Jag tappade verkligen lusten att hjälpa min svärmor när jag fick reda på vad hon hade gjort. Men samtidigt kan jag inte bara överge henne.
Jag har två barn. Barnen har olika pappor. Första barnet är en dotter, Saga. Hon är sexton år nu. Sagas pappa betalar underhåll och håller konstant kontakt med henne. Trots att mitt första ex har gift om sig och har två barn till i det nya äktenskapet, glömmer han aldrig sin dotter.
Min son däremot har inte haft lika mycket tur. För två år sedan blev min andra man sjuk och tre dagar senare somnade han in på Sahlgrenska sjukhuset. Det har gått ett tag, men det känns fortfarande overkligt att han är borta. Jag tänker ofta att dörren ska öppnas och att han ska kliva in, le sådär snett och önska mig en trevlig dag. Då gråter jag så mycket så att kaffet kallnar.
Under hela den här tiden har jag varit väldigt stöttande mot min före detta svärmamma, Gunilla. Hon har haft det minst lika svårt som jag min man var hennes enda barn. Vi höll ihop, stöttade varandra och snackade igenom allt över för många koppar kaffe. Vi ringde och besökte varandra ofta, och samtalen handlade nästan alltid om min man.
Vid ett tillfälle tänkte vi faktiskt flytta ihop, men Gunilla ändrade sig. Och så har sju år bara passerat sådär. Vi har alltid haft en fin relation, nästan som bästa vänner.
Jag minns när jag blev gravid och Gunilla plötsligt tog upp det där med faderskapstest varför, vet jag knappt. Hon hade sett någon dokumentär på SVT där en man i flera år hade fostrat någon annans barn i god tro, tills sanningen kröp fram. Jag fnös bara åt det.
“Om en karl inte känner sig säker på att han är pappan, kommer han vara en varannan-helg-farsa ändå!”, kontrade jag.
Gunilla sa att hon för sin del aldrig tvivlat på att barnet var hennes sons. Jag var helt säker på att hon, när barnet väl kom, skulle kräva att vi gjorde ett faderskapstest. Men där hade hon vett nog att vara tyst.
I somras blev Gunilla riktigt dålig och hälsan försämrades snabbt. Då bestämde vi oss för att hon skulle flytta närmare mig. Jag letade upp en mäklare och tanken var att köpa en lägenhet till henne.
Men Gunilla hamnade på sjukhus, och till mäklaren behövde jag plötsligt dödsattesten för hennes man. Gunilla klarade inte att lösa det där, så jag fick leta själv i hennes lägenhet. Medan jag bläddrade i hennes pärmar snubblade jag över ett alldeles särskilt dokument. Ett resultat av faderskapstest. Det visade sig att Gunilla, när min son bara var två månader gammal, hade beställt och fått gjort ett test som fastställde att han verkligen var hennes sons barn.
Jag blev rent ut sagt förbannad. Hon hade alltså aldrig litat på mig! Jag konfronterade Gunilla, och nu ber hon om ursäkt och skäms för hela grejen. Men jag kan ändå inte släppa känslan av svek hon sa aldrig ett ord på alla dessa år!
Nu vill jag egentligen inte hjälpa henne mer. Men samtidigt vet jag att hon inte har någon annan. Vill inte heller att min son ska förlora sin farmor, så jag fortsätter hjälpa Gunilla men den där värmen och tilliten mellan oss, den kommer nog aldrig tillbaka.
