Katten snubblade över en mobil… Föremålet luktade människa och var härligt varmt. Katten bäddade ner sig ovanpå, kramade den med tassarna – och plötsligt tändes skärmen av en lätt kattdutt. Rita hann aldrig riktigt glädja sig åt sin nya smartphone. Den visade sig trasig direkt – blev het av minsta beröring. Sedan lyckades hon tappa bort den också. Synd… Telefonen var ju så bra: stor skärm, lång batteritid – just batteriet var det som svek. Nu var mobilen dessutom spårlöst borta och omöjlig att reklamera. Rita suckade åt sin egen klantighet, tog fram sin gamla knappmobil och slog sitt eget nummer. Signaler, men inget svar… Med valeriana för att lugna nerverna försökte hon minnas dagens steg. Om hon bara gick samma väg igen kanske mobilen dök upp. Plötsligt vibrerade det under handen – någon ringde. På displayen: hennes eget nummer. “Hallå? Vem där?” Bara prassel, tysta andetag… och så plötsligt: – Mjau… Rita slängde på luren. “Någon driver med mig”, tänkte hon. Inte ens ett lås hann hon sätta på – nu kunde någon leka bäst den ville med hennes mobil. Ny signal, nytt samtal. Andetag, prassel – och återigen ett mjau som svar. – Sluta ringa mig! – fräste Rita. Samtalen fortsatte. Till slut, lika irriterad som uppgiven, gick hon ut. Ljuden kom utifrån – skojaren fanns där ute någonstans. Hon följde vägen från tidigare, ringde sig själv med jämna mellanrum. Och plötsligt hörde hon den välbekanta ringsignalen. Medan Rita närmade sig ljudet, inombords redo att skälla ut skämtaren, hade katten hunnit mysa ordentligt med den varma saken och förundrat sett den surra och “prata” tillbaka. Katten snusade på, och varje gång mobilen pratade, gav katten en vänlig tass. Så började mobilen sjunga. Katten blev rädd, satte en tass hårdare emot – men tonen bara fortsatte. I kampen märkte han inte att han fått sällskap under trädet. Ritas ilska rann av när hon såg den rödbruna tuffingen: under trädet satt en rufsig, misärdrabbad katt som frenetiskt bankade mobilen. När han fick syn på Rita… Då rusade han emot henne som till en vän. Han spann, tryckte sig mot hennes händer – Rita kunde inte låta bli att smälta för kattens ömhet. Katten strök sig mot hennes kinder som om han pussade henne. Han var iskall – så klart han legat och värmt sig på mobilen. Med mobilen i fickan och katten i famnen gick Rita långsamt hem, tänkande på kärlek vid första ögonkastet. Hur kunde den här röda katten bli så förälskad i henne? Efter all den här ömheten kunde hon ju aldrig lämna honom kvar. Och katten, överlycklig, slingrade sig i hennes armar och strök nosen mot hennes läppar och haka, även om Rita försökte värja sig – fast egentligen tyckte hon om det. Utekatt – men så tillgiven! Men förklaringen var, som så ofta, enklare än man tror… Katten var fullkomligt salig av doften från valerianan, som Rita själv spillt ut på sig för att lugna nerverna en timme tidigare.

Vet du vad som hände häromdagen? Alltså, en katt råkade springa på en mobiltelefon ute… Den luktade människa och var alldeles varm och mysig. Katten, som heter Sixten förresten, lade sig riktigt bekvämt ovanpå och kramade om mobilen med tassarna och plötsligt slog skärmen på, bara av en mjuk liten kattrörelse.

Agnes, som precis hade skaffat den där nya mobilen, hann aldrig riktigt njuta av den. Redan från första stund visade den sig vara ett måndagsexemplarden blev överhettad bara hon kollade vädret liksom. Och inte nog med det hon lyckades dessutom tappa bort den på bara några dagar.

Riktigt trist ändå! Mobilen var ju kanon; stor, snygg skärm och batteritid för hela veckan ironiskt nog var det just batteriet som sabbade allt. Nu gick det ju inte ens att lämna tillbaka den mobilen var ju puts väck.

