She Just Wanted to See Who He Chose Over Her…

She simply wanted to see the woman hed left her for…

Parshin walked straight into the kitchen, still in his coat, and sat at the table.

“I love someone else. Shes expecting my child. Im leaving to be with her,” he said bluntly, without preamble.

Vita turned off the tap and faced her husband.

“That girl who sells apples at the market stall? Tonya, isnt it?” she asked calmly.

“You knew?” His eyes snapped up to hers.

“Darling, youre a terrible liar. Of course I knew. Tell me, do you love her, or are you leaving just because of the baby?”

“Im sorry.” He bowed his head.

*What about the ten years we spent together? Do they mean nothing? What about me?* Her eyes screamed the words, but Vita stayed silent.

“Are you planning to marry her?” she asked.

“Not now.”

“Then lets keep things civil at the department. I dont want gossip and whispers behind my back.”

“Agreed. Should I go?” He stood.

Vita turned back to the sink, turned on the water, and stared at the stream until Parshin left.

He was quick about itonly took the essentials. Maybe hed come back?

She turned off the tap, sat at the table in the spot hed just vacated, and dropped her head onto her folded arms. But she didnt cry.

***

She hadnt cried a month earlier, either, when her friend told her shed seen Parshin with another woman.

“A student?” Vita had asked. “Students fall for him all the time. What do they even see in him?”

“No, not a student. She sells fruit at the market across from the university. Tonya. From the countryside, lives in a shared flat on Wellington Street. Twenty-three,” her friend rattled off, precise as a detective in a crime drama.

“How do you know all this?” Vita had been stunned.

“Small town. My friend lives in that building. You might remember herLisa Dawson. She was in our year. Your Parshins there all the time.”

“I dont recall. So thats where he goes instead of staying late with students.”

Seeing was believing. The next day, Vita decided to follow him. She knew when his last lecture ended, dressed discreetly, and waited in the hall, hidden behind a pillar.

When he left the building, she trailed him at a distance, careful not to stare. He might feel her gaze and turn. She wanted to keep her dignity, not let him think shed stoop to spying. She just wanted to see the woman hed chosen over her.

He stopped near the girls fruit stall. A short queue of three people waited. The girl, in a sleeveless vest over a hoodie and jeans, weighed apples with brisk efficiency. When she bent toward the crates, her thick braid slipped over her shoulder, loose strands falling into her face. Shed straighten, blow them aside. A sweet but plain face, dimples appearing when she smiled. She served customers patiently but kept darting glances at Parshin. *Probably shortchanging them. Maybe I should call Trading Standards?* Vita thought bitterly.

The last customer, an elderly woman, scrutinised each apple before dropping it into Tonyas held-out bag.

“Thats enough,” the woman finally said.

“Take these plums too. Sweet and soft. Good for jam,” Tonya offered.

The woman hesitated, squeezed a few plums, then shook her head.

“No, thanks. How much?”

The bag held nearly a kilo of apples, but Tonya named a ridiculously low price. The woman brightened, paid, and hurried off before the girl changed her mind.

*She pities the elderly!* Vita was stunned. *Not at her own expense, of course. Fruit spoils fastshe can write off the loss. Or is this an act for Parshin?*

Vita passed the stall daily, even eyed the plums, but never noticed the girl. Yet Parshin had.

With the last customer gone, he approached Tonya. Vita saw the way the girl looked at himlike he was a god. *Well, nearly a PhD, isnt he?* Tonya adjusted his coat, brushed invisible dust from his shoulders. The tender gesture stabbed Vita. Shed thought it was just an affair, but this was love.

She couldnt see Parshins face but knew he gazed at Tonya just as adoringly. Not waiting to be spotted, Vita walked away.

That night, alone at home, she finally cried.

***

Shed noticed him at university first. Quiet, serious, never at parties, few friends, indifferent to girls. Handsome, if not for his brooding scowl. There was something mysterious about himhe reminded her of Heathcliff.

One lecture, she sat beside him.

“Bored?” she asked.

He looked at her, smiled, and his face transformed. *He* is *handsome*, she thought. After that, they sat together often, then he walked her home.

“What do you see in him?” a jealous friend asked.

“Best you dont know, or youd steal him,” Vita replied.

