Förrådda av de egna barnen Dasha såg återigen beundrande på sin bror och syster – så vackra, långa och mörkhåriga, med blå ögon. De fick ännu ett pris, hade vunnit tävlingen igen. Dasha reste sig och linkade ivrigt för att hinna fram först – hon hade sytt två små kaniner åt syskonen, en i kjol och en i rutiga byxor, som hon ville ge dem. Själv var hon klumpig, väldigt rund, med tunt hår och ett blygt leende på läpparna. Kristina och Mark låtsades som att de inte såg sin syster. Men Dasha kämpade sig fram mellan folk: – Ursäkta, släpp fram mig! Det är min bror och syster! Snälla! – Kris, det är nån tjock tjej som ropar att hon är din syster. Kan det stämma? – frågade Kristinas väninna Lisa, blond och senig. Kristina kastade en blick bakåt, såg Dasha och tänkte: – Din lata tjockis! Måste ha kommit för att mamma sa till. Pinsamt! Men högt sa hon: – Nej, självklart inte. Jag har bara en bror – Mark. – Tänkte väl det. Hon försöker väl bara smita sig fram. Vilken nolla! Kommer med sina konstiga gosedjur också, – fnissade Lisa. – Hon är väl vårt lokala fan. Ta leksakerna av henne, Lisa, och kom efter oss, vi ska på prisutdelning, – Kristina skickade en slängkyss och drog med Mark genom folkmassan. Lisa tog kaninerna och lovade Dasha att ge dem till syskonen. – Vad bra! Då väntar jag hemma, bakar bullar! – sa Dasha och linkade iväg. – Här, gav dig dom. Hon sa att ni kunde komma hem, hon skulle baka bullar. Hon är ju själv som en bulle. Kris, är du säker på att hon inte är er släkt? Varför hänger hon efter er? – envisades Lisa. – Nej! Ingen aning om vem hon är! Många försöker komma nära oss, vill nog bli kända själva. Vi går nu! – sa Kristina, slängde kaninerna i papperskorgen och gick på prisutdelning med Lisa och Mark. Dasha var faktiskt Kristinas och Marks halvsyster – deras mamma, Inessa, hade tagit henne in i familjen när en avlägsen släkting dog, men deras pappa och barnen själva gjorde uppror. “Ta inte hit henne! Hon är klumpig, halt och dum. Vi skäms!” Men Inessa böjde sig, övertygad om att “en liten tjej kan man inte lämna ensam.” Dasha växte upp. Hon älskade sina syskon, försvarade dem när nåt gick fel, och ansåg dem vackrare och bättre än henne själv. De vägrade leka med henne, skyllde alltid sina hyss på henne. Pappan, Leonid, var förbannad över att hans fru hade tagit “detta skräckexempel” in i huset. “Vem kommer vilja ha henne när hon blir vuxen?” Dasha hörde genom dörren och grät vid spegeln. Syskonen tvingade mamman att placera Dasha i en annan skola. Inessa kämpade för att binda samman familjen men misslyckades. Åren gick. Mark och Kristina flyttade hemifrån och bildade familjer. Inessa hjälpte dem köpa bostäder. Men när Mark skuldsatte sig grovt krävde han att mamman sålde huset för att lösa hans kris – och ville strunta i att Dasha och Inessa blev bostadslösa. “Hon klarar sig, hon är vuxen.” Dasha förstod att hon inte var önskad och ljög för mamman om att hon hade någon att bo hos. Hon tog in hos ensamstående farbror Prosten, hjälpte honom med djur och blev älskad av byborna för sitt goda hjärta. Men hon längtade efter mamma, som alltmer isolerades av Mark och hans fru. När Dasha till sist letade rätt på sin mamma, fick hon veta att Mark lämnat mamman på ett äldreboende. Dasha och Prosten lyckades hämta hem Inessa, som långsamt återhämtade sig i deras enkla lantliga hem. – Allt ska bli bra nu, Dasha, viskade Inessa medan Dasha kramade henne och tårarna rann. – Hönor, bullar och varm choklad, mamma – det lovar jag! Och tillsammans tog de steget in i ett nytt liv, där kärlek och omsorg vägde tyngre än skönhet, pengar och vackra fasader.

