Ann-Sofie kunde knappt fatta vad som hände. Hennes make, hennes trygghet och stöttepelare, den ende hon alltid kunnat luta sig mot, hade just sagt: “Jag älskar dig inte längre.”
Chocken var så stor att hon stod kvar i hallen som en staty, medan han flängde runt och packade sina grejer med samma ljudnivå som en rockkonsert. Ja, precis vad hon behövde nu. Bara några månader tidigare hade hennes far gått bort plötsligt, och sedan dess måste hon, mitt i sin sorg, ta hand om sin gråhåriga mamma och sin lillasyster som efter en svår hjärnskada som artonåring blivit rullstolsburen. De bodde i en småort ett par mil bort. Sonen Emil hade just börjat första klass. I juni la firman hon jobbade på ner verksamheten, så nu stod hon utan arbete. Och nu detta med maken…
Ann-Sofie drog fingrarna genom håret, satte sig vi köksbordet och grät tyst.
Herregud, vad ska jag göra? Hur ska vi leva nu? Men Emil då? Jag måste ju iväg till skolan!
Vardagens måsten tog styrningen och hon steg upp.
Mamma, har du gråtit?
Nej, Emil, jag är bara lite trött idag.
Gråter du för morfar? Mamma, jag saknar honom så mycket!
Det gör jag med, lille älskling. Men vi måste vara starka nu jobbet har han gjort, nu vilar han hos Gud. Morfar tog ju knappt en rast under hela sitt liv!
Men var är pappa?
Pappa? Han har nog åkt på tjänsteresa, vet du. Hur har det gått i skolan?
Man måste leva vidare. Kärleken är inte påtvingad, och Ann-Sofie hade i sitt virrvarr av vardag kanske missat något.
Medan Emil tuggade på sin köttbulle och lekte med sina plastgubbar blev Ann-Sofie ovanligt nyfiken och kikade i makens ouppkopplade laptop (hon brukade inte snoka!). Logga in på Mailen lätt som en plätt. Och gissa om han glömt ta bort korrespondensen: Kärleksbrev modell fullständig. Nu var Ann-Sofie förpassad till “föredetting” efter att i tio år ha varit “solstråle” och de sista två “vår mamma”.
Allt var annorlunda, och nu var det bara att vänja sig.
Först måste hon hitta ett jobb. Ingen bryr sig om hennes finfina akademiska examen. De få hundringar hon skulle få från Arbetsförmedlingen som tillfällig A-kassa skulle knappast räcka till majonnäs.
Vad hände egentligen, varför blev hennes snälla, ansvarstagande man plötsligt någon helt annan? Alla tankar mynnade ut i samma slutsats han har fått fnatt. Huset de tillsammans dragit upp tegel för tegel, var fortfarande en byggarbetsplats. Tur att taket var på lyan, och sovrummet ändå gick att bo i.
Jobb, ge dig till känna, snälla! Ann-Sofie var nära att börja lipa igen, men det fick vänta. Hon behövde verkligen ett jobb!
Hon sökte, dag ut och dag in. Ingenting! Första klass för lille Emil och hennes nya ensamhet minskade oddsen till noll och nada. Då ringde hennes kompis Roger på kvällen efter ännu en förlorad dag:
Ann-Sofie, har han kommit tillbaka än?
Nej.
Kan du tänka dig att jobba som lagerarbetare?
Skämtar du?
Nej, jag är fullt allvarlig. Jobbet är deltid. Du kan hämta Emil på fritids, kanske fixa honom en mellis. Lönen är 25 tusen. Inte mycket, men bättre än ingenting. Vi svänger förbi imorgon med potatis, lök och en kyckling.
Vad go du är, Roger! Men jag har ju egna höns, de håller oss med både ägg och sällskap.
Håll dem vid liv, då! De är för fina för gryta.
Hur mår Helena?
Hon kämpar på. Hon är urstark.
