Jorden var utjämnad. Jag fixade blomrabatter åt Malin, gjorde plats för rosor och liljor. Byggde dessutom en mysig pergola där vi kunde sitta och fika under ljumma kvällar. Och inomhus ja, där kändes det verkligen att en rejäl karl hade tagit tag i saker. Malin hade faktiskt valt rätt man, det var tydligt. Rätt på alla sätt. Och dessutom tjänade jag pengar och försökte alltid skämma bort henne med små presenter.
Du älskade mig ju aldrig. Du gifte dig med mig utan kärlek. Du kommer väl lämna mig nu när jag blivit sjuk
Aldrig! svarade Malin och gav mig en varm kram. Du är den bästa mannen! Jag lämnar dig aldrig
Jag kunde knappt tro att det var sant. Humöret mitt var ju ändå riktigt svajigt
Malin hade varit gift i tjugofem år, och genom hela de åren hade hon alltid varit populär bland männen. Som ung var hon den mest eftertraktade tjejen på hela orten.
Och redan i plugget sprang de flesta killarna efter just henne. Samtidigt var Malin inte någon direkt skönhet.
Hon skilde sig heller aldrig från sin man, även om han minst sagt var en komplicerad person.
Nej, Malin stannade kvar med Valter ända till han gick bort. De hade uppfostrat dottern, fått henne att gifta sig. Hennes make tog med sig Elin till Italien, och nu skickade de alltid fina bilder och bjöd in till besök. Men varken Malin eller Valter hade hunnit åka tillsammans Kanske åker Malin någon gång. Men Valter han finns inte mer.
Valter dog i en trafikolycka. Så onödigt Fast sen visade det sig att han nog hade blivit dålig bakom ratten, fått hjärtproblem, tappat kontrollen.
Kanske svimmade han bara, gissade hon.
Det får vi aldrig veta nu suckade väninnan Lena, som är läkare. Dödsorsaken: flera skador, inte förenligt med liv.
Malin var helt chockad. Lena hjälpte henne ordna allt det praktiska.
Hon fick veta detaljerna genom sina kontakter. Valter blev begravd, och kvar satt Malin ensam i det stora huset de byggt ihop hela livet.
När de var två, särskilt om gäster kom, kändes huset inte särskilt stort, men nu för en ensam kvinna är det nästan som ett ok att bära.
Ett hem är ett hem, och där behövs någon som kan ta tag i saker.
Elin kom hem för att ta farväl av pappa. Hon började prata med Malin om att sälja huset, köpa en lägenhet och kanske flytta till dem i Italien.
Nej! utbrast Malin. Jag har inte slitit med det här huset i alla år för att sälja det. Och till ert Italien vill jag inte. Jag har sett hur det är där
Mamma!
Du är för rolig, Elin. skrattade Malin genom tårarna. Jag bara retas.
Jaha, men om du kan skoja så kanske det inte är helt nattsvart ändå.
Det var verkligen blandade känslor, precis som Valter själv varit ganska klurig att förstå sig på. Å ena sidan var han en omtänksam och kärleksfull make.
Å andra sidan en riktigt humörmänniska. Fick han ett dåligt humör kunde han verkligen slita ut nerverna på Malin. Fast sen hade han ångest och bad om ursäkt, men Malin hon var enkel av sig och hakade inte upp sig. Tjugofem år höll de ihop det är ju halvt galet när man tänker efter!
Elin stannade någon vecka och åkte sen tillbaka hennes man jobbade mycket och hon ville tillbaka hem till familjelivet. Malin blev kvar själv.
Hon visste innerst inne att ensamheten nog inte skulle bli långvarig.
Och det blev den inte. Efter ett halvår av sorg så torkade hon tårarna och märkte att det, utan att hon ens gjort något, samlats en liten skara uppvaktare runt henne.
Mamma till och med brukade skaka på huvudet åt dotterns attraktionskraft.
Vad ser de i dig egentligen? De faller ju för dig på löpande band! Du är ju ingen klassisk skönhet, direkt… eller så missar jag nåt.
Men mamma, sa Malin med ett leende och duttade på läppstift. Skönhet betyder ingenting, det är bara tomt prat. En kvinna ska vara charmig. Ha det där lilla extra.
Jaja, gå nu ut, fnittrade mamma. Annars ledsnar väl friaren på att vänta.
Kommer bara en annan, ryckte Malin på axlarna utan bekymmer.
Det är snart trettio år sen det där samtalet, men inget har egentligen förändrats. Kvinnor klagar över att det inte finns några vettiga män, att det är hopplöst att hitta någon efter fyrtio.
Malin fattade aldrig vad de pratade om. Hon var fyrtiosex och hade just nu två friarare båda fina.
