Gail Was the Other Woman. Luck Was Never on Her Side When It Came to Marriage. She Remained Single Until Thirty, Then Finally Decided It Was Time to Find Herself a Man.

Sarah had always been known as the mistress. Luck never truly sided with her when it came to marriage. She remained single well into her thirties before finally deciding it was high time to find herself a man. At first, she didnt realise that Paul was married; it only came out later, and Paul didnt even try to hide it once he saw shed grown attached and was falling for him.

But Sarah never said a harsh word to Paul. Instead, she blamed herself for the whole affair and her own weakness toward him. She felt incomplete, as though shed lost the race to find a husband in time, while the years kept slipping by. In truth, she was a decent enough woman: not strikingly beautiful, but pleasant, with a gentle face, just a touch fuller than she liked, which perhaps made her seem a bit older.

Her relationship with Paul led nowhere. Sarah couldnt bear to remain the other woman, but she couldnt bring herself to leave Paul either. The prospect of being alone terrified her.

One day, her cousin James showed up unexpectedly. He was just passing through London on a work trip and decided to visit since it had been ages since theyd seen each other. Over lunch in the kitchen, they chatted like they used to as kids, sharing stories about work and life. Sarah confided in James about her situation. She told it all, cried a little too.

Suddenly, the neighbour from downstairs popped in, inviting Sarah over to have a look at her new purchases. Sarah excused herself for about twenty minutes. Just then, the doorbell rang. Thinking it was Sarah returning, James went to answer, forgetting the door was unlocked. On the doorstep stood Paul. At once, James understood this was Sarahs secret lover. Paul looked bewildered to see a hulking man in tracksuit bottoms and a vest munching on a ham sandwich.

Is Sarah in? was all Paul managed.

Shes in the bath, replied James quickly, playing along.

Sorry, and you are…? Paul stammered.

Im her partner. We live together. For now, anyway. Why do you ask? James moved closer and grabbed Paul by the front of his shirt. Youre not that married chap Sarahs told me about, are you? Listen to me. If I catch you here again, Ill toss you down the stairs, understand?

Paul wriggled free and bolted off.

Soon after, Sarah returned, and James recounted the visit.

What have you done? Who asked you? Sarah sobbed. He wont come back now.

She dropped to the sofa and buried her face in her hands.

He wont come back, and its for the best, James said firmly. Stop crying, will you? Listen, I know a proper bloke for you. Widower in my village. After his wife died, women have been after him left and right, but hes turned them all down. Seems he wants to be on his own for now. Anyway, after my business trip, Ill drop by and take you with me. Youll meet him.

What? No, James, I cant just go meet some stranger. Its embarrassing. Honestly, I cant.

Embarrassings sharing a bed with someone elses husband, not meeting a free man. No ones dragging you into his bed. Youll come. My Lucys birthdays coming up anyway.

So, a few days later, Sarah and James took the train down to the village. Jamess wife, Lucy, had laid out a lovely spread in the garden next to the shed, inviting neighbours, friends, and his mate Alex, the widower. Everyone already knew Sarah, but it was her first time meeting Alex.

After a cheerful afternoon, Sarah returned to London. She remembered Alex as quiet and reserved, clearly still mourning his wife. Poor man, hes got a kind heart. Men like him are rare, she thought.

A week later, on Sunday, someone knocked at Sarahs door. She wasnt expecting anyone. Opening it, she was surprised to find Alex, holding a carrier bag.

Hope you dont mind, Sarah. I was in town for the market and some shopping. Thought, since were acquainted now, Id pop by, Alex said, shifting nervously.

Sarah invited him in, puzzled but hospitable, offering tea as she wondered what this visit really meant.

So, did you manage to buy all you needed? she asked Alex.

Yes, its in the car. This is for you, by the way. Alex pulled a small bunch of tulips from his bag and offered them to her.

Sarah accepted the flowers, her eyes lighting up. They sat in the kitchen with tea, chatting about the weather and prices at Borough Market. When the tea was finished, Alex thanked her and began to leave, moving slowly as he slipped on his jacket and shoes. Almost at the door, he turned around abruptly.

If I dont say this now, Ill regret it. Sarah, Ive thought about you all week, honest. You really stuck in my mind. Couldnt wait till the weekend. Got your address from James

Sarah blushed, lowering her gaze.

We barely know each other she replied.

That doesnt matter. Am I unpleasant to you? May I call you by your first name? I know Im no catch. I have a little girl, shes eight. Shes staying with her gran just now.

Alex was anxious, his hands trembling.

A daughters a blessing, Sarah smiled dreamily. I always wanted a daughter.

Heartened by her words, Alex took Sarahs hands, pulled her gently towards him, and kissed her.

Afterwards, Alex searched her face for a sign.

Am I unwelcome? he asked quietly.

No, not at all. I didnt expect this from myself it feels sweet and calm. Im not stealing anyone from anybody

From that day, they spent every weekend together. Two months later, Sarah and Alex married and settled in the village. Sarah found work at the local nursery school. Within a year, she gave birth to a daughter. The two girls grew up together, both cherished and loved. There was plenty of joy and affection to go around. And Alex and Sarah seemed younger with each passing year, their love growing richer, like a fine matured wine.

