– Pappa, minns du Nadja Olofsdotter Martinsson? Det är sent idag, men kom hem till mig imorgon så ska jag presentera dig för min lillebror – din son. Hej då. Pojken sov precis utanför hennes dörr. Irina blev förvånad – varför sover ett barn i trappuppgången så här tidigt? Hon hade varit lärare i tio år och kunde inte bara gå förbi. Hon böjde sig ner och skakade försiktigt pojkens smala axel: – Hej, unge man, vakna! – Va? – pojken satte sig klumpigt upp. – Vem är du? Varför sover du här? – Jag sover inte. Det är bara… er dörrmatta är mjuk. Jag råkade somna lite, svarade han. Irina hade bara bott i huset ett halvår efter sin skilsmässa. Hon kände knappt några grannar, men förstod direkt att pojken inte hörde hemma här. Pojken var kanske 10–11 år, klädd i slitna men rena kläder. Han stod och gungade rastlöst på sina ben. Irina insåg att han behövde gå på toaletten. – Spring på toa, men snabbt, jag ska till jobbet, sade hon och släppte in honom. Han såg misstänksamt på henne med sina märkligt ljusblå ögon. ”Sällsynt färg”, tänkte hon. Medan pojken tvättade händerna smörjde hon några mackor med korv. – Ta med, så du får i dig något. – Tack! – han stod redan i dörren. – Du har räddat mig, nu kan jag vänta i lugn och ro. – Vem väntar du på? undrade Irina. – Mormor Antonina Petrovna. Hon bor nära dig. Känner du henne? – Lite grann. Men hon blev hämtad med ambulans för två dagar sedan, såg det själv när jag kom hem. – Vet du vilket sjukhus? Pojken ryckte oroligt till. – Igår jobbade personalen från Södermalms sjukhus, antagligen är hon där. – Okej. Och vad heter du? – frågade pojken slutligen. – Irina Fredriksdotter, svarade hon i dörren och skyndade vidare. Jobbet slukade hennes uppmärksamhet men tankarna på pojken lämnade henne inte. – Det är nog min ouppfyllda modersinstinkt, tänkte Irina. Hon hade inga egna barn vilket varit en bidragande orsak till skilsmässan. Hon hade släppt mannen utan dramatik till kvinnan som gett honom en dotter. Vid lunchrasten ringde Irina sjukhuset. Grannen hade fått stroke, prognosen var osäker – 78 år. Efter jobbet satt pojken återigen i trapphuset och väntade. – Jag väntade på dig, log han. – Mormor kommer inte hem än. Fick inte träffa henne. Vad heter du? undrade Irina. Han var Fedor. ”Fedor, inte Fidde,” sa han bestämt. Den nu tvättade och mätta gästen fick förhöret direkt: – Har du rymt? Dina föräldrar är väl galna av oro? – Jag har inga föräldrar. Jag bor hos min moster. – Då är det moster som undrar vart du är, oroade sig Irina. – Nej. Jag sa jag skulle till mormor. Hon vet inte att mormor är på sjukhus. Jag vill inte hem; moster är snäll och nästan nykter, men morbror dricker varje dag och är elak. De har fyra egna barn, snart fem. Jag är bara extra. De har sagt att jag ska till barnhemmet – men dit vill jag inte. Stör jag dig mycket? Mamma sa att jag är hyperaktiv, precis som pappa – och lika ljusögd. Mamma finns inte längre, hon dog för två år sedan. – Vad hette din mamma? – Nadja Olofsdotter Martinsson. Hon var snäll och vacker och jobbade som sekreterare åt någon fabrikschef, minns inte vilken. – Och pappa? Irina blev vaksam. – Fanns aldrig nån pappa, suckade Fedor. Plötsligt insåg Irina varför hon gripits av pojkens märkliga ögon. De var identiska med hennes pappas. Och hennes pappa var fabriksdirektör… Med andan i halsen: ”Direktörsromans med sekreteraren, vad kan vara mer banalt? Visste han om barnet? Lade märke till hennes försvinnande?” Hon? Hon döpte sonen efter honom – älskade honom alltså mycket…” Irina hade alltid saknat syskon. Nu tvingade hon ut Fedor på ett ärende och ringde genast sin far: – Pappa, minns du Nadja Olofsdotter Martinsson? Det är sent idag, men kom till mig imorgon. Jag vill presentera din son och min lillebror! Resten får du höra i morgon, sa Irina och la på. När pojken kom tillbaka: – Jag har bäddat åt dig i vardagsrummet. Duscha och sov. Hon