Faster på besök, frun i tårar Robert väcktes av dörrklockan. På andra sidan sängen höll hans fru just på att vakna. Han lade varsamt handen på hennes axel: – Älskling, sov du vidare, jag går och öppnar. Han smög ut för att öppna dörren och viskade tyst: – “Vem kan det vara så här sent på natten?” När han öppnade dörren stod hans faster i dörröppningen med en stor väska i handen. Hennes man, farbror , trampade otåligt fram och tillbaka bakom henne. – Min kära systerson! – utbrast fastern. – Blir du inte glad att se mig? Kom och ge din faster en kram – hon grep Robert om armen som om hon ville krama livet ur honom. “Adjö till lugnet!” tänkte Robert nostalgiskt där han bar in fasterns bagage i hallen. Resten av natten blev ett kaos. Fastern vägrade ligga på soffan eftersom hon tyckte den var obekväm. Sedan sa hon till sin systerson att han kanske kunde bädda åt henne istället. Roberts fru var i chock hela tiden. Det hade gått mindre än en timme sedan fasterns ankomst, och redan var hela lägenheten upp och ner. Till sist gick alla och lade sig. Fastern och hennes man tog sängen, medan Robert och hans fru fick sova i soffan. – “Hur länge tror du de stannar här?” viskade Roberts fru när hon satte frukosten framför honom. – ‘Jag vet inte. Jag frågar när jag kommer hem från jobbet.” Hans fru lyssnade nervöst till snarkningarna från sovrummet och sade sedan: – ‘Robert, jag är rädd för dem, kan du inte komma hem tidigare idag?” – Jag försöker, svarade han och lämnade lägenheten. När Robert kom hem från jobbet väntade en fint dukad middag på honom. – ‘Kom in, systerson, vi ska fira återförening”, ropade fastern från köket. Hans fru viskade lågt: – ‘Jag är så glad att du är hemma!” De slog sig ner till bords: – Faster , har ni varit här länge? – frågade Robert henne. – Redan är du trött på oss? Du tycker kanske vi inte är välkomna – muttrade fastern åt farbrodern. – Faster, vad menar du? Ni får stanna hos oss så länge ni vill! – Robert var förvirrad. – Vi blir kvar här hos dig, Robert, för alltid. Vi har redan sålt vår bostadsrätt. Ni är den enda familj vi har kvar. Du slänger väl inte ut din faster på gatan? Så länge vi har kvar våra dagar, orkar du stå ut?” Fastern torkade teateraliskt bort en tår.Familjespel Roberts underkäke föll av förvåning, och hans fru började gråta och sprang ut. En obekväm tystnad lade sig över rummet. Farbror satt lugnt och åt upp sin sallad. – ‘Och varför håller du tyst?’ röt fastern åt sin man. – Du gör ju inget annat än att äta. Kan du inte för en gångs skull sluta glo på tallriken och säga något? – Jag håller med dig, älskling, svarade farbror. – Du är en vekling! – fräste fastern åt sin man. – Det är alltid jag som bestämmer allt i vår familj, och han bara håller med. Vad är det för sorts man? – Hon vände sig mot Robert. – Är du lycklig, systerson? – Ni får stanna så länge ni vill! – sa Robert, i samma ögonblick som han hörde sin fru snyfta utanför dörren. Robert tog motvilligt sin tallrik. Farbror och faster åt så ivrigt att det krasade i öronen på honom. När fastern ätit upp lade hon sig belåtet tillbakalutad och sade: – Nu är jag mätt. Robert, jag bara skojade. Vi är här för en sjukhuskontroll, stannar nog tre dagar. Och du, min systerson, skötte dig utmärkt. Jag såg att du blev rädd – men du visade det inte. Du glömde inte familjen. Efter min bortgång är det du som får min lägenhet, vi har ju inga egna barn. Du är min enda arvinge. Robert hade aldrig känt sig så lättad och svarade glatt: – Faster, du får gärna leva hundra år till! Under de där dagarna när farbror och faster hälsade på, blev Roberts fru en tjej som bara grät – för hon lyckades aldrig göra faster nöjd: soppan var för dålig, kotletterna för sega, hon tvättade fel och golvet blev felstädad. När de skulle ta farväl viskade fastern i Roberts öra: – Hur kunde du gifta dig med en sån grinolle? Är hon gravid? Hon gråter ju hela tiden! När dörren slagit igen efter släkten började Roberts fru dansa av glädje: – “Kanske kommer de aldrig mer tillbaka hit”, sa hon hoppfullt. – Det kan jag inte lova. Jag tror faktiskt fastern trivdes här! – Jag står inte ut längre! – stönade hon. Dörrklockan ringde ihärdigt. – Inte nu igen? – Robert hoppade till, men – Åh, det var bara väckarklockan! – log han, för han visste att en fantastisk dag väntade honom.