Hjärtat slog för Daniel. Hon gillade honom verkligen både utseende och prata med. Trevlig, bildad, och lätt att ta med på släktkalas eller ut bland folk.
Men, Daniel var proffs på att prata. Malin blev nästan kär bara genom öronen men med hennes erfarenhet visste hon att han inte var någon för ett hus på landet.
Andra friaren var Ingmar, en stadig karl. En sån där som kan dricka två liter öl på en kväll men ändå fixar allt med händerna. Riktigt händig, stabil, lagom envis.
Mot sin kvinna är han snäll som en valp, men skulle det behövas så flyttar han berg för henne. Men ärligt talat, tyckte Malin mindre om Ingmar logiken hos oss kvinnor ibland
Han kunde ju inte konsten att tala för sig. Nyter Ingmar var ganska tyst, men fick han i sig lite snaps satt han där och bjöd på historier och sällskap.
Å andra sidan, han tålde mycket, och nästa morgon var han ändå lika pigg, slängde på sig snickarbyxorna och borrade vidare. Inte många ord, men mycket verkstad. Henne valde jag.
Daniel blev faktiskt sur över att gå miste om Malin och försvann ur bilden.
Malin gifte sig med Ingmar och han var överlycklig, så det nästan syntes i hela ansiktet. På bröllopet blev det någon nubbe för mycket, han sjöng och dansade tills han stupade av trötthet.
Alltså, Malin, skrattade Lena. Det har bara gått ett år sen Valters bortgång och du har redan gift dig. Tänk att vissa får springa runt och leta men så fort du lämnar huset har du någon på kroken.
Säg det där du “Vad ser de i dig, du är ju inte ens snygg!”?
Nästa gång får mamma din förklara, fnittrade Lena. Men visst är det märkligt, du har alltid varit eftertraktad.
Jag har ingen aning vad de ser i mig. Det där får du fråga mamma om.
Malin blinkade till väninnan och dansade vidare med Ingmar som just kommit och bjudit upp. Hon dansade, och någonstans så föll de sista tvivlen bort.
Så vad om Ingmar är lite enkel av sig? Stark som en oxe och snygg nog. Att han är tyst det kanske är bra det!
Och med Daniel? Vackra ord mättar ingen mage.
På bara några månader förvandlade Ingmar Malins gård till ett riktigt paradis. Han tog bort gamla träd och fixade nya planteringar.
Jorden plattade han till, satte nya blomkontor, byggde en fin pergola. Inne såg man direkt att någon fixar och donar.
Malin hade gjort helt rätt val.
Och han tjänade pengar, försökte jämt glädja Malin med presenter.
När hon jämförde den här äktenskapstiden med tjugofem år av förra ärligt, hon ångrade bara att hon inte träffat Ingmar tidigare. Guldman!
Under sommarhalvåret lagade de mat på grillen på kvällarna och åt i pergolan där Ingmar fixat bord och bänkar av vacker ek.
Malin satt där, mätt och nöjd, kisade mot kvällssolen. Ingmar log när han såg henne.
Vad tänker du på, Ingmar?
Ingenting. Är bara lycklig.
Hans första fru hade varit tråkig. Han trodde aldrig han skulle träffa någon som Malin.
Så var de lyckliga, i fyra år.
Sen började Ingmar plötsligt må dåligt, blev fort trött och gick ned i vikt. En öl på lördagen, och han mådde uselt.
Du måste gå till läkare, utropade Malin. Vad väntar du på? Du är ju inte dig själv.
Äsch, det går nog över!
Vad är det för trams? Tänk om det inte går över? Är du som alla karlar rädd för doktorn?
Nej
Han ville inte säga vad han var rädd för. Men sanningen var, han var livrädd för att Malin skulle lämna honom om han blev sjuk. Vem vill vara ihop med en sjuk gubbe?
Han var inte dum, han förstod att Malin nog gift sig av praktiska skäl snarare än kärlek. Men han älskade henne.
Det var när han såg henne förvirrat rota efter plånboken i ICA som han föll. Hennes ömtålighet var så rörande.
Han ville bara ta hand om henne för alltid. Även hans egen mamma hade sagt, när hon såg Malin:
Jo, du får leva som du själv vill. Men vad du hittar för speciellt hos henne, det förstår jag inte. Hon är ju varken ung eller särskilt vacker. Du hade ju kunnat få vem du ville!
Men Ingmar behövde ingen annan än Malin. Och nu, om han nu verkligen var sjuk, så kanske Malin heller inte längre ville ha honom.
Hon fick aldrig övertalat honom att gå till läkaren. Det var en lördagskväll, Lena och hennes man, Börje, var där. Ingmar och Börje stod och grillade och drack öl. I köket där grönsaker hackades, sa Lena:
Är Ingmar sjuk?