hade ingen aning om hur det nu skulle gå, men hon visste att hon aldrig skulle skicka bort sin nyfunna bror, varken till dåliga släktingar eller barnhem. Pappan kom tidigt nästa morgon. Han var stilig, elegant som vanligt, med kostym, putsade skor och diskret parfym. – Vad har du nu hittat på? Bror? Jag sov dåligt i natt, sade han vid dörren. – Sänk rösten, pappa, min gäst sover än, svarade Irina och visade honom in. Hon berättade allt över frukost. – Det här låter konstigt, sade han. Ja, jag hade en sekreterare Nadja Martinsson – duktig, ung, vacker. Hon tittade på mig beundrande. Jag kan erkänna, jag föll för det. Vem är helt trogen? Men jag skulle aldrig lämna din mamma. En dag frågade Nadja om jag ville ha en son. Jag sa jag redan har en dotter, det fick räcka. Sen blev hennes mamma sjuk, hon tog ut långsemester och åkte hem. Efter ett år var hon tillbaka, blomstrande, och jag skojade om hon gift sig. Ja, svarade hon, och fått son. Hon hyrde lägenhet, hette fortfarande Martinsson i papprena. Men de flesta lever ju samboliv nu. Efter det var allt kollegialt. För tre år sedan blev Nadja sjuk och försvann. Jag fick veta det vid handläggning av begravningsbidrag. Klart jag är ledsen – hon var ju så ung… Men, Irina, varför tror du att Fedor är min son? Hon var väl gift…? Då vaknade pojken och kikade in i köket. Plötsligt blev pappan blek – likheten nu var slående. – Låt oss hälsa! log han osäkert och sträckte fram handen. – Fedor Nikolausson. – Fedor Fedorsson Martinsson, svarade pojken och la sin hand i faderns. De höjde lika förvånat på ögonbrynen båda två. – Blev visst Fedorernas dag idag, log Irina. Fedor mindre gick för att tvätta sig, Fedor äldre vände sig till dottern. – Jag förstår ingenting. Han är precis som jag som barn. Men Nadja var aldrig gift, eller…? – Nej, det hittade hon på för att du inte skulle få dåligt samvete. Fråga lönekontoret när hon egentligen hade mammaledigt. Hon älskade dig mycket. Fedor säger han aldrig haft någon pappa. Aldrig. – Ännu en grej: Nadja hade inga syskon. Varifrån kommer tanten och mormor? funderade pappa. Det förklarade Fedor när han dök upp igen: – Tant Valentina är ingen riktig faster, vi är avlägsna släktingar. Hon tog hand om mig när mamma blev sjuk. De tog hand om mig men gnäller för att bidragen är för små. Jag minns dig ändå, Fedor Nikolausson – ditt foto stod alltid på mammas toalettbord. Jag frågade henne vem han var – hon skulle berätta när jag blev äldre. Irina gav Fedor frukost och skickade honom på matiné. När han gått vände hon sig till pappa: – Har du fortfarande tvivel? – Troligen inte, men vi måste göra DNA-test. Släktskapet måste bevisas. Sedan följde en del drama och motstånd från faderns hustru, men så småningom accepterades situationen. Fedor äldre och yngre fann många gemensamma drag, inte minst i sin kärlek för katter. Till slut blev alla formaliteter klara. Pappa sa: – Du är nu min son även enligt lagen. Här är ditt nya personbevis. Egentligen har du alltid varit min son – jag visste det bara inte förut. Förlåt mig om du kan. Du får kalla mig vad du vill, men du är inte ensam längre. Du har mig och du har Irina. – Jag förstod genast att du var min pappa, log Fedor. Redan första gången jag såg dig. – Barn är kloka nu för tiden, log pappa och kramade om honom. Fedor bodde kvar hos Irina, gick på besök till pappas fru ibland, och pappan kom varje dag. Irina och Fedor skaffade en kattunge – Fedor valde den svagaste. Vid Nadjas grav stod snart ett vitt marmormonument. Fedor och hans far åker ofta dit med blommor. En gång sa Fedor: – Vet du, pappa, mamma sa innan hon dog att jag inte skulle vara ledsen. Hon sa att hon fortsätter vaka över mig, även från andra sidan. Och först nu förstår jag – det var hon som såg till att Irina hittade mig, och att ni fann varandra. Det vet jag säkert! Tror du mig, pappa? – Självklart tror jag dig, svarade fadern.

