Sedan från jobbet kom min man inte ensam hem: han bar på en liten pojke i famnen…
Det känns som en evighet sedan jag, Agnes, stod i vårt gamla kök i huset utanför Falun och tog ut en nygräddad laxpaj ur ugnen. Doften av fisk och dill spreds i hela köket precis sådant som min make Erik alltid gillat. På spisen puttrade rykande varm ärtsoppa, och på köksbänken stod en kastrull med blåbärssaft som bara väntade på att kokas färdig när Erik klev innanför dörren.
Jag la en vit handduk över den gyllenbruna pajen för att hålla den varm och gick bort till fönstret. Utanför låg det gamla huset mitt i villaområdet, och rätt över vägen låg hållplatsen där bussen från Borlänge snart borde stanna med min man bland passagerarna.
Det hade gått tre långa månader sedan jag såg Erik sist. Han arbetade på oljeplattform högt uppe i norra Norrland, borta tre månader, hemma tre månader. Åh, vad jag hade saknat honom Och här på landet, i ett gammalt hus, fanns det alltid något som behövde fixas saker jag inte riktigt mäktade med ensam.
Huset var mitt från början. Fem år tidigare hade Erik och jag gift oss, jag hade huset och han en lägenhet i Västerås. Vi resonerade oss fram till att vi ville bo i hus och sålde hans lägenhet. Pengarna han fick la han på att försöka starta eget, men det blev en kort dröm företaget gick omkull och sedan dess hade han arbetat på distansjobb i norr.
Ekonomiskt gick det ändå hyfsat, Erik drog in bra pengar. Men de där tre månaderna ensam kändes som år. Jag, tjugoåtta år och ganska nygift, hade ofta glömt bort känslan av att vara gift när dagarna gick.
Barn hade vi inte. Erik tyckte det var fel tidpunkt.
Men, Agnes, om jag är borta hela tiden i tre månader, hur ska du klara dig med ett litet barn? Vi behöver jobba ihop mer pengar. När vi kan bo här tillsammans ska vi prata vidare om barn.
Men pengarna räckte ändå knappt till taket, som just nu läckte. Uppe i sovrummet hade ett fult fuktmärke dykt upp i taket, och när det regnade ställde jag alltid fram en bunke. Den fylldes snabbt. Jag hade berättat om det och Erik hade lovat att ta sig an taket direkt när han kom hem.
Han var en bra man omtänksam, hjälpsam, ringde varje kväll och oroade sig alltid för mig. Jag älskade honom. Varje gång han skulle komma hem tog jag ledigt från jobbet, lagade hans favoriträtter och väntade otåligt vid fönstret.
Hans flyg från Luleå hade landat för några timmar sedan nu väntade jag bara på bussen. Där var den äntligen! Hjärtat hoppade till. Jag såg Erik komma gående med sin stora slitna duffelbag.
Men den här gången var det annorlunda. Bussen hade knappt kört iväg när jag såg att han bar på något eller någon. Det var ett barn. En liten pojke, låt mig gissa, knappt två år. Det var svårt att avgöra hans ålder. Erik såg bister ut, vinkade inte som han brukade. Händerna var upptagna: ena handen höll i väskan, den andra bar pojken.
Erik gick över övergångsstället. Jag stod kvar vid fönstret, förbryllad. Vem var barnet? Någon från jobbet? I så fall, varför tog Erik med honom hem till oss? Vem skulle anförtro en sådan liten pojke till honom, som knappt visste något om barn?
När Erik steg in genom ytterdörren släppte han väskan nonchalant och satte försiktigt ned pojken på golvet. Den lille klamrade sig vid hans ben, tittade storögt och skrämt på mig och stoppade tummen i munnen. Han såg helt malplacerad ut, precis som jag kände mig.
Jag kastade mig inte om halsen på Erik som vanligt, utan stod kvar i hallen.
Nå, Agnes, får jag ingen kram efter så lång tid? sa Erik tyst och öppnade armarna.
Men det fanns inget glatt i hans ansikte. Jag kramade honom, undvek försiktigt pojken och besvarade kyssen. Men frågan brände på tungan:
Vem är pojken, Erik? Vad är det som händer?
Han suckade tungt och drog pojken intill sig.
Emil, kom så ska vi ta av oss skorna och gå in i sovrummet. Jag vill visa dig något.
