3 oktober, torsdag
Jag har alltid sett fram emot den dag då vårt lilla torp skulle bli vårt riktiga hem. Men de senaste månaderna har bara visat mig hur komplicerat släktskap och arv kan bli, särskilt när egenintresset börjar ta över.
Jag minns när jag föreslog för min svägerska Elin att vi skulle dela på kostnaderna för att rusta upp huset efter att min mans mormor gått bort. Huset låg i en liten by inte långt från Västerås, och det fanns gott om plats det fanns två ingångar och lika många rum i båda delarna av huset, med en gemensam gård mellan.
Elin hade alltid sagt att hon inte behövde lägga pengar på sånt där. Hon var mer intresserad av att semestra utomlands och tyckte att stugan bara var bra för lite sommarhäng med vänner. Min man Filip och jag däremot såg potentialen. En lägenhet på 31 kvadratmeter inne i stan räckte inte längre vi längtade efter något eget, en plats nära naturen. Vi tog till och med lån för att kunna slita upp golven, byta elsystemet, dra vatten och installera bergvärme. Resten av tiden ägnade vi åt att måla och fixa. Fyra år av arbete, men till slut stod vår sida färdig, varm och trivsam.
Elin syntes sällan till. Mellan charterresor och spa-weekends i Åre brydde hon sig aldrig om hur det gick i huset. Men så blev hon mamma, och allt ändrades. Hennes pengar höll inte längre lika långt kombinationen vab och föräldraledighet sätter sina spår även på den som älskar att shoppa. Plötsligt kom hon ihåg sitt arv i byn.
Hon dök upp en dag med sin lille son Isak och bad att få bo hos oss “en vecka”. Visst, tänkte jag vad är en vecka? Men huset på hennes sida hade förfallit fullständigt, kallt och dragigt som det var. Hon stannade kvar, hennes son sprang omkring, och det var ljud överallt. Eftersom jag jobbar hemifrån blev jag tvungen att till slut flytta till en kompis i Uppsala ett tag.
När jag kom tillbaka, nästan en månad senare, trodde jag att Elin lämnat. Men visst fanns hon där, lika självklar som någonsin.
När har du tänkt åka hem? undrade jag.
Vart skulle jag åka? Det är ju mitt hem det här, svarade Elin nonchalant.
Imorgon kör vi dig till stan. Det här är inget hotell, särskilt inte när du varken hjälper till eller visar hänsyn.
Hon försökte få sin man Mattias att ta hennes parti, men han orkade inte längre och bad henne åka hem. Hon blev förolämpad, packade ihop Isak och drog mot Västerås. Några timmar senare ringde Filips mamma mig, upprörd:
Du hade inte rätt att kasta ut henne, det är hennes fastighet, skällde hon.
Men Filip tröttnade och förklarade hela historien att vi försökt engagera Elin tidigt, att det blivit billigare tillsammans. Nu bodde ingen i halva huset och allting förföll, medan vi kämpat i flera år.
Vi försökte köpa ut hennes del, men hon erbjöd ett pris som var så högt att vi lika gärna kunnat köpa en helt ny villa i perfekt skick. Fram till idag har konflikten legat och pyrt. Nu hälsar Elin och svärmor bara på för att klaga ibland tar de över gården, har högljudda grillkvällar och lämnar skräp efter sig.
Nu bygger vi ett staket mitt över tomten, för att slippa dela mer än lagboken kräver. Det är inte vad någon av oss hade tänkt sig. Om jag lärt mig något om svensk arvskultur, så är det att tydlighet och praktiskt förnuft alltid borde gå före förutfattade meningar. Nästa gång ska jag stå på mig, och framför allt minnas att blod är tjockt men ibland är ett riktigt bra staket ändå bättre för hälsan.