Förräderi av sina egna barn

Ida såg ännu en gång med beundran på sin bror och syster. De var så vackra! Långa, mörkhåriga, med isblå ögon. Än en gång blev de uppmärksammade. De hade igen vunnit en tävling. Jag reste mig upp för att hinna fram först. Haltade lite på höger ben, men skyndade mig ändå. Jag hade stickat två kaniner åt Erik och Matilda, en i kjol och en i rutiga byxor. Tänkte ge dem som present. Klumpig, väldigt rund, tunna blonda testar uppsatta med spänne och med ett ärligt leende på läpparna. Matilda och Erik låtsades inte se mig. Jag trängde mig fram genom folksamlingen.

Släpp förbi, snälla! Det här är min bror och syster! Jag vill fram! sa jag glatt.

Matilda, nån tjock tjej står och ropar att du är hennes syster. Stämmer det? frågade Matildas vän Frida, ljushårig som smör.

Matilda kastade hastigt en blick och såg mig.

Åh, va pinsamt! Mumma har väl tvingat henne. Vilken katastrof, tänkte hon för sig själv.

Högt sade hon:

Nej, jag har bara en bror. Erik.

Just det. Ville väl bara klänga sig på er. Stackars människa! Dessutom, vad är det för virkade leksaker hon trugar på er, skrattade Frida.

Hon är väl ett fan. Ta kaninerna, Frida, och kom ifatt oss. Jag och Erik går nu! sa Matilda och skickade en slängkyss, drog med sig Erik ur folksamlingen.

Frida tog mina kaniner och lovade att lämna dem till dem.

Bra! Jag väntar på er hemma! Ska baka bullar! ropade jag entusiastiskt, haltandes iväg.

Varsågod, här har du dem. Hon sa att hon väntar på er, ska baka bullar. Ser ju ut som en bulle själv. Är du säker på att hon inte är släkt med er? frågade Frida.

Nej! Jag känner henne inte, många vill hänga på oss, ni vet, när man blivit lite känd… Strunt i det, sa Matilda, och kastade mina stickade kaniner direkt i soptunnan. Sen gick hon, Frida och Erik vidare till prisutdelningen.

De ljög. Jag var ju verkligen deras syster. Halvsyster egentligen. Matildas och Eriks mamma, Birgitta Andersson, tog hem mig när min avlägsna släkting dog. Familjen var på hemväg från semesternen fruktansvärd olycka. Bara jag överlevde, med benet trasigt.

Egentligen var Birgitta bara mycket avlägset släkt, något på mammas sida. Vi hade olika efternamn och knappt någon blodsband. Ingen annan ville ta hand om mig. Men Birgitta öppnade sitt hem, trots protester från både sin man och barnen. De var besvikna, Matilda och Erik, båda bortskämda och vana att få allt de pekade på.

Mamma, ta inte hit henne! Hon är tjock, haltar och är inte smart heller. Pinsamt att ens gå bredvid henne!

Snälla barn, tycker ni inte synd om henne? Hon är ju ensam kvar. Man tar hem katter och hundar, men det här är ändå ett barn. Vi har väl plats! försökte Birgitta övertala dem.

Till slut gick de motvilligt med på det. Det var Birgitta som drog in pengarna i familjen. Hon jobbade som butikschef och maken Anders var bara hennes vikarie, och la mest energi på egna affärer bakom ryggen på henne. Om Birgitta märkte något, höll hon tyst. Hennes Anders var stilig, och barnen hade fått hans utstrålning.

Jag växte upp. Liten och rund, blont hår och blå ögon som porlande vatten. Matilda skrattade åt mig och sa: Hennes ögon ser ut som mjölk med blått sken, så himla genomskinliga. Tjockis!

Jag var som en vetebulle mjuk och kindrund, alltid glad. Men jag lekte mest själv. Erik och Matilda släppte aldrig in mig i sina lekar, och så fick jag skulden för allt de hittade på. Erik slog sönder en dyr vas, men allt blev mitt fel. Matilda slet sönder mammas nya topp, men självklart skyllde de på mig. Och jag sa aldrig emot. Jag visste, men skyddade dem, för de var så fina.