At family gatherings, James would often wink at Sarah and say, Well, Sarah, what do you think of the husband I picked out for you? You only get lovelier each year. You know Id never steer you wrongbest listen to your cousin.

Reflecting on it all, Ive learned that sometimes, letting go of whats bad for you opens the door to something truly wonderful. You just have to be brave enough to let it happen.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Gail Was the Other Woman. Luck Was Never on Her Side When It Came to Marriage. She Remained Single Until Thirty, Then Finally Decided It Was Time to Find Herself a Man.
Du gör honom till en vekling – Varför skrev du in honom på musikskolan? Lena Ekström passerade förbi svärdottern och drog av sig handskarna i farten. – Hej Lena, kom in. Trevligt att se dig också, verkligen. Sarkasmen gick över huvudet på svärmor, som slängde handskarna på hallbordet och vände sig mot Maria. – Tomas ringde. Och strålade: “Jag ska spela piano!” Vad är det för trams? Är han nån liten tjej för dig, eller? Maria stängde ytterdörren långsamt och försiktigt, rädd att tappa tålamodet och börja skrika. – Det betyder att ditt barnbarn får ta musiklektioner. Han älskar det. – Älskar! – Lena fnös som om Maria sagt något helgalet. – Han är sex år, han vet inte vad han vill. Du ska styra honom. Han är pojke, min sonson – och vad gör du med honom egentligen? Svärmor marscherade ut i köket och satte på vattenkokaren som om det vore hennes eget hem. Maria följde efter och bet ihop. – Jag gör honom till en glad och trygg människa. – Du gör honom till en vekling och mes! – Lena satte händerna i sidorna. – Du skulle ha satt honom på fotboll! Brottning! Han ska väl bli karl, inte… inte nån pianist! Maria lutade sig mot dörrkarmen. Räknade till fem. Det hjälpte inte. – Tomas bad själv om det. Han älskar musik. – Älskar, pyttsan! – svärmor viftade bort det. – Per i hans ålder lekte hockey ute med killarna! Och din son? Ska han spela skalor? Pinsamt! Något brast i Maria. Hon steg fram. – Är du klar? – Nej, det är jag inte! Jag har länge velat säga dig… – Och jag har länge velat tala om för dig – Tomas är min son. Min. Det är jag som bestämmer hur han fostras. Det är inte din sak. Lena blev röd i ansiktet. – Du… hur talar du till mig?! – Gå ut härifrån. – Vad sa du?! Maria hämtade svärmors jacka i hallen och sträckte fram den. – Gå ut ur mitt hem. – Sparkar du ut mig? Mig?! Maria öppnade dörren, tog Lena om armbågen och ledde henne ut. Lena stretade emot men Maria var starkare. Hon tryckte ut svärmor över tröskeln. – Jag kommer att kämpa för min sonson! Hör du mig?! Jag tillåter dig inte att förstöra honom! – Hejdå Lena. – Per ska få veta allt! Jag berättar allt! Maria stängde dörren, lutade sig mot den och andades ut. Länge, djupt, tills allt luft var borta. Det hördes fortfarande dämpade rop utifrån – sen steg och tystnad. Svärmor hade fått nog. De ständiga klagomålen, råden, föreläsningarna. Hur Maria skulle fostra, vad hon skulle laga mat, vilka kläder Tomas skulle ha. Per såg ingen konflikt. “Mamma vill bara väl”, “Hon har erfarenhet”, “Lyssna bara för hennes skull”. Han dyrkade sin mamma. Varje ord – lag. Maria fick stå ut. Dag ut och dag in. Men inte idag. Per kom hem vid åtta. Maria hörde låset klicka – hon visste att Lena redan hade ringt honom. På sättet han kastade nycklarna på bordet, på hur tungt han gick till köket utan att titta in till Tomas som såg på barnprogram. – Tomas, älskling, stanna här – Maria satte på honom stora hörlurar och startade robotserien han älskade. – Vi vuxna måste prata lite. Tomas nickade, Maria stängde dörren till barnrummet och gick ut till köket. Per stod vid fönstret, armarna i kors. Vände sig inte om. – Du har kastat ut min mamma. Inte en fråga. Ett konstaterande. – Jag bad henne gå. – Du slängde ut henne genom dörren! – Per vände sig, käkarna hoppade. – Hon grät i telefon i två timmar! Två timmar, Maria! Maria satte sig vid bordet. Benen värkte efter jobbet – nu detta också. – Bryr det dig inte att hon sårade mig? Per tystnade ett ögonblick, viftade bort det. – Hon bryr sig bara om sitt barnbarn. Vad är det för fel med det? – Hon kallade vår son för mes och vekling. Vår sexåring! – Hon var arg, det händer. Men hon har ju en poäng, Maria. En pojke behöver sport. Laganda, tuffhet… Maria såg länge på sin man tills han vek undan