Jag är 42 år gammal nu och är gift med kvinnan som var min allra bästa vän ända sedan vi var fjorton. Vi träffades på högstadiet, och det var inga fyrverkerier direkt inga romantiska känslor alls. Vi var bara två unga som råkade dela bänk och sedan blev det att vi hängde ihop varje dag. Allt började så rent och okomplicerat: vi gjorde läxor ihop, delade rast, berättade ändå nästan allt för varandra. Hon visste om mina förälskelser och jag om hennes. Det var aldrig några antydningar eller flirt; vi var verkligen bara bästa vänner.
När vi blev tonåringar och gick in i vuxenlivet så gled vi ifrån varandra lite, precis som det brukar. När jag var nitton flyttade jag till Uppsala för att plugga, medan hon stannade kvar hemma i Karlstad. Jag skaffade min första riktiga relation när jag var 21, och vid 24 gifte jag mig med en annan kvinna. Min bästa vän var självklart med på bröllopet, satt där precis bredvid min familj. Hon var också i ett seriöst förhållande då. Trots livet rullade på så höll vi ändå kontakten, ringde varandra och pratade om stort och smått, bad om råd när det krisade eller bara ville ventilera.
Mitt första äktenskap höll nästan sex år. Utåt sett såg det stabilt ut, men hemma var det mest tystnad, diskussioner och vi gled ifrån varandra. Min bästa vän visste allt när vi började sova i olika sovrum, när vi på riktigt slutade prata, när känslan av ensamhet smög sig på fast jag aldrig var ensam egentligen. Och ändå, hon pratade aldrig illa om min fru eller försökte påverka mig. Hon bara lyssnade. Någonstans där gick hon själv igenom ett långt uppbrott och var singel flera år, helt fokuserad på jobbet.
Skilsmässan kom när jag var trettiotvå. Det var en långdragen, jobbig och dyr process jurister, papper och hela baletten. Jag fick börja om, ensam i en liten tvåa i Stockholm. I allt det där så fanns min bästa vän ständigt vid min sida: hjälpte mig leta lägenhet, köpte möbler på IKEA, hängde med på middagar och såg till att jag inte var för ensam. Vi sa fortfarande att vi bara var vänner, men små saker smög sig in som inte funnits där innan blickar som stannade lite längre, samtal som blev tysta utan att det blev stelt, en svartsjuka vi båda försökte förneka.
När jag var trettiotre, efter en middag hemma hos mig, insåg jag att jag verkligen inte ville att hon skulle gå hem. Vi rörde aldrig varandra den kvällen, inte ens en kram som var längre än vanligt men hela natten låg jag vaken och grubblade på det jag inte ville erkänna. Hon var inte bara min vän längre. Några dagar senare berättade hon för mig att hon kände likadant, gav konkreta exempel: hur det skavde när jag träffade någon annan, hur hon börjat undra när det egentligen förändrades för henne.
Det tog nästan ett år för oss att fatta vad som faktiskt hände. Under tiden dejtade vi båda andra och försökte förneka hela grejen. Men vi drogs alltid tillbaka till varandra, kunde aldrig riktigt släppa taget, allt jämfördes ändå med vår vänskap. Vid trettiofem bestämde vi oss för att våga testa. Det var konstigt i början, man går liksom från tjugo års vänskap till att vara ihop det var riskabelt, vi båda oroade oss för att allt kunde förstöras.
Efter två år, när jag var trettiosju och hon trettiosex, gifte vi oss. Ingen stor fest, vi ville bara ha det enkelt och tydligt. Människor runt omkring sa att “men det var väl uppenbart, ni var ju menade att vara tillsammans”. Men det var faktiskt inte så för oss vi hade varit vänner i två decennier utan att passera några gränser. Kärleken kom efteråt, när vi båda hunnit leva, förlora och fatta vad vi egentligen behövde.
Nu har vi varit gifta i flera år. Perfekt är det inte, men tryggt och riktigt. Vi känner varenda sida av varandra; när vi bråkar, drar oss undan, eller bara behöver säga förlåt. Ibland tänker jag att om jag inte gått igenom min skilsmässa så hade jag aldrig förstått vad jag verkligen hade bredvid mig. Jag gifte mig inte med min bästa vän för att det var bekvämt. Jag gifte mig med henne för att hon är den enda personen jag aldrig behövt låtsas inför, och det är allt.
