VET DU, NÄR DU KLIPPT AV NÅGOT, VÄXER DET INTE TILLBAKA
Alltså, varje gång Elin visade sina bröllopsfoton för vännerna brukade hon alltid säga så där skrattande:
Herregud, vad jag slet med den där klänningen! Vacker absolut, men så tung och otymplig. Nästa gång jag gifter mig tar jag något luftigt, lätt som en sommarvind.
Alla trodde förstås Elin skämtade. De skrattade tillsammans med henne. Det var ju en rolig grej att säga, och alla visste att Elin faktiskt gift sig av äkta kärlek. Förhållandet var klassiskt: ett semesteräventyr som blev till allvar. Elin var 21, Erik 28.
Det var högsommar, sensommarens värme och havsdoft överallt, bubblande cava, stjärnklar himmel, och själva romantiken låg som ett tjockt täcke över dem. Till slut satt de där och skrev ner sitt namn på papprena till Skatteverket, redo för livet tillsammans. Fast innan dess hann Erik skilja sig från sin andra fru och Elin behövde flytta till Eriks hemstad Göteborg.
Stockholm Göteborg Stockholm blev sedan Elins resväg i nästan tio år; hemvägen till och med när det smärtade. Men först de var nygifta och fick hyra en liten tvåa. Erik hade gett bort sin lägenhet till sin andra fru. Hon hade dramatiskt hotat att äta piller, stänka syra på hans tredje fru, hoppa ut genom fönstret om han inte kom tillbaka! Men med tiden tystnade hon; kanske hade Erik lovat att återvända? Den första frun nämnde han aldrig. Det hade varat ett och ett halvt år. Passade inte, blev inget med det. Till och med fixade han så hon gifte om sig med sin vän lyckade alla!
Med fru nummer två tog det tre år innan Erik insåg att deras syn på livet verkligen gick isär. Att hon kallade barn för små människor och vägrade skaffa några Det var inte lätt, men det var över.
Elin brydde sig inte nämnvärt om allt detta. Självsäker och ambitiös litade hon på sitt utseende och sin person, och Erik avgudade henne. Han bar henne på armarna bokstavligt talat. Gav blombuketter större än famnen, köpte pälsar i tre olika modeller och skor och stövletter fanns i överflöd. Elin kunde byta varje dag om hon ville. De reste till London, Paris, Dubrovnik ja, till och med till Åre på vintern. Se världen, samla kraft innan barnet kommer, sa Erik.
Snart föddes deras dotter, lilla Maja. Elin tog hand om henne, medan Erik köpte ett radhus och fyllde det med allt de kunde tänkas behöva. Han gjorde verkligen allt för sina tjejer.
Och så, när de firade inflyttningen, började Elin skaffa sig utbildningar på distans. Men hon ville helst plugga i Stockholm där var hennes vänner, hennes mamma, och till och med främlingar kändes trygga och trevliga under lindarna i Vasaparken. Så hon reste dit under studiedagar, och lämnade Maja med farmor som älskade sitt lilla barnbarn över allt annat på jorden.
När Elin var i Stockholm, åkte Erik oroligt upp för att hälsa på. Han dök upp av en slump eller i löjliga bakhåll. Men på riktigt: Elin gav aldrig anledning till oro. Fast det trodde de bara
Sanningen var att Elin alltid ville fly vardagens tråkiga sysslor. Hon ville läsa, studera och upptäcka saker allt utom att städa, sköta hemmet eller ta hand om familjen. Livets för kort för sånt där! tänkte hon. Jag är ju både smart och vacker, varför ska jag göra sånt bjäfs?
Efter några år låg det plötsligt tre diplom i Elins väska alla med högsta betyg. Psykolog var hennes huvudämne. Hon bar på papprena och sökte glatt jobb överallt. Erik var skeptisk:
Har vi inte nog med pengar? Hur ska jag stå ut utan dig hemma? Ska vi inte försöka få en liten till, Elin? En son eller dotter kvittar! Bara du är hemma mer.
Men Elin såg sig inte som tvåbarnsmamma. Hon tyckte uppdraget var utfört: en dotter till världen, en dotter till maken. Vad mer behövdes? Svärmor, som förstod hur saker låg till, erbjöd att ha Maja boende hos sig, tills Elin vuxit upp skämtade hon. Barn behöver närhet, men Elin hade nog med sitt. Utan att tveka tog hon emot förslaget och drog, utan att ens berätta för Erik. Jag ringer från Stockholm, tänkte hon.
Men vem mötte henne på stationen? Jo, Erik! Han var redan van vid Elins spratt.
Var är Maja? Varför är du här och inte i Göteborg? Du har väl inte träffat någon annan?
Lugna dig, Erik. Det finns ingen annan. Jag är bara uttråkad av allting hemma. Jag behöver frihet, fattar du?
Frihet från mig? Från vår dotter? Vad hände med kärleken då? Kanske är det en kris. Men vi löser det väl! försökte han.
Nej, Erik, vi gör inte det. Där satte hon punkt.