Han ledde pojken bort till sovrummet, satte honom försiktigt på sängen och gav honom sin gamla modellflygplansmodell den han alltid varit så rädd om. Genast förstod jag att något allvarligt hade hänt.
Sitt här så länge, så ska jag och tant Agnes prata, sa Erik och stängde dörren bakom sig.
Kan jag få lite soppa, älskling? försökte han, matt leende.
Såklart, svarade jag, och började duka fram. Men jag kunde knappt sitta still vid bordet.
Erik började äta, men lyfte knappt blicken. Han tvekade innan han bröt tystnaden:
Det där är min son, Agnes. Pojken där inne det är min son.
Jag blev alldeles kall inombords och mitt hjärta rusade. Jag ville så gärna tro att han försökte skoja, men Erik såg gravallvarlig ut.
Det bara blev så, Agnes, sa han och grep min hand. Du förstår, tre månader är lång tid borta. Jag och kökspersonalen det hände ett par gånger. Hon blev gravid.
Så du fixade barn med någon annan?! väste jag. När du tjatat om att det är för tidigt och så har du mage att komma hem med barnet i famnen?
Min röst darrade av ilska och sårad stolthet.
Det var aldrig meningen, fortsatte han och hon berättade inget om graviditeten. Hon födde Emil och kom bara med faktan. Det råder inga tvivel om att han är min, du måste se likheten.
Jag såg ingen likhet. Jag ville inte ens titta på pojken för mig var han ett levande bevis på min mans svek. Men något stämde ändå inte.
Var är hans mamma? Vad hände?
Hon är borta, sa Erik lågt. Hon jobbade sent en kväll i matsalen, tog skogsstigen hem. En uppretad björn kom in till byn och gick till anfall. Hon blev dödad. Björnen blev skjuten dagen efter. Emil blev kvar hos mig jag stod redan registrerad som pappa på pappret, så jag hade inget att säga till om.
Och nu? Vad ska jag göra? viskade jag.
Jag vet inte Om du kastar ut oss går vi. Men jag har alltid älskat bara dig. Det här det bara hände, en tillfällighet. Jag svär, det kommer aldrig hända igen. Om du kan förlåta mig, ska jag älska dig för alltid.
Jag tittade länge på honom där vid köksbordet. Han ångrade sig verkligen. Jag hade levt så länge med hans hemkomster och längtan att tänka mig ett liv utan honom gick inte. Förlåta honom skulle jag göra men pojken då?
Och Emil? viskade jag.
Vad ska jag göra, Agnes? Han är min son nu. Om du inte vill ha oss, så går vi. Men jag kan inte lämna bort honom.
Det lät omöjligt. Hur kan man ta till sig sitt livs kärleks barn med en annan? Varje dag skulle han vara en påminnelse om sveket.
Jag smög ut ur huset, gick och vandrade bland de öde gatorna tills natten kom. Tankarna rusade. Inne i mig började det ändå ta form jag kunde inte leva utan Erik. Jag skulle försöka acceptera Emil.
Natten tillbringade jag oroligt. När jag kom hem låg Erik redan och sov. Emil låg i fåtöljen i gästrummet, så spenslig och blek. Han sov oroligt och hela han såg vilsen ut. Stackars unge, så ensam. Jag försökte känna något, men kunde bara uppbåda motvilja.
Emil var två år, skygg och tyst. Jag försökte inte visa motvilja, men han märkte det nog ändå och höll sig undan mig, tätt intill Erik. Erik tog hand om nödvändigheter bada, mata, köpa leksaker. Men man såg att han inte var särskilt varm själv.
Första veckan talade jag knappt med någon av dem. Jag gick som en skugga i mitt eget hem, och undvek att se på pojken.
Efter någon månad lossnade det. Jag började prata lite, förlät Erik i mitt hjärta men barnet fick han ta hand om själv.
När det hade gått två månader började jag bli orolig Erik skulle iväg till norr igen. Vad skulle han göra med pojken? När jag frågade höjde han ögonbrynen:
Agnes, han kan inte följa med till jobbet, du vet. Han får stanna här. Jag har fixat plats åt honom på dagis. Det är bara pappersarbete kvar nu.
Jag såg skeptiskt på honom.
Du behöver inte älska honom, insåg jag. Ta hem honom på eftermiddagen, ge honom mat. Han sköter sig själv.
