Jag är 70 år och blev mamma innan jag ens hann lära mig att tänka på mig själv. Jag gifte mig ung och från första graviditeten har mitt liv kretsat kring andra. Jag arbetade aldrig utanför hemmet – inte för att jag inte ville, utan för att det fanns inget val. Någon var tvungen att vara där. Min man gick till jobbet tidigt och kom hem sent. Hemmet var mitt. Barnen var mina. Tröttheten också. Jag minns sömnlösa nätter. Ett barn med feber, ett annat kräks, ett tredje gråter. Jag – ensam. Ingen frågade hur jag mådde. Nästa dag gick jag ändå upp, gjorde frukost, fortsatte. Jag sa aldrig ”jag orkar inte”. Bad aldrig om hjälp. Trodde det var så en bra mamma skulle vara. När barnen växte upp ville jag studera något – bara en kort kurs. Min man sa: ”Varför då? Ditt jobb är redan gjort.” Jag trodde honom. Fortsatte backa upp från bakgrunden. När ett av barnen hoppade av en termin, var det jag som pratade med min man för att lugna honom. När ett annat blev gravid tidigt, följde jag med till barnmorskan och passade babyn medan hon ”ordnade sig”. Jag klev alltid in när något höll på att falla isär. Sedan kom barnbarnen och huset fylldes igen. Ryggsäckar, leksaker, gråt, skratt. I flera år var jag förskola, matsal, sjuksköterska. Jag förväntade mig aldrig att få något tillbaka. Klaga gjorde jag aldrig. Och när jag var helt utmattad sa de: ”Mamma, bara du vet hur man tar hand om dem.” Det höll mig uppe. Sedan blev min man sjuk. Jag tog hand om honom till sista dagen. Efter det började undanflykterna: ”Den här veckan går inte”, ”vi ses nästa vecka”, ”jag ringer senare”. Nu kan det gå veckor utan att jag ser någon. Jag överdriver inte – veckor. Jag har haft födelsedagar då jag bara fått ett sms på WhatsApp. Ibland dukar jag för två utan att tänka mig för. Inser det först när maten är klar och ingen finns att ropa på. En gång ramlade jag i badrummet. Det var inte allvarligt, men jag blev rädd. Satt på golvet och väntade på att någon skulle svara i telefonen. Ingen gjorde det. Så reste jag mig själv. Sa inget till någon, jag ville inte oroa dem. Jag har lärt mig tiga. Mina barn säger att de älskar mig, och jag vet att det är sant. Men kärlek utan närvaro gör också ont. De pratar med mig i förbifarten, alltid på väg. När jag börjar berätta något säger de: ”Vi tar det sen, mamma.” Det där ”sen” kommer aldrig. Det svåraste är inte ensamheten. Det svåraste är känslan av att ha gått från oumbärlig till överflödig. Jag var grunden till allt – nu är jag ett besvärligt åtagande i deras schema. Ingen är elak mot mig. De behöver mig bara inte längre. Vad skulle ni ge mig för råd?

Jag är sjuttio år nu och det slår mig hur livet format sig utan att jag någonsin riktigt lärt känna mig själv. Jag blev mamma tidigt, innan jag ens hann fundera på vem jag var eller ville bli. Jag gifte mig ung, flyttade in hos Erik i Göteborg, och redan med första graviditeten kretsade allt kring andra människor. Jag hade inte ett arbete utanför hemmet inte för att jag inte ville, utan för att någon måste hålla ihop allt. Erik gick hemifrån före soluppgången och kom tillbaka när kvällen nästan var slut. Hemmet var mitt, barnen var mina; också tröttheten.

Jag minns otaliga nätter utan sömn. Ett barn med feber, ett annat kräktes, ett tredje grät av mardrömmar. Jag var ensam. Ingen frågade om jag orkade. Så klart reste jag mig nästa morgon, kokade gröt, tvättade kläder och lät dagen börja om. Jag sa aldrig jag orkar inte. Jag bad aldrig om hjälp. Jag trodde väl att sådant gjorde en till en bra mamma.

När barnen blev större drömde jag ibland om att få gå någon kurs, kanske plugga något kort. Men Erik viftade bort det: Varför då? Du har ju gjort ditt, sa han. Och jag trodde honom. Blev den som hjälpte i bakgrunden. När någon av barnen fick problem i skolan, det var jag som satt med Erik och försökte dämpa hans oro. När dottern blev gravid tidigt, följde jag med till barnmorskan och tog hand om lilla Elsa medan min dotter försökte hitta rätt i sitt nya liv. När något höll på att rasa, var det jag som tog emot.

Sen kom barnbarnen. Lägenheten i Majorna fylldes med ryggsäckar, leksaker, skratt och skrik. I flera år var jag barnvakt, kock, extramormor och sjuksköterska i ett. Jag förväntade mig aldrig tack, hann aldrig klaga. När jag inte orkade mer, sa de: Mamma, du är den enda som vet hur man gör. Det var det som höll mig igång.

Och så blev Erik sjuk. Jag vårdade honom till slutet. Och när han gått bort började ursäkterna komma. Den här veckan hinner jag inte, mamma. Vi hörs snart, lovar. Jag ringer dig imorgon. Sedan går veckor utan att någon tittar förbi. Det är inget jag överdriver det kan gå en månad utan besök. På min födelsedag får jag kanske ett sms på Messenger. Ibland dukar jag fram två tallrikar vid matbordet av gammal vana. Jag upptäcker det när maten står framme och ingen annan ska äta.

En gång halkade jag i duschen. Det var inte farligt, men jag blev rädd. Satt där på det kalla kaklet och ringde barnen, men ingen svarade. Resten jag mig själv. Berättade aldrig om det för dem vill ju inte oroa. Jag har lärt mig vara tyst.

Barnen säger att de älskar mig, och jag tror dem. Men kärlek som aldrig syns, som alltid måste jagas, den gör också ont. När vi pratar är det alltid i hast. Så fort jag börjar berätta något om mitt liv säger de: Mamma, vi tar det sen. Men det där sen kommer aldrig.

Det svåraste är inte att vara ensam. Det svåraste är känslan av att ha gått från att vara självklar till att bli en börda. Jag var navet i familjen nu är jag ett besvär i kalendern. Ingen behandlar mig illa; jag är bara inte riktigt behövd längre.

Vad skulle du råda mig att göra?