En gång ringde min sysslingmoster och bjöd in mig till sin dotters bröllop – min sysslingbrorsdotter, som jag senast såg när hon var sex år gammal. I hennes sexårsålder alltså. Släktskap har aldrig varit min starka sida, men att slingra mig ur gick inte för sig. – En gång på 20 år borde vi träffas, våga inte komma undan, morrade mostern bestämt. Ett inbjudningskort med duvor och rosor från Sofia och Anton kom hem, påminnelse ringde de om också – så det var bara att pallra sig dit. Nåja. Lördagen var uppoffrad, men vad gör man? Så där anlände jag till restaurangen med blommor, dåligt humör och sabla lust att smita efter en timme. Blev placerad i ett gäng glada unga män – brudgummens vänner – som efter några snapsar började hylla ”vilken fantastisk moster bruden har, man kan inte tro att du är moster!” och allmänt föreslog att vi skulle ha riktigt kul. Vilket vi också gjorde. Bruden själv kände jag förstås inte igen; så många år senare hade den brunhåriga lilla tjejen blivit en blondin med kurvor som räckte och blev över. Jag gillade henne bättre som mus. Stämningen var rätt dyster annars: massor av buttera mostrar och farbröder, en jagad brudgum, en brud självmedveten om sin yppighet och, utan vårt snabbt festglada bord, hade det känts som en minnesstund. Mostrarna blängde skeptiskt. Jag missade första omgången skålar, men strax började den andra. Med mig. Toastmasteren, efter att ha klurat ut vem jag var, deklarerade glatt: – Nu ska den unga och vackra mostern gratulera brudparet! Så jag höll ett hjärtligt tal: – Kära Sofia och Anton! Bröllopet hade redan varit ganska lågmält, nu blev det gravtyst, och jag insåg plötsligt att någon moster syntes inte till – och det var knappast så att hon skulle ha förändrats så kapitalt att jag inte kände igen henne. ”Brudens namn är Lisa”, väste tanten mittemot i rosa. ”Och brudgummen heter Oskar.” ”Vadå Lisa? Vadå Oskar?” ”Folk går på andras kalas för att äta gratis,” morrade tanten. ”En sån dök upp på vår grabbfest också, fick knappt ut honom. Det finns ingen skam i människor längre.” Då förstod jag att det nog skulle bli lite action på det här bröllopet. Gästerna skärpte blicken, började resa sig – själva slagsmålet var nära. ”Men här är min inbjudan!” utbrast jag (verkligen utbrast!), viftande med kortet. ”Allt står här: Sofia och Anton, restaurang si-och-så, festvåning.” Räddningen kom från en servitris. ”Fröken,” sa hon, ”vi har en festvåning till på övervåningen, kan det vara där du ska?” ”Jajamensan, hon tror nog det,” dundrade tanten i rosa. ”Hon äter här och drar sen upp och tar en sväng till – gratis så klart. Finns ingen skam!” ”Och fräckhet, Inga-Britt, är andra halvan av lyckan,” snäste tanten i limegrönt. För protokollet så ser jag varken ut som en uteliggare eller äventyrerska. Fast vad vet jag – utifrån ser folk allt möjligt. Brudgummens polare tog mitt parti, genast med kommentaren från tanten i lila: ”Jaha, titta! Redan snurrat till det för karlarna!” Tanten i rosa fyllde på: ”Exakt så snodde en kvinna på mitt jobb min makes jobb. Vänder du ryggen till ett ögonblick… revor i hela livet, slyna!” Jag har aldrig snott någons man, men där och då började jag faktiskt kika på männen – någon kanske ändå fungerar? Blir ändå dömd på fler punkter nu… Tack och lov hämtade en vänlig servitris min moster från rätt bröllopssal, och mostern intygade utan tvekan att hon kände mig och blinkade konspiratoriskt åt båda håll, som för att säga att jag haft små problem hela vårt bekantskap. Kort sagt, jag evakuerades till rätt fest, där verkligen stod brunögda skönheten Sofia och, antar jag, Anton – där jag tröstades med starka drycker resten av kvällen. Tur man inte hunnit överlämna presenten ändå. Men ut från festvåningen eskorterades jag av brudgummens vänner – från det första bröllopet.

En dag ringer min gammelfaster mig och bjuder in mig till sin dotters bröllop min syssling som jag senast såg när hon bara var sex år gammal. Jag menar alltså hennes sexårsålder, inte min.

