Agnes gick hem till sin vän Majas lägenhet för att vattna blommorna och mata hennes lilla sköldpadda. Maja och hennes man hade åkt iväg på semester. Med nyckeln hon fått av sin vän låste Agnes upp dörren, klev in i hallen och häpnade! Överallt brann lamporna, julgranen glittrade av ljusslingor, och TV:n stod på med hög volym. Från badrummet hördes konstiga ljud. Agnes öppnade försiktigt dörren och slog händerna för munnen av förvåning.
Så minns jag den där gången när Agnes var ensam under jul- och nyårshelgerna. Egentligen inte stolt ensam, snarare olyckligt och ledsamt ensam…
Hennes bästa vän Maja och Majas make hade rest till fjällen fem dagar före nyår och lämnat ansvaret till Agnes, som alltid setts som den mest ordningsamma bland deras gemensamma vänner. Hon skulle vattna blommorna och mata sköldpaddan.
De bodde i samma bostadshus, bara i olika trappuppgångar.
Agnes samtyckte, ovetande om den prövning ödet skulle bjuda henne på.
En vecka före nyårsafton kom oväntade nyheter vid middagsbordet hennes pojkvän Mattias, som hon bott ihop med i två år och trott att hon delade allt med, sa plötsligt: Jag har träffat en annan. Hon väntar barn fjärde månaden redan. Och jag måste, som en ordentlig man, gifta mig med henne.
Det var något både den nya kvinnan, hennes mamma och hennes mormor tydligen krävde. Mattias tyckte inte det fanns skäl att protestera.
Men och jag då? frågade Agnes lamslaget.
Mattias torkade munnen med servetten och pustade ut:
Du? Oroa dig inte. Jag är ingen stor förlust egentligen. Vi vet båda att kärleken dött mellan oss för länge sedan. Nu är det bara tomheten kvar. Det är bättre att vi får ett slut på det.
Han fortsatte lika lugnt:
Kan du hjälpa mig packa? Nej? Okej, jag klarar det själv.
Och så började han packa sina saker…
…Agnes var förkrossad och grät i fyra dygn, utan att lämna lägenheten. Det var först när deras gemensamma vän Saga kom förbi och insåg att Agnes inte ätit på hela tiden, levt på bara kaffe, som hon fick henne på andra tankar.
Saga, Agnes och Mattias hade ju redan planerat att fira nyår ihop, på restaurang bokningarna var klara sedan länge. Nu skulle Mattias dyka upp med sin nya fru.
Agnes ville bara inte fira med sina föräldrar. Skulle bara bli medlidande och tröstande ord. Mamman hade dessutom aldrig gillat Mattias…
Den trettioförsta satt Agnes ändå och hoppades på ett under. Varför egentligen? Kanske av gammal vana.
Vi människor vet med förnuftet att det inte händer mirakel, men ändå som barn önskar vi oss alla något på nyårsnatten, i hopp om att något oförklarligt ska ske…
Sakta förvandlades dagen till kväll. Ingenting hände. Agnes mindes att hon glömt lämna en julklapp till Mattias en varm, fluffig tröja i blåklockefärgat ylle som hon köpt innan han flyttade ut.
Hon packade upp tröjan för att prova alldeles för stor för henne, axlarna hängde på tok för långt.
Kanske hade den varit för stor för Mattias också, tänkte hon, och lade tillbaka tröjan i påsen.
Så sminkade hon sig, lovade sig själv att inte gråta och gick ut i vinternatten.
Hon trodde nämligen fullt och fast på ordspråket: Som en firar nyår får man året. Bättre att promenera genom staden än att sitta ensam hemma.
Bara drygt en timme kvar till midnatt. Agnes längtade redan efter att komma hem igen. Det regnade och lyktorna speglades i blöta trottoarer. Hon slank in på Konsum bara för att fördriva tiden.
Då kände hon något i fickan. Lappen Maja gett henne, med punkt 2: sköldpaddan ska matas två gånger i veckan.
Agnes blev stressad.
Herregud, med alla mina sorger har jag glömt bort den lilla stackaren! Maja kommer aldrig förlåta mig om något hänt med sköldpaddan!
