Dottern vissnade, mamman blommade
Hösten det året i Östervik var riktigt trist råkall och bister. Regnet plaskade mot fönstren till vår lilla vårdcentral redan från gryningen, som om det bad om att få komma in och värma sig. Jag satt och bläddrade bland journalerna, och det kändes som att katten klöste i min själ. Allt verkade lugnt, ingen behövde spjälsäng eller ambulans, men oron låg där och gnagde som en envis mygga.
Då gnisslade dörren till. Så där tungt och motvilligt, ni vet. På tröskeln stod Vera Johansson.
Ack, Vera Hon är över femtio med råge, men ser ut som om hon snart ska in i den där fina ekkistan. Hennes slitna grå sjal har halkat ner, rocken hänger på hennes smala axlar som på galge. Under ögonen skuggor så mörka att sotaren hade blivit avundsjuk. Och händerna röda, svullna av kallt vatten, darrande när hon rullar rockens knapp mellan fingrarna.
Rut, viskar hon. Rösten är knappt där, mest bara kraxande. Har du något dropp jag kan få? Hjärtat slår så hårt att det dunkar i halsen. Och till mamma Ge henne lite hjärtmedicin. Hon fick anfall igen, hela natten har vi varit vakna.
Jag tittar på henne över glasögonen, och det blir kallt i magen. Det här är ingen människa som ska orka länge till, tänker jag. Hon står där, men livet i henne är som vatten på botten av en torr brunn.
Sätt dig, säger jag och plockar fram blodtrycksmätaren. Du kan ju inte köra dig själv i botten! Du ser inte klok ut.
Jag har inte tid, Rut, muttrar hon, står lutad mot dörrposten. Mamma är ensam där hemma. Tänk om hon vill ha vatten? Eller om blodtrycket rusar igen? Jag måste springa tillbaka. Ge mig bara medicinen.
Jag räckte henne flaskorna, hon greppade dem med sina stela fingrar och försvann ut direkt. Bara den isande vinden hann in och snuddade mina anklar. Jag såg ut genom fönstret på henne när hon klev genom gyttjan, böjd, på väg hem, och tänkte: “Herregud, varför får just hon den här lotten?” För där hemma har hon inte en mamma, utan en kvarnsten runt halsen.
Zina Johansson var förr en ståtlig kvinna, högljudd och bestämd. Jobbat på kommunhus hela sitt liv, älskade att kommendera. Men sedan hon gick i pension blev hon plötsligt sängliggande.
Benen bär mig inte! ropade hon. Hjärtat stannar!
Och där har hon legat nu i tio år. Tio år har Vera snurrat kring henne som en klängväxt.
Nästa dag stod jag inte ut, jag klädde mig och gick dit för att “hälsa på.” När jag kom in det var kliniskt rent, mattorna knastrade, och det doftade… inte sjukdom, nej. Det luktade paj och stuvad kål.
Zina satt förhöjd i sängen som drottning i tronrum. Berget av kuddar bakom ryggen. Ansiktet rosigt, slätt, inte en extra rynka, ögonen glittrande och vassa.
Jaha, Rut, mullrade hon. Du kom ändå? Det är tur, för med den där slöfocken, nickade hon mot köket, kan man inte få något hjälp. Jag säger: “Vera, det bränner i bröstet,” och hon svarar: “Mamma, jag ska bara mjölka kon.” Hon bryr sig mer om kon än om sin egen mor!
Och Vera släpade samtidigt en tung emaljhink med vatten. Hennes ben vek sig, ryggen bågnade. Hon satte hinken ifrån sig, gick ner på knä och började skrubba golven. Tyst. Bara hennes flåsande hördes.
Zina, sa jag strängt. Du kunde väl ha lite omtanke om din dotter. Hon håller ju på att bli genomskinlig!
Omtanke? Zina höjde sig och blev nästan stående i sängen. Och vem visar omtanke om mig? Jag har burit henne, varit utan sömn, och nu… Jag får inte ens ett glas vatten utan att tigga! Det är mitt kors, Rut, denna förbannade sjukdom. Och hon hon är dottern, det är hennes plikt!
Jag såg på Zina frisk nog för tre karlar. Hennes diagnos: “gränslös självcentrering”. Hon suger livet ur Vera som spindeln ur flugan. Och hon tror själv att hon är sjuk. Så starkt att andra också tror det.