blicken. – Min mamma tvingade mig på gymnastik som barn. “Du ska bli gymnast”. I fem år. Fem år grät jag inför varje träning. Drog ut mina spagater i smärta, gick ner i vikt av hårda pass, bönade om att få slippa. Per sa inget. – Jag står inte ut med sporthallar än idag. Jag vill aldrig utsätta min son för sånt. Om han vill spela fotboll – jättegärna. Men bara om han själv vill. Aldrig mot hans vilja. – Mamma vill bara väl… – Då får hon skaffa eget barn och göra som hon vill, – Maria reste sig. – Kostas uppfostran rör ingen annan. Inte dig heller, om du står på hennes sida. Per började säga något men Maria gick ut. Resten av kvällen var tysta. Maria la Tomas, satt länge i mörkret och lyssnade på sonens jämna andetag. Två dagar gick – tystnad, spänd stämning. Sedan skämtade Per vid middagen och Maria log – isen började smälta. På fredagen pratade de igen, men ämnet Lena undveks noga. Lördagsmorgon vaknade Maria hastigt. Klockan åtta – för tidigt för lördag. Per sov, Tomas likaså. Vad väckte henne? Hon hörde metalliskt ljud i hallen. Låset snurrade. Maria flög upp, halvpanik – inbrott? Mitt på dagen? Hon slet åt sig mobilen och smög ut i hallen. Ytterdörren slogs upp. Där stod Lena. Med en knippa nycklar i handen och segerleende på läpparna. – God morgon, svärdotter. Maria stod barfota på kallt golv, i noppig t-shirt och pyjamasshorts, och svärmor såg ut som hon ägde hela huset. – Var har du fått nycklar ifrån? Lena viftade med dem. – Per gav dem. Han kom förbi häromdagen, sa “Mamma, förlåt henne, hon menade inte illa”. Så han fick be om ursäkt för dina utbrott. Maria blinkade. Försökte ta in orden. – Vad gör du här – den här tiden? – Hämtar mitt barnbarn! – Lena tog av sig jackan. – Tomas, kom nu, farmor har skrivit in dig på fotboll – första träningen är idag! Vreden exploderade, het och klar. Maria rusade in i sovrummet. Per vände ryggen mot henne, låtsades sova – Maria såg hur axlarna spändes. – Upp! – Maria, kan vi ta det sen… Maria slet av honom täcket, drog honom ut i vardagsrummet. Han snubblade, men hon höll ett stadigt grepp. Lena satt redan på soffan, bläddrade i en tidning. – Du gav henne nycklar – till min lägenhet. Per sa inget. Skruvade, trampade. – Det är min lägenhet, Per. Min. Jag köpte den innan vi gifte oss. För egna pengar. Hur vågade du ge din mamma nycklar hit? – Men åh, så småaktigt – Lena slängde tidningen. – Ditt, mitt… Du tänker bara på dig själv! Men Per tänker på sonen, därför fick jag nycklar. Så jag kan vara med mitt barnbarn, när du annars kastar ut mig. – Håll tyst! Lena blev mållös. Men Maria såg bara på sin man. – Tomas ska inte på någon fotboll, om han själv inte önskar. – Det bestämmer du inte! – svärmor hoppade upp. – Du är ingen! Bara en tillfällig kvinna i min sons liv! Tror du att du är oumbärlig? Per står ut med dig bara för sonens skull! Tystnad. Maria vände sig långsamt till Per. Han hängde med huvudet. Han sa inget. – Per? Inget. Inga ord för att stötta henne. – Okej – Maria nickade, en kall klarhet svepte in. – Tillfällig, ja. Och det tar slut nu. Ta din son, Lena. Han är inte min man längre. – Vågar du inte! – Lena blev likblek. – Du får inte lämna honom! – Per – du har en halvtimme att packa. Sen hjälper jag dig ut – i pyjamasen om det behövs. – Maria, kan vi prata… – Vi har redan pratat. Hon vände sig mot svärmor och log snett. – Behåll nycklarna. Jag byter lås idag. Skilsmässan tog fyra månader. Per försökte återvända, ringde, skrev, kom med blommor. Lena hotade med vårdnadstvist och advokat. Maria tog in en bra jurist och svarade aldrig mer. Två år gick fort… Skolans musiksal sorlade av röster. Maria satt på tredje raden, och kramade programmet. “Tomas Eriksson, 8 år. Beethoven – Ode till glädjen”. Tomas klev ut på scenen – allvarlig, koncentrerad, i vit skjorta och svarta byxor. Satte sig vid flygeln och lade händerna på tangenterna. De första tonerna fyllde salen. Maria slutade andas. Hennes pojke spelade Beethoven. Hennes åttaåring, som själv ville gå i musikskola, som själv övade i timmar, som själv valt stycket till konserten. När sista ackordet tonat ut exploderade applåderna. Tomas reste sig, bockade sig, såg sin mamma i publiken och log – brett, lyckligt. Maria klappade med, tårarna strömmade. Hon hade gjort rätt. Sattes sonen först – före andras åsikter, före äktenskapet, före rädslan för att bli ensam. Så ska en mamma göra…