Sådan var Roger. Hans Helena hade just genomgått svår operation och ständiga cellgifter, men gnällde aldrig. Han bar allt själv och klagade inte en sekund. Allt var alltid “bra”. Ann-Sofie drog efter andan det fanns hopp. Tur att Gud är den enda man alltid kan lita på. och tacksam för sin Roger.
Lagret blev en begriplig arbetsplats, och Ann-Sofie fick stunder att sitta för sig själv och grunna över allt som hänt.
Veckor blev till månader. Efter ett år märkte Ann-Sofie att hon ville äta mat igen, kunde sova, skratta och glädjas åt Emils framsteg. Än gjorde det ont när ex-maken kom för att hämta Emil till helgen, men hon hindrade aldrig deras kontakt. Emil skulle aldrig bli olycklig på grund av hennes och exets relation. Ofta ville hon fråga, vad hon gjort för fel, fast hon egentligen visste det handlade om hans plötsliga passion för någon annan. Hon kom att tänka på en replik ur någon svensk film: “Kärlek den räcker tills man svänger av, sedan börjar livet.” För henne var kärlek och liv ihopväxt. Men hans?
Den hösten blev sommarens förlängning. Varm, med gröna träd, barnskratt på gården, och färgsprakande dahlior och krysantemer i rabatten. Dagen då Ann-Sofie mötte Mikael var egentligen som de andra, bara lite extra soligt, kanske, och radion i grannens fönster skrålade högre än vanligt eller så var det helt enkelt dags att två ensamma själar korsade varandras väg.
Fröken, får jag hjälpa till? Man ska väl inte släpa så mycket.
Jag är van!
Fruktansvärt synd när en sådan snygging gjort det till vana att bära tunga kassar!
Springer du och hjälper alla snyggingar, eller vaktar du utanför ICA?
Haha, jag är här och vaktar, och har väntat i åratal äntligen dök du upp!
Det gick absolut inte att hålla sig för skratt. De fnissade så snoret rann och tårarna sprutade.
Mikael. Han sträckte fram handen och skrattet glittrade fortfarande i ögonen.
Ann-Sofie.
“Ann-Sofie, Ann-Sofie, någon annans fruga” du har väl hört den låten?
Nej. Jag är ingen fru.
Nämen, vilken fullträff! En drömtjej, och hon är singel. Har alla gått vilse här, eller blivit blinda?
Uppenbarligen är du inte bristande på humor. Men hur är det med allvaret?
Det är bara ordning. Ann-Sofie, ska vi gå på bio och snacka ikväll?
Tyvärr, jag måste hämta min son på fritids.
Va?! Du har en son?! Du ser ju ut att vara tjugo, fritids brukar inte vara aktuellt då.
Jag är trettiofem.
Samma här! Lustigt. Men du ser verkligen yngre ut.
Och nu?
Nu bearbetar jag infon. Alla karlar vill ha en son, typ. Du säger det som att det är vardag var är pappan då?
Jag vill helst inte prata om det just nu.
Säg inget. Då kör vi i helgen. Sonen kan följa med, vi tar ett familjefilmspass.
Helgen är Emils helg med pappa.
Ann-Sofie, jag vill inte vara en jobbig typ. Men om du får nån timme över, ring här är mitt kort. Ser du? Jag är barnläkare, hematolog.
Allvarligare jobb finns inte.
Då vet du varför snygga tjejer är utom räckhåll.
Vi får väl se, Mikael. Jag ringer kanske.
Jag väntar!
Den där hösten blev verkligen som en bonus från livet. Solstrålar som gav löven tusen färger, ljumma dagar som bjöd in till parkhäng i hela stan. Och deras egen ömhet, som långsamt trängde undan sorgen och snurrade i ett dansande virrvarr av lönnlöv. De närmade sig varandra så försiktigt att Ann-Sofie förvånat kände hur hon drogs mot Mikael nästan otäckt starkt. Efter drygt en och en halv månad från första mötet bjöd hon själv blygt hem honom på té.
