Svärdottern stod ut med sin svärmor – så här slutade det hela — Tvillingar?! — utbrast Irina Andersson. Kvinnan försökte verkligen dölja sitt missnöje, men misslyckades. Asta visste mycket väl att man knappast kunde vänta sig äkta känslor från svärmodern. Hon hade aldrig tyckt om Asta, tyckte alltid att hon inte passade till hennes son. Även om omgivningen snarare menade att det var Ivan som var för enkel för en tjej som Asta. Asta var mycket vänlig och välutbildad, hade vid 23 tagit examen från Handelshögskolan och hade ett bra jobb på en privat vårdkedja. Hon kom visserligen från en småstad där hennes far drev ett företag och hennes mamma undervisade vid högskolan. Det gick alltså inte att påstå att Asta var obildad eller outbildad. Men Irina Andersson ansåg ändå att hon var alldeles för vanlig. — Nåväl, grattis! Vilken lycka – dubbel lycka! — muttrade svärmodern. Men delta i lyckan tänkte Irina Andersson definitivt inte. Astas graviditet var komplicerad, hon riskerade missfall och fick till slut ligga på sjukhus långa perioder. Ivan kom och besökte henne nästan varje dag, men Ivans mamma, som bodde bara två busshållplatser bort, besökte aldrig sin sonhustru. Inte ens när tvillingflickorna skulle komma hem dök Irina Andersson upp, hur mycket Ivan än bad henne. De första 40 dagarna såg man heller inget av henne. — Det ska man inte! Tänk om jag tar med en bassil hem till dem? Nej, de får bli starkare först, då kan de lära känna sin mormor. Flickorna var tre månader gamla när Asta träffade svärmor vid ICA. Irina Andersson drog på sig ett leende och frågade genom tänderna: — Hur mår ni, tjejer? Asta log ärligt tillbaka. — Är ute och går! Vagnen är gigantisk, men vad ska man göra? Barnen behöver frisk luft! Svärmor nickade och var på väg att gå, men upptäckte då en gammal väninna som vinkade och närmade sig dem. — Irina! Hej! Men snälla, är det här dina barnbarn? — Ja, Gunilla… Mitt största guld! Asta kände igen Gunilla Persson, hälsade försiktigt. — Båda på en gång! Asta, hur fixade du det, så nätt som du är! — Asta är vår hjälte! — instämde Irina Andersson. Den unga mamman tittade förvånat på sin svärmor. Hon var i chock över vändningen: för en minut sedan ville hon fly ifrån barnbarnen, nu bar hon plötsligt rollen som kärleksfull mormor. Gunilla och Irina babblade… Asta hörde bara brottstycken om vilken lycka tvillingar är, att Asta klarar sig exemplariskt – men framförallt att Irina Andersson hjälper hela tiden. Asta fick höra saker om sitt liv hon aldrig varit medveten om och kunde knappt få ur sig ett ord. När Gunilla till slut gick vidare stod Irina tyst några sekunder där leendet stelnade. Hon sa snabbt adjö till Asta och gick hem. På kvällen berättade Asta allt för Ivan. Han ryckte bara på axlarna. — Asta, det är min mamma. Vad väntar du dig? Hon sa samma med oss – hon berättade att hon satt uppe om nätterna med mina läxor, men i verkligheten såg hon på serier och rörde aldrig mina böcker. Eller hur hon ”promenerade i timmar med min syster för hälsans skull”, fastän det var jag som gick ut, medan hon sminkade sig… Oroa dig inte. Snälla. Asta hade hört historierna tusen gånger. Men kunde ändå inte sluta förundras när även hon själv blev huvudperson. *** Åren gick och inget ändrades i Irina Anderssons inställning till barn och barnbarn. Men så hände en olycka: När hon klev ur en taxi bröt hon benet – och då kom en ny briljant idé. — Jag flyttar in hos er! — förklarade hon tvärsäkert. Paret utbytte blickar och förstod vad som väntade, men kunde inte säga nej. Deras hem förvandlades till kaos. De fick själva flytta in i barnrummet, medan den skadade svärmodern tog upp plats som ett tredje barn: behövde mat, städning, hjälp i badrummet och hatten av butiken. Tvillingarna var nu två och ett halvt år gamla. Asta försökte återgå till jobbet på deltid, så flickorna började på förskola. Varje morgon brottades Asta och Ivan med de bestämda barnen som klamrade sig fast vid sängarna och vägrade slitas ur den värmande tryggheten. En dag ringde Ivans telefon precis innan de skulle gå: — Mamma? Varför ringer du – du är ju i rummet bredvid! — Jag kan inte gå upp, benet är brutet… — Men du har ju krycka… — Nu är du tyst, Ivan! För att säga det jag vill säga behöver jag inte resa mig! — Okej mamma, säg vad du vill… Snabbt bara… — Jag står faktiskt inte ut med att ni lever om så på morgnarna. Jag kan inte sova när ni smäller i dörrar, barnen skriker oavbrutet! Ivan blev röd av ilska. Han gick bort och slängde upp dörren. — Om du vill sova – ska vi lämna barnen hos dig då? Va?! Irina