Självständig Emil stack ut huvudet ur sitt rum, och jag förstod att han hade hört. Men vad kunde en tvååring förstå?
Mer än jag trodde. När Erik rest blev Emil ännu tystare. Han klädde sig själv till dagis, bad aldrig om hjälp. Jag gick med honom dit i tystnad, hämtade honom i tystnad, gav honom mat han åt utan att säga ett ord.
En kväll satt Emil bara med händerna i knät och sa att han inte ville äta, och smög tyst tillbaka till sitt rum. Han spelade inte med sina tåg, byggde inget. Bara låg där på soffan och vilade. När jag kikade in såg jag att hans ansikte var ilsket rött mot de vanligtvis bleka dragen.
Jag gick tveksamt fram, la handen mot pannan brännande het. Jag hann knappt reagera förrän han gled in i feberdvala. Jag försökte väcka honom ögonen var matta, han svarade knappt.
Emil, är du sjuk? Hur länge har du mått såhär?
Länge ont i huvudet ont i halsen. Igår kräktes jag på dagis
Jag hämtade termometern: 40 graders feber. Med darr på rösten ringde jag ambulansen. Under väntan höll jag honom tätt mot mig och insåg för första gången hans lilla kropp var alldeles vek mot min axel.
Emil lilla, varför har du inte sagt nåt Stackars vän, har du gått och varit sjuk och hållit tyst för att du tror att jag inte bryr mig. Du är ju bara ett barn, och ändå så tyst, så snäll vad har du gjort för ont mot mig?
Framme på sjukhuset låg jag sömnlös vid hans sida. Jag svarade envist till sjuksköterskorna: Han är min mans son, men jag håller på att adoptera honom. Jag insåg att det var sant det ville jag verkligen, nu. Hans små händer klamrade mig hårt om natten.
Vi stannade två veckor. Jag blev den oroligaste mamman på avdelningen, och till slut för första gången strålade Emil mot mig och kallade mig mamma”.
Det var när Erik kom hem igen han sa det på riktigt. Vi hade då adopterat Emil, och nu var han min son inte bara på papper, utan i hjärtat.
Tiden gick, och efter drygt ett år var Emil en annan pojke. Glad, livlig, helt min, som om han alltid funnits hos mig. Han brydde sig inte längre om Erik som förr, och det passade Erik rätt bra.
Men så en dag kom det värsta av allt. Erik åkte på sista jobbresan, och strax därpå kom beskedet bussen med arbetarna hade kört av vägen och fallit ner i ett stup. Vissa kroppar återfanns aldrig. Erik var en av dem.
Jag trodde jag skulle gå under av sorg, men Emil blev min räddning. Det var min lycka att inte vara ensam, att ha honom.
Ett år senare, när Erik dödförklarats på riktigt, återvände han ändå plötsligt en regnig vårdag. Jag och Emil kom hem från en promenad, jag oroade mig för om han hade blöta skor. Jag låste upp, hjälpte Emil av med stövlarna och skickade honom på sitt rum för att byta om.
Jag sätter på lite te nu, ropade jag.
Men orden fastnade. Vid köksbordet satt Erik självklar och åt av morgonens ostpaj.
Lugn, Agnes, jag lever, sa han och log snett.
Jag sjönk ner på en pall.
Var har du varit alla dessa år?
Hos en kvinna, svarade han. Jag skulle ta bussen norrut, men en gammal bekant bjöd ner mig till Skåne, och jag följde med. Där hörde jag om olyckan och bestämde mig bara att inte komma tillbaka. Tänkte att ödet ville det så.
Och nu? Vad gör du här?
Jag har startat företag med henne, vi ska gifta oss. Hon är äldre än mig, kan inte få egna barn, så vi vill adoptera Emil.
Glöm det! skrek jag, nu med rösten tillbaka, och stirrade ilsket på honom. Du får skilsmässa men Emil rör du aldrig. Han är officiellt mitt barn.
I det ögonblicket kom Emil springandes och kastade sig mot mig.
Mamma, jag vill vara hos dig! Snälla, skicka mig inte med honom!
Såklart, älskling, sa jag och höll honom hårt i famnen.
Erik reste sig, tog en sista tugga paj, svor lågt och försvann ut genom dörren.
Och där slutade historien. Jag var fri bara jag och min son kvar. Och det räckte så gott. Det blev bra tillslut, trots allt.