Vera höjde aldrig blicken, bara torkade golvlistan. Skur-skrap, skur-skrap. Det ljudet har jag kvar i huvudet. Ljudet av hopplöshet.
En månad gick. Vintern hängde på haspen första snön föll, stickig och grinig.
Jag satt på kvällen med te och småkakor, när det plötsligt slamrade i fönstret så glaset skallrade.
Jag öppnade där stod grannpojken Petter med ögon stora som femkronor.
Rut! Du måste komma Vera har ramlat! Vid brunnen! Hon kommer inte upp!
Jag minns inte hur jag sprang. Gamla ben bar av sig själva. Jag kom fram Vera låg på frusen jord, hinkarna kullade, vattnet utspillt och börjar frysa. Ansiktet vitare än snön, läpparna blå.
Vi fick henne på något sätt in i huset.
Zina ropade från sovrummet:
Vad är det för buller?! Vera! Var håller du hus? Min vetekudde är kall!
Jag lutade mig ner till Vera, sökte puls bara en tråd. Nästan borta. Vi ringde ambulansen, de tog henne till distriktsjukhuset. Hjärtinfarkt. Stor.
Kvar blev Zina ensam.
Jag gick in till henne. Hon satt där och slog med ögonen.
Var är Vera? Vem ska bära ut pottan? Vem kokar gröt till mig?
Vera är på sjukhus, sa jag hårt. Du har haft ihjäl henne, Zina. Hon ligger och dör.
Du ljuger! tjöt hon. Hon gör det med flit! Hon vill komma bort från mig! Lämna sin hjälplösa mor! Själviskt!
Och jag mådde riktigt illa, mina kära. Jag ville spotta, men mitt läkarlöfte hindrade mig. Gav henne vatten, en tablett, och gick därifrån. Tänkte: Hur ska hon klara sig nu?
Men ödet är en fästlig dam. Dagen efter kom bussen till byn, och ut steg Nadja. Zinas barnbarn, Veras dotter.
Nadja var inte populär i byn. Hon drog till Stockholm direkt efter gymnasiet, och återvände aldrig. Ryktet sa: hon är mallig, vrider nosen bort från landsbygdsfolket. Vera grät tyst för henne, skrev brev, fick aldrig svar.
Nu steg hon in kort modern frisyr, läderjacka, blick som rakt igenom en, bestämd. Hon såg varken ut som mor eller mormor.
Hon kom först till mig.
Hur mår mamma? frågade hon. Torrt, affärsmässigt.
Dåligt, sa jag. Intensivvården. Läkarna säger kroppen helt slut. Energin är borta.
Nadja pressade ihop läpparna, käkmusklerna spelade.
Förstått. Nu går jag till mormor.
Vad som pågick där, gissade hela byn om. Dagen efter gick jag förbi huset, hörde skrik. Zina ylade. Jag trodde att Nadja tuktade den gamla damen. Jag rusade in.
En tavla, alltså. Zina satt på sängen, röd som kräfta och viftade med armarna. Nadja stod framför henne, lugn som ett berg, med en tallrik soppa i händerna.
Jag ska inte äta det här! skrek mormor. Det är osalt och kallt! Vera gav alltid mig varm soppa! Var är min dotter?!
Din dotter är på sjukhus för att du slet ut henne, sade Nadja lugnt. Jag är inte Vera. Jag saltar inte. Vill du inte äta då får du vara hungrig. När du blir sugen, finns maten.
Och så ställde hon tallriken på nattduksbordet och gick.
Vatten! skrek Zina. Ge mig vatten, tyrann! Jag dör!
Nadja stannade i dörren, vände sig om:
Där är karaffen. Där är glaset. Fungerar händerna? Kör igång.
Jag trodde Zina skulle få slaganfall hon har inte rört ett vattenglas själv på tio år!
Rut! Hon såg mig. Du ska vara vittne! Hon plågar mig! Hon vill svälta mig ihjäl!
Nadja tittade på mig med sina grå ögon och jag såg där en sådan smärta att jag själv ville gråta. Det var inte hjärtlöshet, bestämda. Det var kirurgi hon skar i det sjuka för att bota.
Två veckor dresserade Nadja mormor. Strängt.
Jag bär inte ut pottan. Toalettstolen står där. Kan du sitta, kan du också resa dig.