Pappa, du minns väl Nadja Alexandersson? Det är sent nu, men imorgon kan du komma förbi mig. Jag vill att du ska träffa din yngsta son min lillebror. Det var allt. Vi ses!

Pojken sov precis utanför hennes dörr. Agnes blev förvånad varför ligger ett barn och sover i trapphuset så här tidigt på morgonen? Hon hade jobbat som lärare i över tio år och inte ens under de mest härdade höstterminerna kunde hon bara springa förbi. Så Agnes böjde sig ner och skakade lätt på hans smala axel:

Hallå där, unge herrn, dags att vakna!

Vaddå? snubblade pojken upp, fortfarande halvt i drömmarnas landskap.

Vem är du? Varför sover du här?

Jag sover inte. Jag bara… ni har en så mjuk dörrmatta. Jag satt bara och råkade visst somna, mumlade han till svar.

Agnes bodde bara sedan ett halvt år i det här huset, i en lägenhet hon köpt för pengar från bodelningen efter skilsmässan. Hon kände knappt någon granne mer än till utseendet, men det var tydligt att pojken inte hörde hemma här.

Killen såg ut att vara kanske 10, högst 11, klädd i slitna, men rena kläder. Han skruvade på sig och tycktes dansa på stället.

Agnes anade oråd. Klart som korvspad han behövde låna hennes toalett.
Skynda dig nu, men fort! Jag är nästan sen till jobbet, sa hon och gjorde plats för honom att smita in i lägenheten.

Han såg på henne med ljusblå ögon knappt så man ser sådana färger ens i Värmland.

Ovanlig färg, det där, tänkte hon medan killen i godan ro tvättade händerna i badrummet. Under tiden gjorde Agnes några ost- och prickigkorvmackor till honom.

Här, ta och ät lite, sa hon.

Tack! han stod redan nästan ute i hallen. Ni räddade mig. Nu kan jag vänta i lugn och ro.

Och vem väntar du på? frågade Agnes.

Mormor Antonina Pettersson. Hon bor bredvid er. Kanske du känner henne?

Antonina känner jag lite. Men hon blev hämtad med ambulans förrgår, jag såg det när de bar ut henne på bår.

Vilket sjukhus? pojken skakade till, orolig.

Igår var det nog S:t Görans. Sannolikt hamnade hon där, försäkrade sig Agnes.

Okej… Vad heter du förresten? frågade pojken, äntligen nyfiken på sin räddare.

Agnes Fredriksson, sa hon och skyndade iväg. Men tankarna på pojken hängde kvar hela förmiddagen, mitt bland alla krångliga skolproblem.

Kanske är det modersinstinkten jag aldrig fick utlopp för, tänkte Agnes dystert. Hon hade varken egna barn eller man, de gick skilda vägar just av det skälet. Mannen gick vidare med en kvinna som redan hade dotter.

På lunchrasten ringde Agnes sjukhuset och fick veta att grannen Antonina drabbats av en stroke, prognosen osäker hon var ju ändå 78 år, och det var ingen barnramsa precis.

När hon kom hem från jobbet satt pojken på fönsterbrädan i trapphuset.

Jag har väntat på dig! lyste pojken upp. Mormor blir nog kvar länge, jag fick inte hälsa på.

Agnes frågade vad han hette. Han svarade bestämt: Jag heter Fritiof. Inte Fritte. Fritiof.

Den nu rena och mätta gästen fick ett litet förhör:

Har du rymt hemifrån? Dina föräldrar är säkert galna av oro?

Jag har inga föräldrar. Jag bor hos min moster.

Så det är mostern som är galen av oro? frågade Agnes.

Nej, jag sa till henne att jag skulle till mormor. Hon vet inte att mormor ligger på sjukhus. Och jag vill ändå inte hem hon är snäll, men dricker nästan aldrig. Men morbror… han tar sig ett glas varje dag och blir arg. De har redan fyra barn själva, snart fem, och så jag på det.

De har sagt att de ska lämna mig på barnhem, men jag vill inte dit. Jag stör inte dig för mycket va? Mamma sa alltid att jag var hyperaktiv, precis som pappa, och hade hans ljusa ögon. Fast mamma har varit borta i två år nu.