Vem bryr sig om nyår först måste jag ta hand om det här.
Och Agnes sprang mot Majas lägenhet för att mata sköldpaddan.
Med darrande händer öppnade hon dörren, gick in och möttes av ljus i varje rum, julgranen blinkade och TV:n dånade.
Från badrummet hördes sång och vattenskvätt. Agnes kastade upp dörren och där stod en okänd man i full färd med att raka sig.
Tankarna rusade har någon brutit sig in? Men varför stå och raka sig då?
Vem är du? undrade hon barskt.
Mannen torkade snabbt bort raklödder och log vänligt.
Ta det lugnt, ställ dig inte i facket! Jag är Majas kusin, heter Gunnar, och bor annars i Göteborg. Jag var här för ett möte, men så blev det strul med tågen hem. Som tur var, har jag nyckel hit. Jag pratade med min kusin hon sa att det var okej att bo här.
Har du sett sköldpaddan? frågade Agnes plötsligt.
Jadå, till och med gett den mat. Den kröp bort där bakom soffan, sa han och pekade.
Han tog på sig skjortan och räckte fram handen:
Ska vi inte fira nyår tillsammans? Det är bara tio minuter kvar till tolvslaget.
Agnes kom plötsligt ihåg något. Hon rusade iväg ut, Gunnar kom efter i trapphuset.
Vänta! Vad gjorde jag för fel? Vart ska du?
Agnes skyndade sig hem, tog klädpåsen och for upp igen till Majas lägenhet, där dörren stod kvar på glänt.
Det blev precis tolvslaget när hon kom in.
Gunnar räckte henne ett glas mousserande, och Agnes räckte honom påsen.
God jul och gott nytt år! sa hon.
Gunnar öppnade paketet. Inuti låg den blå ylletröjan. Han höll upp den den passade perfekt, till och med över axlarna.
Jag har varit med om många nyår, men aldrig fått en sån här överraskning, sa Gunnar.
Agnes tänkte för sig själv: Jag har fått två överraskningar skilsmässan från Mattias och mötet med Gunnar. Men hon sa inget, bara log.
Nästa nyår firade Agnes, Gunnar och deras lilla dotter hemma hos honom i GöteborgTolvslaget dånade från TV:n, någon sköt raketer borta vid fönstret, och utanför började folk ropa och skåla. Agnes stod där mitt på golvet, glas i handen, och för första gången på länge kändes luften lättare att andas. Gunnar drog på sig tröjan och skrattade till den såg nästan kunglig ut mot hans klara ögon.
Du anar inte så välkommen den är, sa han. Göteborg är kallt om vintern. Och ibland är man ensam där också.
Agnes kände hur något i bröstet smälte, som gammal snö under vårsol. Det var som om världen kunde börja om, så otroligt odramatisk men ändå helt ny. De hörde ett försiktigt krafsande bakom soffan. Agnes böjde sig ner och plockade upp sköldpaddan, och Gunnar sträckte sig efter ett fat sallad.
Ska vi dela på salladen? sa han på skoj, och båda började skratta.
De tände en färgglad ljusslinga till, släckte ner TV:n och ställde sig vid fönstret. Agnes lutade sig lätt mot hans axel. Fyrverkerierna sprakade över stans hustak, och i just den stund kände hon sig nästan barnsligt hoppfull över året som väntade, över vänskapen och över allt oförutsett livet kunde bjuda.
Mitt i natten, när staden tystnat igen och de båda satt kvar vid köksbordet över te och resterna av choklad, undrade Gunnar plötsligt:
Om du vill, kanske vi kunde hälsa på nån gammal vän ihop nästa gång? Eller så kan du komma till Göteborg om du behöver miljöombyte.
Agnes såg på honom och log. Jo, kanske var det precis så ett nytt år skulle börja: med ett löfte till sig själv om att vara modig nog att prova något oväntat och med hjärtat öppet för det som faktiskt går att förändra.
Och där, i den varma köksbelysningen, lät Agnes det gamla året glida iväg bakom sig och välkomnade det nya, med ett leende som denna gång kom ända inifrån.