Their relationship grew slowly. By final year, they were close, and married soon after graduation. His parents werent at the weddingtheyd died in a crash years earlier. That explained his reserve.

But in bed, he was gentle, and afterward, hed recite Keats, Eliot, Auden. He read beautifully. Vita listened, heart pounding, as his voice plucked at her soul.

She longed for a child but knew it was unlikely. As a girl, shed fallen through ice; doctors said shed likely never conceive. Ten years with Parshin passed without the miracle she prayed for. He reassured herthey could adopt when she was ready. But she wanted her own. Would she love anothers child?

After university, they both stayed on as lecturers. Lately, their relationship had settled into quiet companionship. They were inseparablehome, work, always together. Vita cherished it. But ParshinAlexander, as she called himwanted passion, fire, a child. And so hed found a simple girl whod give him one.

When Vita learned hed fathered a child, jealousy burnednot over the affair, but the baby. *Hell have a son or daughter, and Ill never hold my own.*

Well, if she couldnt bear one, shed let someone else. She couldnt argue against a child. Maybe he needed someone uncomplicated. What good was a clever, barren wife? Did he read Tonya poetry too?

At work, they acted as beforejust left separately, inventing excuses. No one questioned it.

Parshin moved into Tonyas shared flat. Vita hoped hed reconsider, but weeks passed, and he didnt return. Leaving the university, she avoided looking toward the market.

She learned about the baby between lectures. He approached her, eyes shining, and whispered the news. She forced congratulations. He left for the hospital. That evening, he came to her, sobbingTonya had died. A stroke. Vita comforted him.

“The babys alive. A girl. What will you do?”

“Ill take her,” he said hoarsely.

“What about work?”

“My aunt will help at first. Ill go part-time.”

But by spring, his aunt leftgarden to tend, and the girl was older. Parshin hired a nanny, fired her the next daytoo busy on her phone while the baby cried. Days later, he called Vita.

“Please, I cant do this alone.”

“You left me, and now you ask for help? Really, Alexander?”

“Just come.”

Grudges aside, the child was innocent. The moment Vita held the girl, resentment vanished. She loved her instantly. Parshin had named her AliceTonya loved Adele, often hummed her songs. Alice Parshin. Not a bad name.

At first, Vita visitedcooked meals, ironed, walked Alice, minded her during Parshins lectures. Then the flatmates complainedthe tenant was dead, a stranger lived there with a child. He was evicted.

“Pack your things. You and Alice are moving in with me,” Vita said without hesitation.

At first, they slept apart. When Alice said “Mummy,” Vitas heart nearly burst.

One evening, returning from work, she heard Alices gigglesand Parshins laughter. She froze in the doorway. The toddler wobbled toward him; he caught her, tossed her gently. Both laughed. Vita had never heard him laugh. He looked so happy, tears welled. She sniffed.

“Youre home?” He turned. “Look!” He set Alice down, stepped back. She toddled to him.

All evening, he marvelled at her first steps. That night, they were intimate again. He read her poetry, and her heart soared.

“Did you read to her too?” she ventured.

She expected anger, withdrawal.

“Once. She didnt understand,” he said after a pause.

Alice grew, started nursery, resembled Tonya more each day.

After work, Vita and Parshin passed the market. A different womanolder, with garish red hair and grubby nailsnow sold fruit. She winked at Parshin.

“Lets go,” he said, disgusted.

That night, as Vita washed dishes, he hugged her from behind.

“Thank you. Without you… I adore you both.”

“Without you and Tonya, thered be no Alice.”

Vita had forgiven. If shed held onto pride, thered be no Alice, no reunited family. Just a lonely, empty life.

She pitied Tonya, gone too soon. But shed left Alice. One day, theyd tell her about her birth mother. Or maybe not. Vita had raised her, loved hershe was Alices real mother now.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