Ann-Sofie, lova att du inte tar illa upp men jag kommer inte in. Det som händer nu är så viktigt för mig, jag vill egentligen ta hand om det själv. Litar du på mig?
Nästa helg tog de in i ett torp Mikael hyrde, ett litet slott men Ann-Sofie såg inget annat än hans stora bruna ögon, och drunknade i dem, glömde tiden i hans famn. Hon hade aldrig trott att det hetaste mellan två människor kunde vara precis så här gott.
Mikael, var är jag? Vad har hänt? Det känns som jag dör jag älskar dig så himla mycket. Hur har jag ens levt utan dig? Det känns så rätt!
Och du är så underbar! Jag är världens lyckligaste!
Efter ett par månader var det omöjligt att skiljas på kvällarna.
Ann-Sofie, gift dig med mig!
Mikael, jag har ju skilsmässan klar först om tre veckor.
Och då gifter du dig med mig direkt! Innan någon annan norpar min tjej.
Hallå! Jag är min egen, och ingen bakpotatis för vem som helst. Jag har redan min favorit men Mikael, låt oss skippa spektakel, inget bröllop, bara skriv pappret och ta mig till ditt lilla slott, där jag direkt och för evigt blev din.
Älskling, precis som du vill.
Roger och Helena blev deras enda vittnen vid vigseln. Mamma med lillasyster skickade lyckotelegram. Snart flyttade de in i Mikaels hyrda tvåa, där de tillsammans fixade och tapetserade och målade. Mikael la extra kärlek på Emils rum.
De hade redan blivit kompisar, men för Emil, som såg sin värld i två halvor mamma och pappa var det svårt att närma sig Mikael.
Ann-Sofie, bara så du inte blir rädd vi borde ta blodprov på Emil. Han ser så ovanligt blek ut.
Mikael, han är nog bara ledsen. Det har varit jobbigt för honom med skilsmässan, han hoppades att det aldrig skulle bli så. Jag har läst att skilsmässa kan vara tuffare för barn än att någon dör.
Du har rätt, min kloka kvinna. Jag var själv barn när mina föräldrar skiljde sig, det kändes som världen gick i kras. Men blodprovet tar vi visst, Emil?
När Mikael kom hem till lägenheten den dagen såg han ut som om han tappat bort både sin hatt och självförtroende.
Ann-Sofie, bli inte orolig nu det är förändringar i Emils blodprov. Min magkänsla hade rätt. Tyvärr. Jag tar med honom på kontroll imorgon.
Det var inte alls rättvist. Måste man betala för sitt eget välmående och dessutom till ett sådant högt pris? Leukemi. Vilket jäkla ord!
Och livet tog en ny vändning. Ann-Sofie tog tjänstledigt utan lön, hon kunde inte tänka sig att Emil skulle behöva gå igenom alla dessa sprutor och dropp utan henne där. Hon höll hans hand och sa bara: Orkar du, min kille? Du är min starkaste vän! Jag har alltid litat på dig, vi ska genom allt detta tillsammans.
När energin var slut skickade Mikael hem Ann-Sofie för en tupplur och satt hos Emil själv. Oftast låg hon och stirrade i taket.
Ex-maken ringde och krävde att hon skulle byta folkbokföringsadress och skriva sig ur deras halvdana nybygge.
Jag tar hand om sonen nu, han kan komma till vårt hus.
Du kunde väl hälsa på honom istället.
Jag har inte tid, ska på tjänsteresa.
Mikael strök Ann-Sofie över axeln:
Ann-Sofie, vi klarar oss själva. Snälla, släpp det där gamla.
Trist ändå. Jag tjänade rätt bra innan, satsade allt på det där huset. Men, Mikael, visst är det onödigt att gräva ner sig i det nu? Och att han kräver att jag flyttar ut?