Moster på besök, frun gråter

Erik vaknade av dörrklockan som ringde. Bredvid honom började hans fru nysa till och kisade sömnigt mot honom. Han smekte henne varsamt över axeln:
Älskling, ligg kvar och sov, jag går och öppnar. Han tassade mot ytterdörren och mumlade lågt: Vem kan det vara så här sent på kvällen?

När han öppnade såg han sin moster stå i hallen med en stor väska i handen. Bakom henne, bytte hennes man, morbror Olle, nervöst vikt från fot till fot.

Min kära systerson! utbrast moster Inga. Är du inte glad att se mig? Kom och ge moster en bamsekram hon tog tag i Eriks arm och drog honom in till sig som hon ville krama luften ur honom.
“Adjö till lugnet,” tänkte Erik med en suck, medan han kämpade med mosterns väskor i tamburen.

Resten av natten blev ett enda kaos. Moster Inga vägrade sova på soffan, för den var alldeles för hård, menade hon. Sedan sa hon att systersonen kanske kunde lägga henne till rätta bättre.

Eriks fru, Märta, satt förstummad hela tiden. Det hade inte ens gått en timme sedan de kommit och redan hade mostern vänt hela lägenheten upp och ner. Till slut fick alla krypa till kojs. Moster och morbror tog sängen, medan Erik och Märta fick hålla till godo med soffan.

Hur länge tror du de stannar? viskade Märta medan hon ställde fram frukosten nästa morgon.
Jag vet inte. Jag frågar när jag kommer hem från jobbet, svarade Erik.

Under tiden satt Märta och lyssnade irriterat på snarkningarna från sovrummet, och bad:
Erik, jag blir helt nervös av dem. Kan du komma hem tidigt idag?
Jag ska försöka, svarade han och gick till jobbet.

När Erik kom hem efter jobbet möttes han av ett vackert dukat bord.
Kom, systerson, låt oss fira vår återförening! ropade moster Inga från köket.
Märta lutade sig tyst mot honom och viskade:
Jag är så glad att du är hemma!

Alla samlades vid bordet:
Moster, hur länge har ni tänkt stanna? frågade Erik försiktigt.
Jaha, du börjar redan kasta ut oss? Hör du Olle, vi är inte välkomna här muttrade moster Inga till sin man.

Men snälla moster, ni får vara här så länge ni vill! Erik såg förvånad ut.
Vi blir kvar här, Erik. Vi har sålt lägenheten och ni är vår enda familj nu. Du tänker väl inte sätta ut din moster på gatan? Så länge vi har kvar varandra får du väl stå ut, inte sant? sa hon och torkade bort en tår på låtsas.

Erik tappade hakan och Märta slog händerna för ansiktet och rusade ut ur rummet. En besvärande tystnad lade sig över bordet. Morbror Olle satt lugnt och åt vidare på sin sillmacka.

Och varför säger du inget? röt moster Inga till Olle. Du bara äter och håller tyst. Kan du inte åtminstone säga något?
Jag håller fullständigt med dig älskling, svarade Olle vänligt.

Du är helt hopplös! utbrast Inga. Jag bestämmer allt i den här familjen och du håller bara med. Vad är det för karl du är, egentligen? vände hon sig mot Erik. Du är lycklig, eller hur systerson?
Ni får bo här så länge ni vill! sa Erik och hörde samtidigt Märta snörvla ute i hallen.

Erik tog motvilligt sin tallrik, medan morbror och moster åt med sådan iver att det smällde i öronen på honom.

När måltiden var över lutade sig moster Inga tillbaka och utbrast:
Nu är jag mätt. Erik, nu skojade jag bara. Vi är här för en sjukhuskontroll, högst tre dagar. Och du, systerson, du klarade dig exemplariskt. Man såg du blev rädd men du dolde det väl. Du tänkte ändå på familjen. Efter min död ärvs min bostadsrätt av dig, eftersom vi aldrig fick egna barn. Du är min arvinge.

Erik kände sig lättare än någonsin och svarade glatt:
Jag hoppas du blir hundra år, moster! Under de dagar släktingarna bodde där förvandlades Märta till en gråtande flicka, för hur hon än försökte så dög aldrig soppan, kotletterna blev för sega, tvätten blev fel och golvet städades inte alls på rätt vis.

När de skulle åka hem viskade moster Inga i Eriks öra:
Hur kunde du gifta dig med en sån lipsill? Är hon gravid? Hon gråter jämt.

När dörren slog igen om familjen, började Märta dansa av lättnad:
Hoppas de aldrig kommer tillbaka! utropade hon med hopp i rösten.
Jag vet inte, tror nästan moster trivdes!
Jag står inte ut längre, suckade hon.

Det ringde frenetiskt.

Redan tillbaka? Erik hoppade till. Nej, det var visst bara väckarklockan! sa han glatt, för nu väntade ännu en vacker dag.

Livet lär oss att tålamod, förståelse och ett gott hjärta för familjen kan vara utmanande, men också en källa till värme och överraskande glädje.