Den äldre kvinnan vände sig mot Robert och sade ord som gav honom rysningar längs ryggraden: “Idag blir en vacker och solig dag. Vi har gott om tid att göra något särskilt.” Robert reste med tåget en stillsam onsdag och vagnen var inte trång. En äldre kvinna kom in och satte sig bredvid honom, tydligt på väg till sin odlingslott på landet – precis som Robert och många andra i vagnen. Minnen av hans bortgångna fru sköljde över honom. De hade brukat åka tillsammans till deras lott, men efter hennes sjukdom hade han undvikit platsen, tyngd av ensamhet och vemod. När tåget stannade på stationen vände sig den äldre kvinnan mot Robert och yttrade ord som sände kalla kårar längs hans ryggrad: “Idag blir en vacker och solig dag. Vi har gott om tid att göra något.” Det var exakt de ord hans avlidna fru brukade säga. Förvånad nickade Robert tyst och de började prata, diskuterade den svaga skörden i år, den långa vintern och deras förhoppningar inför nästa säsong. När de anlänt till busshållplatsen blev Robert förvånad över att han aldrig tidigare stött på denna kvinna. De promenerade en bit tillsammans innan deras vägar skiljdes åt. Väl framme vid sin lott såg Robert att ogräs tagit över under hans långa frånvaro. Ändå kände han sig upplyft och inspirerad av samtalet med kvinnan i tåget och bestämde sig för att utforska platsen. Med nyfunnen energi satte han igång att rensa rabatterna och dra upp ogräs. Tillfredsställelsen över att se den bördiga jorden gjorde att han beslutade sig för att behålla lotten ett tag till. Han njöt av en paus på en bänk, tog en kopp te och åt smörgåsar. Synen av hans favoritblommor i dansande vind och de röda äpplena under det nya äppelträdet väckte ljusa minnen. Roberts humör förbättrades markant och han bestämde sig för att besöka lotten oftare. När han plockade svamp i skogen kände han som om en börda lyfts från hans axlar. Han beslöt att fortsätta sitt arbete, eftersom det gav honom glädje och mening. På vägen hem träffade han samma kvinna igen. De delade äpplen och skrattade åt sina odlingsäventyr. Den äldre kvinnan försäkrade honom att han hade mycket liv kvar att leva och uppmuntrade honom att se sitt arbete som en källa till glädje och syfte. När han steg av vid sin hållplats log Robert mot den nedgående solen, fylld av tillfredsställelse och inte längre tyngd av sorg.

Onsdag. Solen hade knappt gått upp när jag klev ombord på pendeltåget mot Nynäshamn. Det var ovanligt lugnt i vagnen denna morgon. En äldre kvinna kom in, stannade till och slog sig ner bredvid mig. Hennes stövlar vittnade om en vana att gå i blöt jord, grönsakslandet eller kanske kolonilotten ute på landet. Jag själv var ju på väg till mitt eget lilla paradis bland jord och blommor, även om det gett mer sorg än glädje på sistone. Tankarna kretsade oupphörligen kring min avlidna hustru vi brukade alltid åka ut tillsammans förr om vårarna. Sedan hon hastigt gick bort i sjukdom har ensamheten på landet känts kvävande.

Vid ett kort stopp vände sig kvinnan mot mig och sa med värme: “Idag blir det en fantastisk och solig dag. Vi har gott om tid att ta itu med saker.” Orden högg till; de var identiska med de min Lena alltid sade när vi reste ut tillsammans. Jag blev stående en stund och såg frågande på henne. Höll med, och vi började prata om årets usla jordgubbar, den bitande vintern och våra förväntningar på nästa säsong.

När vi steg av vid stationen insåg jag till min förvåning att jag aldrig sett denna kvinna förut, trots att så många av oss reser samma sträcka. Vi promenerade tillsammans en bit och samtalade sedan skildes våra vägar. När jag klev in på min kolonilott möttes jag av ett frodigt kaos ogräsen hade tagit makten under min långa frånvaro. Men samtalet på tåget gav mig oväntad energi och jag kände en lust att ändå ta tag i trädgården.

Jag började gräva där jordgubbarna förut hade vuxit, drog upp kirskål och maskrosor. Det kändes otroligt att se den svarta myllan igen, att hitta livet under ytan. Funderade ett slag på att sälja lotten, men den tanken slog jag snabbt bort. Efter några timmars slit satte jag mig med mina ostmackor och termoskaffe på bänken under det nya äppelträdet. Det doftade lavendel och rosor och i närheten gungade min favoritblomma rosenstav, precis som förut. Jag kunde nästan höra Lenas skratt bland grenarna.

Humöret steg kraftigt och jag bestämde mig för att återvända hit oftare. Senare på dagen gick jag en sväng i skogsbrynet och plockade svamp det kändes som om någon lättat på trycket, som att sorgen långsamt släppte sitt grepp. Temperaturen i själen steg ett par grader och motvinden i bröstet mojnade.

På väg hem råkade jag återigen på kvinnan från tåget. Vi delade några svenska äpplen och skrattade åt våra arbetsinsatser. Hon påminde mig vänligt om att livet har mycket kvar att ge att arbetet på lotten kan vara min källa till glädje, snarare än tyngd. När jag klev av vid min hållplats log jag mot eftermiddagssolen, och en stilla tacksamhet infann sig där sorgen tidigare bott. Jag förstod till slut att det är i de små samtalen, i stunder av jord och gemenskap, som livet får sin mening tillbaka.