Erik försökte få hjälp av Elins mamma, men hon ryckte bara på axlarna:
Vad ska jag göra? Elin är som en klippa, du får inga råd till henne, svärson!
Tillbaka till Göteborg åkte han, ensam, förvirrad. Hur räddar man en familj när den andra redan gett upp? Varför duger inte det jag gör? grubblade han.
Tiden gick. Elin svarade torrt i telefon: Allt är bra.
Oro och ovisshet. Efter många sömnlösa nätter bestämde sig Erik: sälja huset, ta Maja och flytta till Stockholm. Endast för familjens skull.
Elin var sval: Varför oroa barnet, byta skola, lämna kompisar? Maja behöver stabilitet, och min mamma gillar det nog inte!
Men innerst inne ville Elin vara fri. Leva som en fågel i vinden! Det blev hennes motto. Hon startade eget litet syföretag, hyrde liten lägenhet och hade ett gäng beundrare runt sig. Några kvinnor i vänkretsen också. Tråkigt var det inte. Men så Erik och Maja, varför det? Elin ville bara glömma livet som hustru och mamma. Det förflutna kändes avlägset, som om det hänt någon annan.
Erik lyssnade inte på protesterna och flyttade. Hoppet om att hela familjen skulle samlas igen levde kvar. Kärleken till Elin fanns där, hur skamfilad den än var.
Han mötte Elin efter jobbet, hämtade Maja (som förresten var helt lik sin mamma) men inget hjälpte. Elin var som en stenstod. Till slut sade hon det rakt ut:
Erik, låt mig vara ifred. Vi borde nog skilja oss. Maja kan stanna hos mig.
Maja hade fyllt elva. Hon behövde inte precis tas hand om. Hon hade pappa, farmor som bad bön efter bön för henne. Maja saknade sin mamma, älskade henne ändå och kunde inte förstå hur någon frivilligt kunde lämna sitt eget barn.
Tiden gick. Livet fortsatte. Alla fick vad de förtjänade.
Erik gav upp försöken att väcka något hos Elin. Inget nådde fram. Ödet skickade istället en jordnära kvinna in i hans liv. Fötterna på jorden, ingen glamour, inget flaxande bland molnen. Hon hade två söner sedan tidigare, de bodde på landet, nära naturen.
Hon behövde inga Parisresor, ingen garderob full av pälsar och skor. Ett par rejäla gummistövlar till höstrusket, en varm jacka till ladugården och barnen ut i livet. Det var allt hon ville ha.
Erik fick ro i själen och ja, de fick en dotter tillsammans. Lycka på fjärde gången gillt! Enkelt, varmt och sant. Han såg aldrig bakåt; de tre första bröllopen skulle få vila i sina aska.
Elin bor nu hos sin mamma. En gång lovade en affärspartner henne guld och gröna skogar, men blåste henne på allt. Hennes syföretag gick omkull, alla beundrarna försvann. Alla de där friarna försvann snabbt. Nu jobbar Elin som skolkurator. Hennes utbildning kom till nytta, till slut. Hon ångrar ingenting, säger hon. Men man vet aldrig, själen har sina djupa skrymslen. Kanske en dag tänds ändå ett litet ljus av eftertanke hos henne.
Maja ja, nu har åren gått, hon har vuxit upp och gift sig, bor i Göteborg hos farmor som fostrade henne så ömt. På Majas bröllop bar hon en lätt, svävande bröllopsklänning. Mamma Elin gav den till henneVinden vred sakta om Majas slöja när hon steg ut ur kyrkan. Farmor grät av stolthet. Erik stod vid hennes sida och log, handen vilande på den nya dotterns axel. Elin anlände sent, i hatt och nytvättad kappa. Hon höll sig lite i utkanten men såg allt såg Maja dansa med sin make, såg Erik skratta mitt i sorlet. En stund försvann hennes skugga och barndomens doft av lindar och hav smög sig in. När ingen såg svalde hon, blundade, knep sina händer hårt.
Maja kastade buketten. Den landade, till allas förvåning, rakt i Elins famn. För första gången på länge skrattade hon, riktigt, från magen, och i glittret av försommarkvällen såg Maja på sin mor med ett främmande, moget leende. Det fanns ingen bitterhet bara en tyst förståelse av att tiden skördar, och att livet ändå bjuder oss vidare.
När festen dog ut och ljusen slocknade tog Maja ett stilla farväl av Elin utanför porten. Rösterna från bröllopet gled ut mellan stockrosorna.
Jag kanske gör misstag, mamma, och jag har gått min egen väg men en sak vet jag: Hur många gånger man än klipper av, kan något nytt alltid få chans att växa. Kanske inte på samma plats. Men någon annanstans, och vackrare för det.
Elin nickade långsamt. I Majas blick såg hon ett mod hon själv bara hade nosat vid och där, för en bråkdels sekund, kände också Elin sig fri.
Så vandrade de ut i natten, var och en åt sitt håll, och började varsitt nytt kapitel. Under stjärnorna låg sommaren tung och doftande. Och någonstans, mitt bland minnena, spirade något nytt.
