Under skilsmässan bestämde sig en förmögen make för att lämna över en övergiven gård, mitt ute i skogen, till sin fru. Men ett år senare hände något som överraskade honom fullständigt.
Erik, du vet att jag inte behöver dig här, eller hur? sade Elin bestämt. Jag tycker du ska åka tillbaka till stan.
Vilken stad pratar du om? svarade han trött. Elin hade blivit sviken av den person hon litade mest på och orkade inte argumentera längre. De hade börjat livet från noll, sålt sin lilla lägenhet i Malmö och satsat allt på företaget de byggt upp tillsammans. Erik hade bidragit med ett litet studentrum i Lund, medan Elin skapat framgången tack vare sin drivkraft och klokhet. De levde sparsamt, flyttade från hyreslägenhet till hyreslägenhet, men lyckades till sist få stabilitet i tillvaron.
Med tiden började Erik uppträda som en bossh. Listigt såg han till att föra över allt de ägde på sitt eget namn, så att Elin inte skulle få någonting i samband med skilsmässan. När allt var tryggat för hans del ansökte han om skilsmässa.
Tycker du att det här är rättvist, Erik? frågade Elin besviket.
Han ryckte på axlarna, likgiltig.
Börja inte igen. Du har länge slutat bidra. Jag gör allt, du ingenting.
Det var ju du som sa att jag behövde vila och ta hand om mig själv, svarade hon lugnt.
Erik suckade irriterat.
Jag är trött på det här tjafset. Förresten, kommer du ihåg den gamla gården jag ärvde av min tidigare chef, herr Blomgren? Han gick bort och testamenterade den där biten värdelös åkermark till mig. Den är perfekt för dig. Vill du inte ha den får du inget alls.
Elin log bittert. Hon visste precis vad han höll på med. Efter tolv år tillsammans insåg hon att hon levt med en främling.
Okej, men på en villkor: gården ska stå på mitt namn, officiellt.
Inga problem, det sparar skatt för mig, svarade Erik hånfullt.
Elin sa inget mer. Hon packade ihop sina saker och tog in på hotell. Hon var fast besluten att börja om sitt liv, oavsett om det slutade med en öde bondgård eller bara lite vildmark. Det skulle hon snart upptäcka när hon kom fram. Om platsen var hopplös kunde hon flytta tillbaka till staden, eller leta upp en annan chans att bygga nytt.
Hon fyllde bilen med bara det viktigaste och lämnade resten kvar hos Erik och hans nya flickvän. Om han trodde han skulle kunna förlita sig på hennes erfarenhet och skärpa framöver, hade han fel. Hans nya partner, som Elin bara hade sett vid ett par tillfällen, verkade mer kaxig än smart.
Erik räckte över handlingarna med ett hånleende.
Lycka till.
Detsamma, svarade Elin lugnt.
Glöm inte att skicka en bild på korna, skrattade han.
Utan ett ord till stängde Elin bildörren och körde i väg. När hon lämnade staden, började tårarna rinna nedför kinderna. Hon visste inte hur länge hon gråtit förrän någon försiktigt knackade på bilrutan.
Mår du bra, kära du? Jag och min man såg dig stå här en stund, undrade en äldre kvinna vänligt.
Elin tittade på henne, och i backspegeln såg hon en busshållplats. Hon log svagt.
Jag är okej, blev bara lite överväldigad.
Kvinnan nickade förstående.
Vi kommer just från sjukhuset. Vår granne är ensam där, får aldrig besök. Är du på väg till Vänersborg?
Elin höjde förvånat på ögonbrynen.
Vänersborg? Där ligger gården!
Ja, fast man kan knappt kalla det gård längre. Ägaren dog och ingen tar hand om stället. Bara några få sköter om djuren, mer av omtanke än något annat.
Elin log lite.
Vilket sammanträffande, det är faktiskt dit jag ska. Hoppa in, jag kan köra er.
Den äldre damen satte sig i framsätet och hennes man i baksätet.
Jag heter Elin, presenterade hon sig medan hon körde.
Jag heter Maj-Britt Andersson, och det här är min man, Bertil, svarade kvinnan varmt.
Under vägen fick Elin höra allt om trakten vem som stal, vilka som ändå pysslade om djuren, och hur illa däran gården var. När de kom fram möttes de av kala fält och en fallfärdig ladugård med bara tjugo kor. Trots det bestämde sig Elin för att stanna och kämpa för en ny början.
Ett år senare stod Elin och såg med stolthet när åttio kor betade fridfullt på sina gröna ängar. Hon hade förvandlat den övergivna gården till ett blomstrande företag. Det hade inte varit lätt hon var tvungen att sälja sina smycken för att ha råd med foder och satte sina sista sparpengar på spel. Men nu ökade försäljningen och hennes produkter var eftertraktade, ända bort till grannlänen.
En dag kom en ung kvinna som hette Siv med en dagstidning där det fanns en annons för kylbilar till bra pris. Elin kände genast igen telefonnumret det var Eriks firma. Med ett lurigt leende bad hon Siv ringa och erbjuda 5% mer, så länge inga andra fick titta på fordonen.
När Elin dök upp för att inspektera bilarna mötte hon Erik, som stod mållös.
Ska du köpa dem? frågade han häpet.
Javisst, till gården du gav mig. Den har blivit en fin verksamhet, vi växer, svarade Elin lugnt.
Erik hade inget att säga. Medan hans liv föll sönder, hade Elin lämnat det gamla bakom sig.
Till slut fann Elin sin verkliga kärlek i Tom, en mekaniker som hjälpte henne att förbättra gården. Tillsammans firade de dopet av sin lilla dotter, medan Erik bara kunde stå i utkanten och se sitt eget liv rasa samman.