Bry dig inte. Lägg all energi på Emil. Jag tar hand om oss, jag drömde alltid om en familj. Gud vet det och han tar inte bort er från mig.
Mikael, hur ser proverna ut?
Vi gör allt Men det ser inte bra ut.
Ann-Sofie grät tyst. Emil fick inte märka något.
Mikael, vad händer med mitt blod? frågade Emil.
Jo, i blodet har vi vita och röda båtar, och dina börjar slåss nu.
Vem vinner?
De vita än så länge.
Vad händer sen då?
Du måste hjälpa de röda båtarna!
Mamma, kan vi åka bort någonstans? Jag är trött på allt här.
Ann-Sofie, jag har också tänkt på det. Vi tar med Emil till vårt lilla slott, det är fina dagar nu. Vi går i skogen, låter honom vila.
Vårsolen målade deras utkant av världen full med blommande buskar och träd. De promenerade, njöt av varje ny blomma, varje grässtrå. Men ibland blev Emil så stilla.
Vad är det, gubben, mår du dåligt?
Mamma, stör mig inte, jag har ett sjöslag just nu.
Den lilla semestern tog snabbt slut. Emil blev piggare, rödare om kinderna.
Mamma, var är pappa?
Han är på jobbet igen, gubben.
Jaha. Alltid han jobbar.
Tillbaka på sjukhuset gjordes nya prover. Chefen för labbet kom själv in.
Mikael, var har du haft sonen?
Vi har varit en sväng till ett naturreservat. Varför undrar du? Hur ser blodet ut?
Allt är bra. Han är i remission!
Mikael sprang in på avdelningen som en räv under älgjakten.
Emil! Vad har du gjort? Du mår ju bättre! Gråt inte, Ann-Sofie, han håller på att friskna. Berätta, Emil!
Pappa, minns du sjöslagen? Jag såg till att de röda båtarna vann varenda gång.
Nathalie kunde inte tro på vad som hände henne: Hennes älskade och enda make, som varit hennes stöd och trygghet, sa plötsligt: “Jag älskar dig inte.” Chocken var total, och medan han stressat packade sina saker ekade faderns nyss hastiga bortgång och ansvar för den grånande modern och handikappade lillasystern i den lilla grannstaden. Sonen Oscar gick just i första klass, jobbet hade lagts ner i juni och nu var hon också utan arbete – och utan man. Nathalie grät vid köksbordet, men måste ändå hämta Oscar från skolan och försöka vara stark för hans skull. När han efter lunch lekte med sina små soldater, upptäckte Nathalie makens e-post på datorn – och den passionerade korrespondensen med en annan kvinna. I tio år hade hon varit “solstrålen”, i åtta år kämpat för att få barn och blivit “mamman”. Nu var hon bara den oälskade. Arbetsförmedlingens småpengar räckte inte till och frågorna kring makens plötsliga förvandling malde i Nathalies huvud. Ett erbjudande om lagerjobb via vännen Rolf gav lite hopp, och hon tackade Gud för sin vän. Med jobbet kom tid till egna tårar och tankar – och sakta återvände glädjen, speciellt när Oscar lyckades i skolan. Smärtan av sveket var kvar, men hon såg till att sonen träffade sin pappa. En dag mötte hon den omtänksamma barnläkaren Mikael, och ett nytt kapitel började: höstens milda dagar fylldes med skratt och försiktiga känslor. Efter skilsmässan vågade hon säga ja till Mikael, och tillsammans skapade de ett hem för henne och Oscar – som dock var reserverad mot den nye mannen. Mikael anade att Oscar var ovanligt blek, och en blodanalys visade leukemi. Allt ställdes på sin spets, men Mikael och Nathalie kämpade tillsammans. När Oscar fick vila ut i skogen kom plötsligt remissionen. Nathalie och Mikael höll om varandra, en ny familj i en svensk höst där löven dansade och framtiden spirade i det lilla röda huset med trädgård.