Andersson tystnade förskräckt. Snart flyttade hon ut ur parets lägenhet. Hon väntade inte ens på att gipset skulle tas bort. Ivan saknade henne inte, men Asta kände sig av någon anledning skyldig. Hon ville ju inte att mannen skulle gräla med sin mamma – men vad kunde hon göra? *** Vanligtvis jobbade Asta halvdag på fredagar. Hon hämtade tvillingarna till lunch, handlade fredagsmys och tittade på familjefilm hemma. Den här fredagen var inget undantag. Hon lade ut kuddar på golvet, satte på projektorn – men plötsligt ringde det på dörren. Asta öppnade. Där stod svärmor Irina Andersson med sitt barnbarn, Lena Anderssons son Petter, i handen. — Irina, vad har hänt? — Lena har lämnat honom till mig tills hon slutat jobbet. Men jag måste ut på ärenden! Kan du ta honom en och en halv timme? Snälla! Asta blev ställd. Petter var ett halvår yngre än hennes döttrar och en lugn pojke, så hon satte sig på huk. — Petter, vill du vara hos mig? Han nickade tyst. När Asta tittade upp hade svärmor redan försvunnit in i hissen. — När ska jag vänta er tillbaka? — Max två timmar! Hon sa inte ens hejdå, varken till Asta eller till Petter. *** Ivan kom hem vid sju, såg sin systerson äta köttbullar i köket och blev förvånad. — Tjena, grabben! Hur är läget? Gästar du oss? Var är Lena? Pojken log och Asta suckade tungt. — Din mamma lämnade honom här… ”några timmar bara”. Hon skulle ut på ärenden… — Och när började de där ”några timmarna”? — Snart fem timmar sen… Asta såg oroligt på Ivan. — Och var är Lena nu då? Asta svalde. — Jag har inte skrivit… Ville inte sätta Irina i dålig dager. Det var ju HON som fått ansvar för barnet. Ivan blev röd i ansiktet. — Asta, du är alldeles för snäll… Men det här är ju tokigt! Sa mamma vart hon skulle? Asta skakade på huvudet. Ivan ringde Lena och berättade att Petter var hos dem. Lena lovade komma så fort hon kunde. *** Det var halv nio. Barnen lekte i rummet. Asta, Ivan och Lena satt i köket. — Ska vi verkligen vänta på henne? Barnen borde ju i säng… — Äh, en kväll får de lägga sig sent. Det här måste vi ta med mamma. Just då ringde det på dörren. Asta öppnade. — Så! Ge mig Petter nu, — sa Irina bestämt. Asta svalde. Ivan och Lena dök upp bakom henne. — Mamma, har du verkligen inget samvete?! — Hur pratar ni med er mor?! — Mamma! Skyllt inte ifrån dig! Det var MIG du lovade se efter Petter! Inte Asta… Vad håller du på med egentligen? Irina skrattade. — Spelar det någon roll, Lena? Hon har ju redan två… Hon fixar bägge galant. Och jag hade ärenden! Ivan tog ett steg fram. — Vad hade du för viktiga ärenden, mamma? Vad är det för fräckt och själviskt beteende? Frågade du henne ens innan? — Men herregud, vad ska jag fråga om egentligen! Ivan frågade igen: — Var har du varit? Lena kunde inte hålla sig och började fnissa nervöst. — Först var väl mamma hos frisören – håret var ju längre på morgonen… Sen gick hon säkert och fixade naglarna, lacket är nytt nu… Irina rodnade men visste inte vad hon skulle svara. — Skäms du inte?! — upprepade Ivan. Hon sa ingenting. Såg bara på sina barn. — Du får hjälpa till högst en gång om året, och ändå lämnar du barnbarnet hos min fru?! Kanske vill hon också gå till frisören! Kanske vill hon också få sina naglar fixade?! Då blev Irina blå i ansiktet och ville skälla ut både son, dotter och svärdotter. — Men Ivan! Vadå frisör? Vilka naglar? Hon är ju ändå bara en vanlig tjej från Bredbyn! Det har hon alltid varit, och kommer alltid att vara. I en sekund låg tystnad i rummet. Sedan hördes det: — Ut med dig! Ivan tog resolut svärmor i armen och föste ut henne ur lägenheten. Han stängde dörren och andades djupt. När han mötte sin frus blick såg han tårarna strömma, och både han och Lena skyndade fram för att trösta. Asta var ledsen och sårad. Men samtidigt såg hon att Irina inte heller brydde sig om sina egna barn, och det gav ändå en sorts tröst. Hon ville göra rätt, men insåg att för en hårdhjärtad människa kanske man aldrig kan bli ”rätt”. Efter det svalnade kontakten med svärmor helt. Ivan och Lena hjälpte ibland till om det verkligen behövdes, men Irina Andersson deltog inte längre i familjens liv. Hon var länge sur men till sist vägde längtan efter familjen över, och hon blev vänligare – men hjälpte aldrig till med barnbarnen. En gång när Asta scrollade i sin mobil såg hon Irinas statusbild med foto på alla tre barnbarnen och texten: ”Grattis på Mormors Dag till oss alla som fostrat våra barnbarn!” Asta log snett, men på kvällen satte sig Ivan och Lena och skojade om sin mammas sätt. Det kändes fel att skratta, men svårt att låta bli.