Jag är inte överdrivet sentimental när det gäller släkten, men det funkade inte att smita undan.
Någon gång vart tjugonde år borde vi väl kunna träffas, och du ska bara våga låta bli att komma, dundrade min gammelfaster.
Inbjudan med duvor och rosor från Elin och Henrik damp ner i brevlådan, och påminnas blev jag också ett par dagar innan så det var bara att gå.
Jaha. Lördagens planer gick uppe i rök, men vad kunde jag göra?

Så där sitter jag nu, med en bukett blommor, uselt humör och en plan på att smita hem efter någon timme Italienskt. Jag anländer till restaurangen, kliver in i festvåningen, och blir placerad i ett glatt gäng av brudgummens polare. De har redan skålat ett par gånger och börjar snabbt ösa superlativ över “den unga, snygga mostern till bruden”, och undrar varför jag inte är med på festen oftare och om vi inte ska lära känna varandra lite bättre. Vilket vi såklart gör, rätt så snabbt.

Bruden själv känner jag inte igen ett dugg under åren har hon förvandlats från ett solbränt litet charmtroll till en glamorös blondin med stor byst. Jag måste erkänna, jag tyckte mer om henne som barn.

Stämningen är ganska tryckt. Gänget ute i periferin består av buttera tanter och farbröder, brudgummen ser ut som han är på väg mot sin egen avrättning, och bruden är fullt upptagen med att vara förtrollad av sin egen skönhet och urringning. Om det inte hade varit för vårt snabbväxande glada bord, så hade hela tillställningen mest liknat en minnesstund. Tanterna såg på oss med synnerligen ogillande miner.

Jag missade första rundan med tal, men tog igen det på nästa. Det var min tur. Toastmastern som tagit reda på vem jag var utbrister:
Och nu ska brudparet blir gratulerade av den unga och vackra mostern till bruden!

Jag säger hjärtligt:
Kära Elin och Henrik!

Bröllopet var redan ganska dämpat, men nu blev det dödstyst. Plötsligt inser jag att jag inte sett till min gammelfaster, och att hon knappast skulle kunna förändras så mycket att jag inte skulle känna igen henne.
Bruden heter Maja, fräser en tant i rosa mitt emot mig. Och brudgummen heter Karl.
Vadå Maja? Karl?
Kommer hit till andras fester för att äta och dricka gratis, muttrar tanten vidare. Vi hade en sådan på kusinens student, tog en evighet att få henne ut. Saknar både skam och moral.

Då förstår jag att den här festen går åt ett alldeles särskilt håll. Gästerna lutar sig närmare, ögonen glimmar och folk börjar resa sig upp som om slagsmål var uppladdat. Än så länge hade dock ingen kavlat upp ärmarna, men det var på väg dit.

Men vänta nu, här har jag inbjudan! ropar jag (och det är verkligen ett rop), och viftar med det blommiga kortet. Titta här alltså, Elin och Henrik, restaurang Blåklockan, festvåning hit och dit.

Min räddning blir en snäll servitör.
Ursäkta fröken, men vi har en annan festvåning på övervåningen. Kanske vill ni kolla där?
Där ser ni! Hon ska minsann försöka snylta middag också! Har redan slagit till här och vill ha mer där, väser tanten i rosa. Sådana fräcka typer borde man sätta stopp för! Vilken skojare!
Och fräckhet, Siv, det är ju också en sorts lycka, säger en annan tant i limegrönt och ser ut att få riktig glädje av situationen.

Vill inflika att jag varken ser ut eller beter mig som någon skum fifflare. Fast det är ju alltid svårt att se sig själv utifrån. Brudgummens vänner försöker ställa sig på min sida, men får tillbaka:
Jaha, nu har hon redan börjat förföra karlarna också!
Och tanten i rosa hinner tillägga:
Sådan där tog vår revisor ifrån sin man. Man får passa sig så de inte sticker kniven i ryggen medan man ser bort.

Jag har aldrig stulit någon annans make, men för en sekund kände jag faktiskt för att börja undersöka utbudet bland gifta män vad spelar det för roll, när jag redan är syndabock på så många punkter?

Tack och lov sprang servitören till övervåningen, hittade min riktiga gammelfaster, som snabbt situationen och svor dyrt och heligt att hon visste vem jag var. Hon blinkade dessutom snett både åt mig och åt de andra gästerna, lite som om hon hela tiden vetat att jag varit lätt förvirrad så länge vi känt varandra.

Så blev jag evakuerad till rätt festvåning, där jag mycket riktigt hittade den solbrända Elin och någon Henrik (Minns faktiskt inte exakt). Jag blev bjuden på starka drycker och återhämtade mig långsamt från chocken.

Tur i oturen, jag hann aldrig lämna över presenten på fel bröllop.
Men det var ändå brudgummens kompisar från det första bröllopet som följde mig ut…