Agnes muttrade surt och kallade sig själv för en “riktig virrpanna”, fiskade upp sin gamla trotjänare du vet, en sån där klassisk knapptelefon som nästan är antik vid det här laget och slog sitt eget nummer. Kopplade signalen fram, men ingen svarade.

Efter att ha droppat ut lite valeriana i ett glas vatten (du vet, sånt man tar för att lugna nerverna här i Sverige), lade hon sig på soffan och försökte spåra sin dag bakåt, steg för steg. Kanske skulle mobilen dyka upp om hon bara gick samma väg igen. Plötsligt började något vibrera under handenhon blev uppringd. På skärmen: hennes eget nummer.

Hallå, det är Agnes, sa hon direkt.
Det var bara brus, knappt hörbara andetag och så plötsligt:
Mjau

Agnes blev lite skraj och la snabbt på. Snälla nån, nu driver någon verkligen med mig, tänkte hon. Och så typiskt: ingen har ens låst mobilen, så nu håller nån främling på att leka med den. Det hann hon knappt tänka klart innan det ringde igen.

Samma konstiga ljud, samma knappt hörbara andetag och ännu en gång ett kattlikt mjau.

Lägg av och ring inte mer! utbrast hon.
Fast samtalen bara fortsatte. I ren frustration drog hon på sig jackan och gick ut tänk om den där “skämtaren” rumsterar precis där hon själv tappade mobilen? Lika bra att gå hela vägen tillbaka.

Hon promenerade, samtidigt som hon ideligen slog sitt nummer. Helt oväntat hörde hon den bekanta ringsignalen. Agnes stegade rakt mot ljudet, halvt beredd på att ge den skyldige en avhyvling.

Och under tiden satt Sixten, rufsig och rödbrun, ihopkrupen runt mobilen och iakttog förundrat det där lilla undret som plötsligt började prata och lysa. Han luktade lite, men mobilen bara surrade. Så katten svarade artigt på sitt sätt.

Mobilen tystnade. Katten petade försiktigt på skärmen och vips började mobilen snacka igen. Den blev liksom bara varmare och varmare. Det var kallt ute, och den där apparaten var precis det värmande paradis han längtat efter. Sixten tryckte till skärmen med tassen igen.

Då började mobilen plötsligt spela en låt! Rädd for katten till med tassen ordentligt, men låten bara fortsatte. I striden mot den “sjungande” apparaten märkte Sixten inte ens när någon kom fram.

Agnes, som nästan kände sig laddad för att skälla ut någon, bara stannade till och stirrade. För under ett träd satt en rufsig, småsur röd katt och slog febrilt på hennes mobil. Men så fort han såg Agnes

Han kastade sig i hennes famn, som om de varit vänner i evigheter. Och som han spann och sträckte sig upp mot hennes händerdet var stört omöjligt att inte bli berörd. Agnes var helt ställd av det där blixtsnabba tillgivenhetsanfallet.

Sixten gosade mot hennes kinder, nästan som om han pussade henne. Hon märkte direkt hur kall han var inget konstigt att han värmt sig mot hennes heta mobil.

Med mobilen i jackfickan och den spinnande katten tryggt i famnen promenerade Agnes långsamt hemåthelt paff över kärleken vid första ögonkastet. Något sånt hade hon aldrig varit med om. Redan då visste hon, hur kunde hon ens lämna det lilla charmtrollet under trädet?

Och Sixten, han var så lycklig att han nästan gick av på mitten, kurade ihop sig i hennes armar, buffade mot hakan och läpparna, och även om Agnes försökte ducka lite, gick det dåligtoch sant ska vara sagt: hon gillade det. Tänk att en herrelös katt kunde vara så här kelen.

Men vitsen här är ändå rätt typiskt svensk: det var ju valerianadoften! En timme tidigare hade Agnes spillt några droppar av det där lugnande örtextraktet över sig, för att varva ner… Och doften hade ju gjort lilla Sixten helt vimmelkantig.