VI DÖMDE HENNE ALLA Mila stod i kyrkan och grät. I femton minuter, minst. Det förvånade mig. ”Vad gör den där snobbiga tjejen här?” tänkte jag. Henne – av alla människor – väntade jag mig minst att möta i kyrkan. Jag kände henne inte, men såg henne ofta. Vi bor i samma hus och promenerar i samma park. Jag med mina fyra barn, hon med sina tre hundar. Vi dömde henne alltid. Vi – det är jag, andra mammor med barn, tanter på bänkarna, grannar och till och med, misstänker jag, förbipasserande. Mila var otroligt snygg, alltid moderiktigt klädd och verkade ytlig och självsäker. ”Jaha, har bytt karl igen,” muttrade tanten Karin, sittandes på bänken utanför porten. ”Det är den tredje.” ”Hon har ju råd, pengarna bara flödar,” instämde hennes väninna, faster Märta, som avundsjukt såg på när Mila hoppade in i sin dyra Volvo med ännu en ny flört. Faster Märtas son, 45-årige Kjell, har inte ens råd med en begagnad Saab. ”Hon borde skaffa barn istället, den biologiska klockan tickar ju,” fyllde farbror Olle i. I frågan om att döma Mila var vi alla – tanter, gubbar och mammor – rörande överens. Snart diskuterades det skadeglatt att även denne Milas flört dragit. Slutsatsen var självklar: ”Det är för att hon är lösaktig! Och säkert luktar det hund i hela hennes lägenhet!” Men mest av alla ogillade vi – mammorna med barn – Mila. Medan vi i sista minuten sprang efter våra ungar bland lekplatser, buskar, papperskorgar och allt vad de hittar på, spatserade hon obesvärad omkring med sina ”kräk” till hundar. Och tittade ibland på oss med en min som var svårtolkad – nöjd, kanske till och med lite överlägsen. Så kan det vara, tänkte vi. Hon lever för sin egen skull. Och vi räknar desperat om pengarna räcker till vinterjacka och stövlar åt Lisa, eller om stövlarna får vänta. ”Man ser direkt att hon är en sån där barnfri typ. De är likadana allihop,” konstaterade min väninna Sofia, trebarnsmor. ”De rika har sina underliga idéer – hundar, katter, marsvin…” höll tvåbarnsgravida Lina med, där hon försökte få ner sin äldsta från ett träd. ”Rena egoisten, orkar inte med något ansvar, vill bara resa utomlands. Jag har ju själv inte sett havet på sju år,” suckade fem-barnsmamman Malin. ”Precis så!” höll jag med, och skyndade iväg och plåstrade om min gråtande femåring som ramlat. ”Hon borde skaffa barn istället för sin jäkla hundflock,” sa en dag en äldre dam högt i parken. ”Det har du inte med att göra!” vände Mila sig plötsligt om, men gick sedan bara vidare med sina hundar. ”Ohyfsad,” ropade tanten efter henne. …Några sekunder stod jag och såg på när Mila grät, sedan gick jag ut ur kyrkan. ”Vänta!” hörde jag plötsligt. ”Snälla, vänta.” Mila kom ikapp mig på kyrkogården. ”Det är väl du som alltid är i parken med fyra flickor?” sa hon. ”Ja… Och du med dina tre hundar.” ”Precis. Får jag prata med dig? Jag har ofta tänkt på dig och andra mammor. Ni är så fina, jag beundrar er,” sa hon och rodnade. ”Du?!?” utbrast jag förvånat. Jag var nära att säga: ”Du som är så barnfri, egoistisk och snobbig!” och mindes de där blickarna. Så