Byta lakan? Själv. Har du händer.
Skriker du, så stänger jag dörren och går ut i trädgården.
Bybor tisslade och tasslade. Hon tar livet av gamla Zina, viskade tanterna vid brunnen. Men jag var tyst för jag såg att Zina faktiskt blev levande igen!
Först var hon nära att spricka av ilska. Sen, driven av hunger, började hon själv manövrera skeden. När Nadja konsekvent inte gav henne vatten, såg jag med egna ögon hur mormor reste sig! Skakig, och höll sig i sänggaveln, men hon gick till bordet.
Efter drygt en månad skrevs Vera ut.
Nadja hämtade henne med taxi. Vera var svag och blek, men inte längre genomskinlig. Hon gick, höll i dottern, vågade knappt gå in i huset. Trodde det skulle börja direkt: Var har du varit, latmask? Min häl kliar!
De gick in. Tystnad.
Mammans rum var tomt. Sängen bäddad.
Vera grep sig om hjärtat:
Är hon död?
Nej, log Nadja snett. Hon är i köket.
Där, i köket, satt Zina Johansson. Vid köksbordet, i glasögon, skalar potatis. Själv!
Hon såg Vera, lade ner kniven.
Det blev en sådan rungande paus att klockans tickande hördes. Tick-tack. Tick-tack.
Vera lutade sig mot dörrposten, tårarna rann.
Mamma du har rest dig
Zina tittade på Vera, sedan på barnbarnet. Blicken var märklig inte vass, men förvirrad. Som om hon vaknat upp för första gången på många år.
Klart man står upp, muttrade hon, men utan den gamla giftigheten. Med den där polisen i kjol.
Sen blev hon tyst och sa lågt:
Sätt dig, Vera. Potatisen kallnar.
Jag såg på dem, unga och gamla, och tänkte: Hur många krafter slösas på dessa manipulationer att spela sjuk, spela lidande. Men livet, det är ingen kladd, inget utkast man kan inte göra om. Ibland måste man rycka bort kudden under huvudet för att rädda någon.
Vintern gick, snö packades ur, tog med sig det gamla, unkna livet.
Maj kom. Vet ni hur maj är i Östervik? Luften är så söt av hägg att man kan äta den med sked. Kvällarna är blå-blå, och koltrastarna sjunger så det vänder ut och in på själen.
Jag går en kväll förbi Johanssons hus.
Ny målad grind. Röda tulpaner brinner i rabatten Veras stolthet.
I trädgården står ett dukat bord. Samovaren blänker i kvällssolen.
Tre sitter där.
Zina i rullstolen långt kan hon ännu inte gå, men själv håller hon koppen, doppar småkaka. Sjalen är glänsande, med glitterslöjor.
Nadja sitter bredvid, skrattar åt något, laptop på knät hon jobbar distans härifrån nu.
Och Vera Vera går i trädgården. Inte hukande, inspringande hon går långsamt. Känner på äppelgrenarna, sniffar på de vita blommorna. Ansiktet är lugnt och strålande. Rynkorna finns kvar, men ögonen De lever.
Vera såg mig, vinkade:
Rut! Kom och ta en kopp te! Vi har öppnat krusbärssylt din favorit!
Jag gick in, grinden gav ifrån sig en hemtrevlig gnissling. Satte mig. Teet är hett, starkt, rykande.
Du vet, Rut, sa Zina plötsligt, med blicken mot solen som gick ner.
Jag trodde alltid att kärlek var att någon sprang runt och servade mig. Men det är ju tvärtom Kärlek är när någon stoppar dig från att ge upp. När någon tvingar dig att leva, fastän du inte har ork.
Vera lutade sig mot hennes axel, tyst. Nadja lade sin hand på mormors.
Vi satt där, stilla, bara syrsan bakom spisen gnisslade sin violin och någonstans i fjärran råmade en ko flocken är på väg hem. Det var så bra, så lugnt att man kände: Nu blir det nog ordning på allt.
Nu när jag ser på min vårdcentral, de dammiga grusvägarna, husen med snidade knutar, så tänker jag: Ingen plats är bättre än hemmabyn när det råder ro och gemenskap i husen. Här läker luften och marken ger kraft, bara man rensar bort bitterheten från hjärtat, som ogräs.