She Just Wanted to See Who He Chose Over Her…
– Pappa, minns du Nadja Olofsdotter Martinsson? Det är sent idag, men kom hem till mig imorgon så ska jag presentera dig för min lillebror – din son. Hej då. Pojken sov precis utanför hennes dörr. Irina blev förvånad – varför sover ett barn i trappuppgången så här tidigt? Hon hade varit lärare i tio år och kunde inte bara gå förbi. Hon böjde sig ner och skakade försiktigt pojkens smala axel: – Hej, unge man, vakna! – Va? – pojken satte sig klumpigt upp. – Vem är du? Varför sover du här? – Jag sover inte. Det är bara… er dörrmatta är mjuk. Jag råkade somna lite, svarade han. Irina hade bara bott i huset ett halvår efter sin skilsmässa. Hon kände knappt några grannar, men förstod direkt att pojken inte hörde hemma här. Pojken var kanske 10–11 år, klädd i slitna men rena kläder. Han stod och gungade rastlöst på sina ben. Irina insåg att han behövde gå på toaletten. – Spring på toa, men snabbt, jag ska till jobbet, sade hon och släppte in honom. Han såg misstänksamt på henne med sina märkligt ljusblå ögon. ”Sällsynt färg”, tänkte hon. Medan pojken tvättade händerna smörjde hon några mackor med korv. – Ta med, så du får i dig något. – Tack! – han stod redan i dörren. – Du har räddat mig, nu kan jag vänta i lugn och ro. – Vem väntar du på? undrade Irina. – Mormor Antonina Petrovna. Hon bor nära dig. Känner du henne? – Lite grann. Men hon blev hämtad med ambulans för två dagar sedan, såg det själv när jag kom hem. – Vet du vilket sjukhus? Pojken ryckte oroligt till. – Igår jobbade personalen från Södermalms sjukhus, antagligen är hon där. – Okej. Och vad heter du? – frågade pojken slutligen. – Irina Fredriksdotter, svarade hon i dörren och skyndade vidare. Jobbet slukade hennes uppmärksamhet men tankarna på pojken lämnade henne inte. – Det är nog min ouppfyllda modersinstinkt, tänkte Irina. Hon hade inga egna barn vilket varit en bidragande orsak till skilsmässan. Hon hade släppt mannen utan dramatik till kvinnan som gett honom en dotter. Vid lunchrasten ringde Irina sjukhuset. Grannen hade fått stroke, prognosen var osäker – 78 år. Efter jobbet satt pojken återigen i trapphuset och väntade. – Jag väntade på dig, log han. – Mormor kommer inte hem än. Fick inte träffa henne. Vad heter du? undrade Irina. Han var Fedor. ”Fedor, inte Fidde,” sa han bestämt. Den nu tvättade och mätta gästen fick förhöret direkt: – Har du rymt? Dina föräldrar är väl galna av oro? – Jag har inga föräldrar. Jag bor hos min moster. – Då är det moster som undrar vart du är, oroade sig Irina. – Nej. Jag sa jag skulle till mormor. Hon vet inte att mormor är på sjukhus. Jag vill inte hem; moster är snäll och nästan nykter, men morbror dricker varje dag och är elak. De har fyra egna barn, snart fem. Jag är bara extra. De har sagt att jag ska till barnhemmet – men dit vill jag inte. Stör jag dig mycket? Mamma sa att jag är hyperaktiv, precis som pappa – och lika ljusögd. Mamma finns inte längre, hon dog för två år sedan. – Vad hette din mamma? – Nadja Olofsdotter Martinsson. Hon var snäll och vacker och jobbade som sekreterare åt någon fabrikschef, minns inte vilken. – Och pappa? Irina blev vaksam. – Fanns aldrig nån pappa, suckade Fedor. Plötsligt insåg Irina varför hon gripits av pojkens märkliga ögon. De var identiska med hennes pappas. Och hennes pappa var fabriksdirektör… Med andan i halsen: ”Direktörsromans med sekreteraren, vad kan vara mer banalt? Visste han om barnet? Lade märke till hennes försvinnande?” Hon? Hon döpte sonen efter honom – älskade honom alltså mycket…” Irina hade alltid saknat syskon. Nu tvingade hon ut Fedor på ett ärende och ringde genast sin far: – Pappa, minns du Nadja Olofsdotter Martinsson? Det är sent idag, men kom till mig imorgon. Jag vill presentera din son och min lillebror! Resten får du höra i morgon, sa Irina och la på. När pojken kom tillbaka: – Jag har bäddat åt dig i vardagsrummet. Duscha