blev vi bekanta. Vi slog oss ner på en bänk. Mila pratade och pratade. Och grät. Hon behövde verkligen prata med någon… …Mila växte upp i en varm familj och ville själv alltid ha många barn. Hon gifte sig av kärlek – men efter två missfall och diagnosen infertilitet försvann mannen snabbt. Samma sak med nummer två. Däremellan följde år av behandlingar, nästan dödlig utomkvedshavandeskap. Tredje gången lämnade mannen henne redan när han hörde talas om möjligheten till barn. Han gillade hennes bil och hennes pengar, men ville inte ha barn. ”Jag hade gjort vad som helst för att få ett litet barn!” ”Jag trodde du älskade hundar,” sa jag tafatt. ”Jag älskar hundar,” log Mila. ”Men det betyder inte att jag inte älskar barn.” För att inte känna sig ensam tog Mila hem Teo. Sedan fick hon passa Mike medan grannarna renoverade – han blev kvar. Fenja plockade Mila upp som valp från gatan. Jag minns tanten i parken: ”Hon borde skaffa barn istället för alla dessa hundar.” ”Klockan tickar…” surrade Olle efter henne. Klockan tickade – Mila hade fyllt fyrtioett, såg dock ut som trettio. Hon bestämde sig för att adoptera ett barn. Hon gillade särskilt lille sexårige Kalle. Eller snarare, han gillade direkt henne. ”Blir du min mamma?” frågade han. ”Ja!” svarade Mila genast. Men Kalle fick hon inte ta hem. Hans sjuka mamma var inte fråntagen vårdnaden. ”Det tog hårt,” mindes hon. ”Hur kan det vara så – ett barn som lider, behöver familj, och man får inget göra…” Sen dök fyraåriga Lena upp. Hon hade redan blivit adopterad två gånger och två gånger återlämnad. Personalen berättade att när andra ”mamman” släpade tillbaka Lena, kröp hon efter, klamrade sig fast och ropade: ”Snälla mamma, lämna mig inte, jag lovar att vara snäll!” När Mila träffade henne frågade Lena direkt: ”Kommer du också lämna mig?” ”Aldrig,” svarade Mila med gråten i halsen. Men även med Lena blev det svårigheter. Mila ville inte gå in på detaljer. ”Men det är min dotter och jag ska kämpa för henne!” Den dagen gick Mila till kyrkan för första gången. ”Jag hade ingen annanstans att ta vägen,” sa hon. Så kom prästen och samtalade länge med henne. Hon skrev ner något. ”Det kommer ordna sig! Gud välsigne dig!” hörde jag honom säga. Mila log… Vi gick hem tillsammans. ”Du tror väl att jag är högfärdig och kall,” sa Mila. ”Jag är bara trött på att förklara mig. Jag har hört så mycket…” Jag teg. Mila bjöd hem oss någon dag – barnen kunde leka med hundarna. Jag sa ja, vi kommer, men inte riktigt än. Just nu skäms jag så mycket. Och jag tänker bara: ”Varifrån kommer all denna smuts i oss? Varför dömer vi alltid det sämsta om andra?” Jag önskar verkligen att allt ordnar sig för Mila, denna fantastiska kvinna vi alla dömde. Att lilla Lena får krama henne och säga: ”Mamma!” och veta att ingen någonsin tar henne därifrån. Och att runt dem springer glada, fina hundar – Teo, Mike och Fenja… Och kanske sker ett under: Mila får en kärleksfull man och Lena får ett syskon. Sånt händer, eller hur? Och att ingen, aldrig mer, säger något elakt till dem.