Mammas röst höjde sig bara sällan mot mig. Pappa däremot ilsknade snabbt till.

Varför tog du hit den där fula ungen? Pinsamt inför gästerna! Hon kan ju inte gå ordentligt. Våra biologiska barn är så vackra, varför ska vi ha henne här? Vem vill ha det där skrället när hon blir vuxen? skrek Anders.

Jag hörde honom genom dörren, sneglade sen sorgset i spegeln. Kunde önska jag varit lika vacker som Matilda och Erik. Men nej.

Jag började i en annan skola. Tvillingarna Erik och Matilda krävde det. Annars skulle de rymma hemifrån, sa de. Birgitta såg hur hennes försök att skapa en bro mellan mig och hennes barn nästan rämnade. Hon kunde inte göra något.

Tiden gick. Erik och Matilda flyttade för att studera. Jag frågade om jag fick stanna hemma.

Men du, lilla vän. Du kan söka dig var du vill! Jag hjälper dig! Vill du bli designer, tolk eller något helt annat? Birgitta kramade mig, och jag borrade näsan i hennes kind. Hon blev lugn av mig. Hennes egna barn kunde knappt ge henne en puss längre. Med mig fick hon alltid närhet och värme.

Jag mötte henne varje kväll efter jobbet. Oavsett tid, om det så var kallt ute. Jag satt på pallen i hallen och väntade. Hennes man och barn var sällan hemma, knappt ett hej när hon kom. Sa hon till Matilda att det vore trevligt om de mötte henne, fick hon alltid samma svar:

Mamma, vi har annat för oss! Ida sitter ju ändå bara hemma och väntar som en hund, hon har inget bättre för sig.

Jag såg på mamma med mina genomskinliga ögon och viskade:

Mamma, får jag jobba med djur? Jag vill bli veterinär. Jag älskar ju djur.

Det var väntat. Jag släppte alltid in katter och hundar. Tog hand om dem och hittade nya hem. Bara en hund blev kvar en stor, luden blandras. Matilda klagade, ville ha en dyr rashund, men Birgitta höll alltid på mig.

Så rullade livet på. Birgitta blev till slut sjuk och stannade hemma. Pappa försvann snabbt till fruns kompis, frisörskan, när han insåg att pengarna kanske börjar sina.

Barnen, Matilda och Erik, hörde mest av sig för pengarnas skull vilket fanns i bufferten. Kvar hemma fanns bara jag. Jag släpade benet men servade mamma, lagade mat och bakade bullar. Gjorde massage, bryggde örtte. På kvällarna satt vi under äppelträdet, drack te. Ingen var lyckligare än jag då.

Erik och Matilda hade bildat familjer. Birgitta hjälpte dem köpa bostadsrätter. Men plötsligt en natt, mitt i natten, ringer Erik och gråter.

Mamma, jag har skulder upp över öronen. Hur ska jag betala?!

Hur mycket fattas? Har du frågat din pappa? Jag har knappt så det räcker även om jag säljer allt! utbrast Birgitta med panik.

Mamma, annars har du ingen son längre, svarade Erik svalt.

Vad säger du? Säg inte så, älskling! Mamma kramade honom.

Erik hade en idé sälja villan. Då skulle pengarna räcka.

Men… och vi då? Var ska vi bo? undrade mamma.

Den där feta idioten kan ju klara sig själv. Hon är vuxen. Hon får flytta ut. Du följer med oss, min fru Elin blir nog glad! log Erik.

Birgitta tvekade. Hon litade inte på Elin. Men att rädda sonen gick före allt. Hon satte som villkor att jag går med. Erik gick motvilligt med på det. Senare sa jag till mamma:

Mamma, du borde åka själv. Jag har någon jag träffar, han har bjudit in mig länge. Oroa dig inte!

Vem? Varför har du inget sagt? Jag vill träffa honom! log mamma.

Sen, du får träffa honom, mamma! kramade jag henne.

Erik lättad då slapp han hitta på fler knep för att bli av med mig.

Men sanningen var att ingen väntade på mig. Jag förstod instinktivt att de inte ville ha mig där. Jag ville inte att mamma skulle lida mer.

