappade mig på ryggen. Det var obekvämt.”
Han: “Men det var skönt. Jag rörde vid dig.”
Dag tretton. Mötet.
Hon stod på flygplatsen. I blå klänning. Med barnen. Katten hade de förstås inte med sig – han skulle ha gjort en scen. Hon tittade på avgångstavlan. Hans flyg var försenat med en timme. Hon drack kaffe, barnen spelade på mobilerna. Hon tänkte: “Varför skrev han om benen? Varför om kaffet? Varför om aporna? Han har aldrig varit sådan. Kanske har han faktiskt blivit kär på nytt? Eller är det bara affärsresan – en paus från vardagen, från barnen, från den brända äggröran? Kanske blir han tyst igen när han kommer hem, frågar om vitkålen och försvinner in i datorn?”
Han kom ut från ankomsthallen. Med blommor. En enorm bukett. Hon hade aldrig sett en sådan från honom – bara på bröllopet, och då var det hon som höll i den. Han gick fram, kramade henne, kysste henne. Sa:
– Förlåt att jag är som jag är.
Hon: “Hur är du?”
Han: “Tyst.”
Hon: “Jag är van.”
Han: “Det är dåligt.”
Hon: “Det är livet.”
Han: “Nej. Det är en vana. Jag ska förändras.”
Hon: “Du behöver inte. Jag älskar dig som du är. Även med vitkål.”
Han: “Vitkålen var ett misstag.”
Hon: “Vitkålen är det förflutna. Blommorna är nuet.”
De åkte hem. I taxin höll han hennes hand. Barnen somnade. Katten mötte dem i hallen, nosade på blommorna, nös och gick ut i köket.
Hon satte blommorna i en vas. Han ställde undan datorn i skåpet. Sa:
– I dag jobbar jag inte. I dag är jag bara din.
Hon: “I morgon?”
Han: “I morgon är jag din med datorn. Men i dag – utan.”
De beställde pizza, drack vin, tittade på en film. En dum film, om kärlek. Hon skrattade, han höll om henne. Katten satt bredvid och krävde korv.
– Erik, sa hon.
– Kommer du verkligen att förändras?
– Jag vet inte. Men jag ska försöka.
– Och om det inte funkar?
– Då skriver du till mig “du är en idiot”. Och jag skriver “jag saknar dina ben”.
Hon skrattade.
– Du är en idiot.
– Jag är din idiot.
De drack upp vinet, åt upp pizzan. Lade barnen. Katten somnade i fåtöljen. Saga tittade på sin man.
– Vet du, jag saknade också. Inte dig – oss. Dem vi var i början. Glada, tokiga, utan bolån och utan vitkål.
– Vitkålen är en symbol för min dumhet. Jag ska aldrig mer köpa vitkål.
– Köp den. Men tillsammans med blommor.
– Okej.
De kramades och somnade. I soffan. För sängen var redan tagen av katten.
På morgonen gick han till jobbet. Med datorn. Han kysste henne och sa “jag älskar dig”.
På kvällen glömde han inte bort blommorna. Han gick in i en blomsteraffär och sa:
– Ge mig något billigt, men så att min fru ler.
Expediten föreslog prästkragar. Han köpte dem.
Saga satte dem i en vas. Katten nosade, nös och gick.
Och så varje dag.
Det är hela historien.
En vanlig historia. Enkel. På sina ställen absurd, rentav korkad.
Och vad sedan? Kärlek låter ofta korkad. Men det betyder inte att den inte finns.