VI HAR ALLA DÖMT HENNE

Märta stod i kyrkan och grät. Hon hade stått där i kanske en kvart redan. Jag var förvånad, minst sagt. Vad gör den där snobben här? tänkte jag. Just henne hade jag minst av allt väntat mig här.

Vi kände inte direkt varandra, men jag såg Märta ofta. Vi bor i samma bostadsrättshus och promenerar i samma park. Jag med mina fyra barn, hon med sina tre hundar.

Vi dömde henne alltid, allihop. Vi, det vill säga jag, andra mammor med sina busiga ungar, tanterna på bänkarna, grannar och säkert även förbipasserande.

Märta var oerhört vacker, alltid elegant klädd och verkade lättsinnig och självsäker.

Jaså, nu har hon bytt gubbe igen, muttrade tant Rut på bänken utanför porten.

Det är tredje på raken, konstaterade hennes väninna tant Sonja, och sneglade avundsjukt när Märta satte sig i sin nya Volvo med ännu ett snyggt sällskap.

Sonen till tant Sonja, 45-åriga Leif, hade knappt ens haft råd med en gammal Volvo 240.

Hon borde skaffa barn istället, klockan tickar ju, lade gubben Allan till, vanligtvis tanternas motståndare. Men när det gällde att döma Märta var alla överens.

Strax därefter satt hela bänkgänget skadeglatt och babblade om att den där senaste pojkvännen också stuckit. Slutsatsen blev alltid densamma: Hon är väl lösaktig! Och säkert stinker det hund hemma hos henne!

Men allra minst tyckte vi mammor om Märta.

Medan vi sprang oss svettiga efter våra ungar kring rutschkanor, gungor, buskar och soptunnor, gick Märta lugnt bredvid sina blandraser och brydde sig inte ett dugg. Och hon sneglade ibland åt vårt håll, nästan med ett leende, som om hon ville säga: Det är ni som har valt det här. Jag lever för min egen skull. Och ni står där varje månad och räknar slantarna för att se om de räcker till nya höstkängor till Emma eller om de måste vänta.

Man ser direkt att hon är childfree. Sådana är alla, sportade min väninna Kristina, mamma till tre killar.

De rika har sina knäppa idéer hundar, katter och marsvin, nickade gravid-Malin, medan hon försökte locka ner sin äldsta från ett träd.

Hon är bara egoistisk, orkar inte ta ansvar, reser utomlands hela tiden. Själv har jag inte sett havet på sju år, suckade fembarnsmamman Sofia.

Ja, ja, visst, höll jag med, både med mammorna och tanterna. Och rusade iväg för att badda såret på min Tonja som fallit och vrålade så det ekade i parken.

Skulle hellre skaffat barn, än alla dessa hundar, muttrade en dag plötsligt en tant högt, medan hon höll sitt barnbarn i handen.

Det angår inte dig! snäste Märta och vände sig snabbt om. Hon tänkte säga något mer men hejdade sig och gick vidare med sina hundar.

Ohyfsad, ropade tanten efter henne.

Jag stod kvar några sekunder till och såg på Märta när hon stod gråtande i kyrkan och gick sedan ut.

Ursäkta, hörde jag plötsligt bakom mig. Vänta lite.

Märta kom efter mig på kyrkogården.

Det är du som alltid leker i parken med fyra döttrar, eller hur?

Ja Och du har tre hundar, eller hur.

Det stämmer. Får jag prata lite med dig?.. Vet du, jag ser ofta på er mammor dig och de andra, och jag beundrar er sa hon. Och rodnade.

Du?! utbrast jag. Var nära att lägga till: Du som är childfree, egoistisk och snobb. Och jag mindes hennes ibland anspråksfulla blickar mot oss mammor.

Så lärde vi känna varandra. Vi satte oss på en bänk. Märta började berätta. Och gråta. Det märktes att hon verkligen behövde prata med någon

Märta växte upp i en fin och kärleksfull familj, och sedan hon var liten hade hon drömt om många barn. Hon gifte sig av kärlek. Men efter två missfall och läkarnas dom om ofrivillig barnlöshet försvann hennes älskade man snabbt.

Av samma orsak drog även den andre sig ur. Men innan det pågått länge kämpade Märta envist för att bli gravid. Till slut var det nära att kosta henne livet efter ett utomkvedshavandeskap.

Sedan följde en tredje man. Men när han fick höra talas om möjligheten att det kunde bli barn, försvann även han. Han lockades av Märtas bil, av att hon tjänade bra, men barn ville han minsann inte ha.