Så jag hyrde ett rum via en annons i ett gammalt trähus hos en ensam gammal man, Rune. Han letade sällskap, och hade ett hus fullt av höns, getter och grisar. När han hörde att jag var veterinär ville han inte ens ta betalt, men jag stod på mig.

Det gick bra för mig. Bra hem, arbete, folk respekterade mig, djuren älskade mig. Jag pratade alltid vänligt med dem och gav dem små godsaker.

Hejsan, Tjorven! Var inte rädd, lilla gubben. Här har du lite extra! Ring mig om ni behöver, oavsett tid på dygnet! sa jag åt mina klienter.

Aldrig har dom fått så kärleksfull vård, vare sig jag eller min katt! Du är en guldklimp, Ida, sa en dam med en maffig långhårig katt.

Jag blommade upp. Men hjärtat oroade sig hur mådde mamma? Jag ringde ofta men fick oftare och oftare Erik på tråden, som sa att mamma vilade.

Jag saknar henne så, har inte träffat henne på ett halvår, suckade jag till Rune under kvällsfikat.

Men varför åker du inte dit? Jag följer gärna, bilen krånglar knappt! sa Rune.

Jag blev lättad. Hade Eriks adress, så vi åkte. Efter evighetslång knackning öppnade en lång blondin i morgonrock.

Vem är du? Försäljare? Vi ska inte ha nåt! sade hon och försökte smälla igen dörren.

Du är nog Elin, Eriks fru? frågade jag försiktigt.

Ja, och?

Jag är Ida! Hans syster. Jag vill bara prata med mamma, det blir inte långvarigt, Rune är med mig.

Hon fällde ut en piercad näsvinge.

Hon är inte här. Mark lämnade henne på ett äldreboende. Hon blev för sjuk, vi har ju våra liv. Han jobbar, jag har mitt. Jag har ingen aning om vilket hem det var, men vänta, ringer honom. Jaha, där är adressen. Men snälla, kom aldrig hit igen! sa hon och luktade starkt av parfym.

Jag tänkte bara på mamma, stack lappen i fickan och vi gav oss iväg.

Hade jag haft eget boende hade hon fått bo hos mig! Det minsta man kan begära är ju att få veta vart hon tagit vägen, muttrade Rune.

När vi kom fram blev vi chockade. Den lilla, magra gamla damen med insjunkna ögon var inte min mamma! Mamma var ju reslig och varm, ständigt upptagen och lösningsfokuserad. Men nu, orörlig och förtvivlad i sängen.

Mamma! Det är jag! Ida! Förlåt att jag aldrig kom. Jag trodde… mamma, jag hämtar dig, du ska hem med oss! Vi har höns och getter, du får ägg och mjölk, du blir frisk, mamma! Jag älskar dig! grät jag och höll hennes lätta hand.

Vi lyckades få med henne hem. Jag var ju hennes dotter enligt myndigheterna. Rune hjälpte till och berättade högljutt om sina dagar vid fronten och hotade med gamla kontakter om vi inte fick ta hem henne. Erik hade ändå ordnat så att mamma skulle bli kvar på hemmet för gott.

Efter tio dagar klev Birgitta upp och gick långsamt till fönstret. Utanför spatserade grisen Hulda. Tuppen gol, luften fylldes av gräs- och mjöldoft och av nybakta bullar. Jag kom springande, haltande, och mamma stod där och grät. Jag kramade henne länge, bad om ursäkt för att jag dröjt och att vi nu skulle dela hem, inte hon med Erik och Matilda.

Birgitta sa inget. Hon bara höll om mig och såg ännu en gång den lilla blonda flickan som inte var av hennes kött och blod, men det barn som hade funnits där när ingen annan ville.

Det ordnar sig Ida, det gör det alltid. Vi har varandra nu, viskade hon tyst.

Jaså, ska vi fika nu, flickor? ropade Rune och vi tre skrattade tillsammans, hand i hand, in i det nya livet.

Idag har jag lärt mig att det inte handlar om blod eller yta, utan om vem som står kvar vid din sida när livet vänder. Det är den som räknas.