Vad hette din mamma?

Nadja Alexandersson. Hon var snäll och jättevacker. Hon jobbade som sekreterare åt nån chef på en kemifabrik, kommer inte ihåg namnet.

Och din pappa? Agnes spetsade öronen.

Ingen pappa. Har aldrig haft, suckade Fritiof.

Då förstod Agnes varför hon blivit så berörd av mötet med den blåögde pojken. De där ögonen! Hon hade bara sett dem hos en enda person, och det var hennes egen pappa som råkade vara VD för fabriken!

Agnes tappade andan. Chefen och sekreteraren klassiker! Visste han att sekreteraren fått en son? Märkte han ens när hon försvann från kontoret?

Och hon… Att pojken fått pappans namn visade ju hur mycket hon måste ha älskat honom…

Agnes hade alltid varit ensam barn, trots att hon drömde om syskon som flicka.

Gå och köp en limpa, är du snäll. Affären ligger tvärs över gatan, sa Agnes och skickade ut Fritiof.

Hon ringde pappa med detsamma:

Pappa, minns du Nadja Alexandersson? Det är sent nu, men kom till mig imorgon. Jag presenterar dig för din yngste son. Hej då! Mer får du höra imorgon!

Du kan sova på soffan i vardagsrummet. Ta en dusch först nu, sa hon till Fritiof när han kom tillbaka.

Hur det skulle bli framöver hade Agnes ingen aning om. Men en sak visste hon säkert: hennes lillebror skulle inte lämnas hos halvsunkiga släktingar eller ännu värre barnhem.

Pappa kom tidigt nästa morgon. En typisk svensk lördagsmorgon: Agnes hade egentligen velat sova ut, men vem kan sova när livet vänds upp och ner?

Hon älskade sin pappa. Han hade alltid funnits där, stöttat och räddat henne från mammas melodramatiska utbrott, var närvarande på ett sätt mamma aldrig var.

Det var han som hejade på när Agnes sökte till lärarutbildningen, trots att mamma gormade att lärare var för enkel folk. Modern ansåg sig över alla sådana titlar, trots att hon var från landet.

Det var också pappa som gav sitt välsignande när Agnes gifte sig av kärlek, och samme pappa hjälpte till när det blev skilsmässa.

Pappa var sig lik: reslig, pålitlig och med välputsade skor. Den där tyngden av diskret, dyr parfym gjorde honom till bilden av en respektabel svensk chef.

Nå, vad är det du vill visa mig då? Någon bror jag inte hört talas om? Jag sov dåligt, har oroat mig, började han redan i dörren.

Ssss, pappa, min gäst sover fortfarande, viskade Agnes och lotsade honom till köket. Frukost först, du måste vara hungrig?

Under frukosten fick han hela historien.

Det är ju väldigt märkligt, sa pappa fundersamt. Ja, det fanns en ung och begåvad sekreterare, Nadja Alexandersson. Hon såg på mig med så där förälskade ögon. Sanningen att säga, jag var inte opåverkad… Man är ju bara människa. Men din mamma lämna aldrig varit på tal!

En dag frågade Nadja plötsligt om jag ville ha en son. Jag svarade att jag redan hade en dotter det var för sent att börja om.

Strax därefter blev hennes mamma sjuk, och Nadja tog långledigt för att vårda henne. Istället fick jag en äldre vikarie som sekreterare. Nadja var borta nästan ett år, tror jag. När hon var tillbaka såg hon ut som ett polerat svenskt äpple.

Jag drev med henne och undrade om hon gift sig? Jo, hon sa hon hade gift sig och fått en son. Men hennes efternamn var detsamma.

De hade väl samboskap, alla lever ju så numera. Våra relationer blev helt professionella inget mer pladder eller flirt.

För tre år sen blev Nadja svårt sjuk och gick bort. Det fick jag veta när jag godkände en ekonomisk hjälp från jobbet.

Sorgligt, så ung. Men dotter, du ska inte lägga någon son på mig nu hon hade ju en man, avslutade pappa.

Just då vaknade Fritiof och klev in i köket. Han hälsade artigt som en väluppfostrad pojke. Pappa vitnade till: nu, när de stod bredvid varandra, var likheten omöjlig att missa.

Låt oss bekanta oss, sa pappa och räckte fram en lätt skakande hand. Fredrik Nilsson.

