My Father-in-Law Expected Us to Support Him Forever: After Eleven Years of Living in Our Home, We Helped Him Move Out—But Now He’s Trying Everything to Stay with Us

My father-in-law assumed wed keep supporting him

My husband grew up in a warm, loving household. But when his dad was 57, tragedy struckthe love of his life passed away. Naturally, my father-in-law was in bits. So, we all agreed to sell his flat, split the proceeds, and have him move in with us for a bit, just until he managed to get back on his feet after the loss. Simple enough, or so I thought.

In my mind, hed stay perhaps six months, get himself sorted, maybe buy a little place of his own with his share of the money. Oh, how naive I was. He absolutely adored living with us! When it came to chipping in for bills or food, not a single pound did he offer. I became the full-time cook, laundress, and cleanerall for his benefit. All he had to do was stroll off to work each day. Frankly, he was living his best retired-holiday fantasy.

This setup rolled on for eleven years. Eleven! Eventually, he started telling us how to run our own house”You really should buy better teabags,” and “We never did it like that in my day”installing his own rules as if hed bought shares in the place. My husband and I were well and truly worn out.

So, we decided enough was enough. We found him a perfectly charming house just outside townhes still fit as a fiddle, so hes more than capable of looking after himself. We arranged everything: the purchase, the move, making it homely. Cue my father-in-law suddenly developing dramatic tales of heartache and other mystical ailments. Honestly, he invents any excuse to stay with us, as though were running a five-star B&B.

But Ive had it. I want some peace and a chance to have just my little family around me for once. Im utterly knackered. What should I do?

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

My Father-in-Law Expected Us to Support Him Forever: After Eleven Years of Living in Our Home, We Helped Him Move Out—But Now He’s Trying Everything to Stay with Us
Jag är 70 år och blev mamma innan jag ens hann lära mig att tänka på mig själv. Jag gifte mig ung och från första graviditeten har mitt liv kretsat kring andra. Jag arbetade aldrig utanför hemmet – inte för att jag inte ville, utan för att det fanns inget val. Någon var tvungen att vara där. Min man gick till jobbet tidigt och kom hem sent. Hemmet var mitt. Barnen var mina. Tröttheten också. Jag minns sömnlösa nätter. Ett barn med feber, ett annat kräks, ett tredje gråter. Jag – ensam. Ingen frågade hur jag mådde. Nästa dag gick jag ändå upp, gjorde frukost, fortsatte. Jag sa aldrig ”jag orkar inte”. Bad aldrig om hjälp. Trodde det var så en bra mamma skulle vara. När barnen växte upp ville jag studera något – bara en kort kurs. Min man sa: ”Varför då? Ditt jobb är redan gjort.” Jag trodde honom. Fortsatte backa upp från bakgrunden. När ett av barnen hoppade av en termin, var det jag som pratade med min man för att lugna honom. När ett annat blev gravid tidigt, följde jag med till barnmorskan och passade babyn medan hon ”ordnade sig”. Jag klev alltid in när något höll på att falla isär. Sedan kom barnbarnen och huset fylldes igen. Ryggsäckar, leksaker, gråt, skratt. I flera år var jag förskola, matsal, sjuksköterska. Jag förväntade mig aldrig att få något tillbaka. Klaga gjorde jag aldrig. Och när jag var helt utmattad sa de: ”Mamma, bara du vet hur man tar hand om dem.” Det höll mig uppe. Sedan blev min man sjuk. Jag tog hand om honom till sista dagen. Efter det började undanflykterna: ”Den här veckan går inte”, ”vi ses nästa vecka”, ”jag ringer senare”. Nu kan det gå veckor utan att jag ser någon. Jag överdriver inte – veckor. Jag har haft födelsedagar då jag bara fått ett sms på WhatsApp. Ibland dukar jag för två utan att tänka mig för. Inser det först när maten är klar och ingen finns att ropa på. En gång ramlade jag i badrummet. Det var inte allvarligt, men jag blev rädd. Satt på golvet och väntade på att någon skulle svara i telefonen. Ingen gjorde det. Så reste jag mig själv. Sa inget till någon, jag ville inte oroa dem. Jag har lärt mig tiga. Mina barn säger att de älskar mig, och jag vet att det är sant. Men kärlek utan närvaro gör också ont. De pratar med mig i förbifarten, alltid på väg. När jag börjar berätta något säger de: ”Vi tar det sen, mamma.” Det där ”sen” kommer aldrig. Det svåraste är inte ensamheten. Det svåraste är känslan av att ha gått från oumbärlig till överflödig. Jag var grunden till allt – nu är jag ett besvärligt åtagande i deras schema. Ingen är elak mot mig. De behöver mig bara inte längre. Vad skulle ni ge mig för råd?