och sov. Hon hade ingen aning om hur det nu skulle gå, men hon visste att hon aldrig skulle skicka bort sin nyfunna bror, varken till dåliga släktingar eller barnhem. Pappan kom tidigt nästa morgon. Han var stilig, elegant som vanligt, med kostym, putsade skor och diskret parfym. – Vad har du nu hittat på? Bror? Jag sov dåligt i natt, sade han vid dörren. – Sänk rösten, pappa, min gäst sover än, svarade Irina och visade honom in. Hon berättade allt över frukost. – Det här låter konstigt, sade han. Ja, jag hade en sekreterare Nadja Martinsson – duktig, ung, vacker. Hon tittade på mig beundrande. Jag kan erkänna, jag föll för det. Vem är helt trogen? Men jag skulle aldrig lämna din mamma. En dag frågade Nadja om jag ville ha en son. Jag sa jag redan har en dotter, det fick räcka. Sen blev hennes mamma sjuk, hon tog ut långsemester och åkte hem. Efter ett år var hon tillbaka, blomstrande, och jag skojade om hon gift sig. Ja, svarade hon, och fått son. Hon hyrde lägenhet, hette fortfarande Martinsson i papprena. Men de flesta lever ju samboliv nu. Efter det var allt kollegialt. För tre år sedan blev Nadja sjuk och försvann. Jag fick veta det vid handläggning av begravningsbidrag. Klart jag är ledsen – hon var ju så ung… Men, Irina, varför tror du att Fedor är min son? Hon var väl gift…? Då vaknade pojken och kikade in i köket. Plötsligt blev pappan blek – likheten nu var slående. – Låt oss hälsa! log han osäkert och sträckte fram handen. – Fedor Nikolausson. – Fedor Fedorsson Martinsson, svarade pojken och la sin hand i faderns. De höjde lika förvånat på ögonbrynen båda två. – Blev visst Fedorernas dag idag, log Irina. Fedor mindre gick för att tvätta sig, Fedor äldre vände sig till dottern. – Jag förstår ingenting. Han är precis som jag som barn. Men Nadja var aldrig gift, eller…? – Nej, det hittade hon på för att du inte skulle få dåligt samvete. Fråga lönekontoret när hon egentligen hade mammaledigt. Hon älskade dig mycket. Fedor säger han aldrig haft någon pappa. Aldrig. – Ännu en grej: Nadja hade inga syskon. Varifrån kommer tanten och mormor? funderade pappa. Det förklarade Fedor när han dök upp igen: – Tant Valentina är ingen riktig faster, vi är avlägsna släktingar. Hon tog hand om mig när mamma blev sjuk. De tog hand om mig men gnäller för att bidragen är för små. Jag minns dig ändå, Fedor Nikolausson – ditt foto stod alltid på mammas toalettbord. Jag frågade henne vem han var – hon skulle berätta när jag blev äldre. Irina gav Fedor frukost och skickade honom på matiné. När han gått vände hon sig till pappa: – Har du fortfarande tvivel? – Troligen inte, men vi måste göra DNA-test. Släktskapet måste bevisas. Sedan följde en del drama och motstånd från faderns hustru, men så småningom accepterades situationen. Fedor äldre och yngre fann många gemensamma drag, inte minst i sin kärlek för katter. Till slut blev alla formaliteter klara. Pappa sa: – Du är nu min son även enligt lagen. Här är ditt nya personbevis. Egentligen har du alltid varit min son – jag visste det bara inte förut. Förlåt mig om du kan. Du får kalla mig vad du vill, men du är inte ensam längre. Du har mig och du har Irina. – Jag förstod genast att du var min pappa, log Fedor. Redan första gången jag såg dig. – Barn är kloka nu för tiden, log pappa och kramade om honom. Fedor bodde kvar hos Irina, gick på besök till pappas fru ibland, och pappan kom varje dag. Irina och Fedor skaffade en kattunge – Fedor valde den svagaste. Vid Nadjas grav stod snart ett vitt marmormonument. Fedor och hans far åker ofta dit med blommor. En gång sa Fedor: – Vet du, pappa, mamma sa innan hon dog att jag inte skulle vara ledsen. Hon sa att hon fortsätter vaka över mig, även från andra sidan. Och först nu förstår jag – det var hon som såg till att Irina hittade mig, och att ni fann varandra. Det vet jag säkert! Tror du mig, pappa? – Självklart tror jag dig, svarade fadern.