Fritiof Fredriksson Alexandersson, sa pojken och lät sin lilla hand slagas in i den vuxnes.

De höjde förvånat ögonbrynen i perfekt synk.

Är det Fritiofarnas dag idag, eller? fnissade Agnes nervöst.

Den yngre Fritiof gick ut för att tvätta sig, medan den äldres haka tappades förvånat.

Jag förstår ingenting. Han är ju precis som jag var som barn. Men Nadja sa att hon gift sig och fått barnet med sin man?

Hon hittade på det. Hon åkte hem för att i hemlighet föda din son, sa Agnes. Kolla med lönekontoret exakt när hon tog föräldraledigt!

Hon blev aldrig gift och ville inte att du skulle få dåligt samvete. Hon måste ha älskat dig väldigt mycket. Och Fritiof säger att han aldrig haft någon pappa aldrig!

Vänta nu, Nadja hade ju varken syskon eller annan nära släkt. Varifrån kommer mostern och mormodern? funderade pappa högt.

På det svarade Fritiof, som stått i dörren och tjuvlyssnat:

Min moster Valborg är inte min riktiga moster, vi är avlägsna släktingar. De flyttade in i stan när mamma blev riktigt sjuk. Och mormor Tonia, ja, hon är Valborgs mamma. När mamma dog tog dom hand om mig eftersom vi snart måste lämna mammas hyreslägenhet. De får bidrag för mig. Morbror klagar jämt att det är för lite.

Och vet du, Fredrik Nilsson, jag kände igen dig! Mamma hade ditt foto på spegeln. Jag trodde först att du var någon känd skådis. Frågade henne, men hon sa att jag skulle få veta när jag blev äldre.

Agnes skickade Fritiof på matinébion, som låg runt hörnet.

Nå, pappa, är du fortfarande tveksam? frågade Agnes.

Tja, DNAt får väl säga det sista ordet, svarade han.

Sedan följde dramatik, fejkad hypertoni och, förstås, misstänkt förinfarkt hos pappa Fredriks fru, Lena. Hon valde dock att istället semestra på Rivieran och såg pojken först vid hemkomsten. Gillade honom, javisst, men adoptera honom ville hon absolut inte. Gästa gärna! Men permanent? Inte min nerver och Ikea-möbler, som hon sa.

Ingen protesterade. Fredrik Nilsson njöt av tiden med Fritiof. De upptäckte ständigt likheter båda hatade mannagrynsgröt passionerat, men älskade katter ännu mer.

Dock hade Lenas kattallergi satt stopp för svensk huskatt, och Fritiof hade aldrig haft ett eget ställe att ta hem katt till.

De hade även samma minimala läspning. Och utseendet, förstås…

Till slut var alla juridiska papper klara. Fredrik Nilsson tog med Fritiof in till Agnes och sa:

Från och med nu är du min son även på papper. Här är ditt nya id-kort. Jag har alltid velat ha en son men inte vetat att jag redan hade en. Förlåt om du klarar att förlåta. Jag kommer inte kräva att du kallar mig pappa, kalla mig vad du vill. Men du är inte ensam i världen längre. Jag är din pappa. Och du har Agnes också.

Jag fattade direkt att du var min pappa, sa Fritiof med ett snett leende. Så snart jag såg dig.

Herregud, vilka klipska ungar det finns, skrattade Fredrik och kramade sonen.

Agnes såg några blanka tårkanaler men pappa torkade bort dem och intog stoisk svensk hållning.

Fritiof stannade hos Agnes, men gick ibland på söndagsmiddag hos Lena, och pappa dök upp lagom till fikat dagligen. Och så skaffade de sig en kattunge…

En snäll farbror delade ut kattungar utanför Ica Fritiof valde den allra minsta. Katten döptes till Misse. Fritiof hade aldrig varit lyckligare!

PS:

Fredrik Nilsson lät resa en vit marmorsten över Nadjas grav.

Han och Fritiof åker ofta dit med blommor.

En gång sa Fritiof:

Vet du, pappa, dagen innan mamma dog sa hon till mig att inte gråta för mycket. Att hon inte skulle försvinna helt; bara gå till den andra sidan där hon kan vaka över mig.

Hon sa också att hon skulle försöka hjälpa mig även därifrån. Och nu har jag fattat: det är hon som styrt så både du och Agnes hittade mig. Jag vet det! Tror du på det, pappa?

Självklart, svarade Fredrik.