Jag hade kunnat ge vad som helst för att få ett barn! sa Märta.

Jag trodde du älskade hundar, sa jag lite tafatt.

Det gör jag nog, ler Märta. Men det betyder inte att jag inte älskar barn.

För att inte känna sig ensam skaffade sig Märta Tuffe. Sedan bad en bekant henne passa Max medan de renoverade sin lägenhet han blev kvar. Och Fia, den tredje plockade Märta upp som liten frusen valp en vinterdag.

Kunde inte lämna henne, helt enkelt.

Hon borde skaffa barn i stället för att samla på hundar, nynnade rösten av den där tanten i mitt huvud.

Klockan tickar hade Allan fräst efter Märta i parken.

Klockan tickade på Märta hade fyllt fyrtioett, fast hon såg knappt ut att vara trettio.

Då bestämde hon sig för att adoptera ett barn. Stor eller liten, spelade ingen roll. Hon fastnade direkt för sexårige Karl. Fast det var Karl som först fastnade för henne. Han gick fram till Märta och frågade: Vill du bli min mamma? Ja! sa hon genast.

Egoist, vill bara tänka på sig själv, hörde jag Sofias gamla ord.

Men Märta fick inte adoptera Karl. Hans mamma, svårt sjuk i psykos, hade fortfarande föräldrarätten kvar.

Det var ett bakslag jag aldrig glömmer, sa Märta. Jag kunde inte förstå. Barn behöver familj, men man står där maktlös.

Sen blev Märta presenterad för fyraåriga Linnéa. Den flickan hade adopterats bort två gånger och skickats tillbaka båda gångerna. Hon hade för mycket energi, sa de vuxna på barnhemmet.

Någon berättade att när den andra mamman kom för att lämna tillbaka henne, kröp Linnéa efter och grep tag i kjolen och bad: Snälla mamma, lämna mig inte! Jag lovar att vara snäll!

När Märta väl lärde känna Linnéa, frågade flickan direkt: Ska du lämna tillbaka mig också? Nej, aldrig! fick Märta fram, full av tårar.

Men även med Linnéa uppstod problem med adoptionen. Märta gick inte in på detaljer. Men hon är min dotter och jag tänker kämpa för henne!

Den där söndagen var första gången Märta gått till kyrkan i hela sitt liv. Jag hade ingen annanstans att ta vägen!, berättade hon.

Prästen kom och Märta gick raka vägen till honom. De pratade länge, och hon antecknade till och med något.

Det ordnar sig, sa prästen när det var dags att skiljas åt. Med Gud på din sida! Och Märta log för första gången.

Vi promenerade hem tillsammans.

Du tror väl att jag är högfärdig och kall, sa Märta men jag har bara blivit så trött på att ständigt behöva förklara mig. Jag har hört så mycket redan

Jag sa inget.

Märta bjöd hem oss jag och mina flickor någon dag. Vi skulle få leka med hundarna. Jag tackade ja. Jag kommer, men kanske inte direkt.

Just nu kände jag bara stor skam.

Och jag tänkte: Varför bär vi på så mycket fördomar? Varför har jag så mycket fördomar? Hur kan det vara så lätt att tänka det värsta om andra människor?

Jag önskar så innerligt att Märta, denna fantastiska kvinna som vi alla dömt ut, får allt att ordna sig till slut. Jag hoppas så att Linnéa kramar om henne, lutar sig nära och säger: Mamma! och vet att ingen någonsin tar henne därifrån igen. Och att de rara, glada hundarna Tuffe, Max och Fia springer lyckligt runt benen på dem.

Och kanske, kanske händer ett mirakel. Kanske får Märta en fin, trygg make också. Kanske får Linnéa en lillebror eller lillasyster. Sådant händer faktiskt, eller hur?

Och så att ingen, aldrig någonsin, säger ett ont ord om dem igen.