Jag vet inte! väste Malin. Han vägrar gå till läkaren. Du som är läkare, vad säger du? Ser han inte sjuk ut?
Jo han ser sämre ut. Smalare. Och visst är han väl gulare i hyn?
Men herregud Lena! Kan inte du övertala honom att gå till läkaren? Snälla? Han kanske lyssnar på dig!
Lena såg henne allvarligt i ögonen.
Malin älskar du honom? Jag minns fortfarande dina tvivel
Malin bet sig i läppen och svarade inte.
Lena hann aldrig övertala Ingmar han svimmade under middagen. Ambulans kom. Han vaknade inte när de for iväg. Malin satt bredvid, höll honom i handen och bad.
De opererade honom nästan direkt.
Tumör på levern.
Cancer? pep Malin.
Vi väntar på provsvar.
Tumören var godartad, men ändå stor när Ingmar kom till operation.
Läkarna förbjöd honom nästan allt och sa att återhämtningen skulle bli lång. Och kanske aldrig fullständig åldern gör sitt.
Ingmar blev helt nedstämd. I sjukhuset hälsade hans mamma på.
Malin jobbade. Mamman hade tagit med godkänd mat listan var rätt kort.
Jag känner knappt igen dig, Ingmar, sa mamma Tove. Du överlevde, ingen cancer, det är väl bara att glädjas. Ät nu dina köttbullar.
Orkar inte äta.
Men du måste! Kommer Malin ändå och hälsar på?
Hon kommer än så länge, sa Ingmar lågt.
Va? Tror du hon lämnar dig? Då är hon inte klok!
Jag är bara en belastning nu. Orkar ingenting. Kan inte ens jobba. Fyller femtio i juni men är redan som en pensionär. Vem vill ha det?
Men vad nu då? hojtade Malin, när hon kom in. Man hör er ropa ut i hela korridoren. Hej, Tove!
Jag går nu. Hej Malin.
Vad har hänt?
Mamman bara viftade bort det och gick. Malin tvättade händerna och ställde sig vid sängen där hennes, ja, olycklige make låg.
Är det så farligt, “invalid”? Du har alla ben och armar i behåll. Det fixar sig. Vet du vad jag läste om levern?
Vad då?
Levern kan läka sig själv, vet du det? Har du femtioen procent kvar, så är det lugnt. Du har sextio. Ge det tid. Det blir bra.
Men… har jag verkligen tid?
Va? fattade Malin inte.
Tid.
Ingmar, vad menar du? Har de inte sagt allt till mig? Har du bett dem dölja nåt?
Nej… det är inte så.
Han blev utskriven. Men för honom började livets tråkigaste del. Så fort han försökte göra något fysiskt blev han slut direkt. Och det gjorde honom ledsen.
Och födelsedagen närmade sig, men han såg ingen glädje i det. Inget gott att äta, inget att dricka.
Malin bara verkade inte märka att han blev trött så fort, och åt glatt dietmat med honom.
Malin sa han till slut. Vad händer med oss nu?
Hur då menar du?
Jag blir aldrig riktigt frisk. Du kommer nog lämna mig, va? Säg hellre det nu.
Varför skulle jag? Jag har det jättebra med dig.
Det var när jag kunde jobba och fixa. Vad är det nu att hurra för? Jag tycker knappt själv om mig nu.
Äsch. Kom igen nu!
Jag försöker! Men vad är det här? Svingar hammaren två gånger utmattad.
Då gick Malin fram och kramade honom bakifrån, lade kinden mot hans huvud.
Jag älskar dig, lämnar dig aldrig. Och du, ta det lugnare nu. Låt det ta tid.
Älskar du mig? På riktigt?
Det gör jag. På riktigt.
Malin lämnar inte Ingmar. Han kryar långsamt men säkert på sig.
Födelsedagen ordnade Malin åt honom utan sprit, så han slapp känna sig ensam om att inte kunna dricka.
Några vänner kom, de satt i pergolan och spelade brädspel.
Du har haft tur med fru, Ingmar, skojade kompisarna när de gick.
Ni smiter säkert hem och tar en sup för min skull, va? flinade han.
De skrattade och gick. På kvällen satt Malin och Ingmar på verandan och såg på stjärnorna, lyckliga.
För första gången på månader mådde Ingmar lite bättre.
För första gången på länge kunde han tro på att han faktiskt skulle återhämta sig. Och att Malin, hon lämnar honom inte. Han kramade henne hårdare.
Vad gör du, Ingmar?
Allt är bra! svarade han.
Äntligen, muttrade Malin och kysste honom på kinden.
De var lyckliga.






