Valet ”Och tänk, Fredrik visar sig vara gift på riktigt…” suckade Siv, där hon satt på en parkbänk i en skuggig allé och nervöst kramade sin remiss till abortmottagningen i fickan. Rumskamraterna på studenthemmet hade avundats Siv när de sett henne i sällskap med en stilig, mörkhårig, blånande skandinav med snälla ögon – de trodde hon funnit drömprinsen. Men att avundas var det verkligen inget att ha. Siv rös till vid minnet av första och sista mötet med Fredriks fru – Petra – som hade inväntat henne vid fabriksgrinden för att reda ut saker och ting. ”Hej, visst är du Siv?” började Petra. ”Vem är du?” flämtade Siv, illa till mods av den långa, eleganta kvinnans genomträngande blick och askblonda hår. ”Jag är Petra – Fredriks fru.” ”Va?” ”Du hörde rätt.” ”Ännu en godtrogen tjej”, sa kvinnan lugnt. ”Hur många som du finns det egentligen? Jakten på någon annans lycka tar nog aldrig slut.” ”Vad menar du?” ”Lyssna nu…” Blonda Petra tog Siv varsamt om armen. ”Det är du som måste förstå din plats. Jag är hans lagvigda fru. Jag har själv sett dig med min man, och istället för att be om ursäkt och skämmas, himlar du med ögonen! Så gör väl anständiga människor, men… det verkar tydligen inte vara din grej. Såna som dig har han haft dussintals av – finns inte fingrar så det räcker att räkna på.” ”Och du… går och inleder något med en gift man. Skäms du inte?” ”Han är man – en jägare, förstår du? Du är bara ett kort äventyr för honom, en av många. Tror du han ska lämna oss för din skull?” ”Vi har två döttrar – vill du se familjebilder?” Petra tog fram ett foto och räckte åt Siv. ”Där! Bevis på riktig kärlek. Det här togs på Öland för två månader sen…” ”Vad vill du egentligen?” ”Jag ordnar det här, var inte orolig. Han har fått bra jobb på fabriken nu – och så du, på köpet…” ”Lämna oss ifred. Gå inte på Fredriks snack – han har inga planer på att skilja sig. Slösa inte bort din tid. Hur gammal är du, trettio?” ”Tjugofem!” svarade Siv sårat. ”Dåså. Du hinner gifta dig och få egna barn. Låt Fredrik vara.” Siv kunde inte lyssna mer. På ostadiga ben gick hon sin väg, från den ovälkomna hustru som plötsligt rasat in och krossat hennes rosa drömmar och visioner. ”Förrädare…” mumlade Siv, med klump i halsen, men kunde ändå inte tillåta sig att bryta ihop offentligt. Hon orkade inte med skvaller på jobbet. På kvällen kom Fredrik ändå förbi med blommor, som om inget hänt. Siv, rödgråten, körde ut honom trots tårar och eviga löften – han och hans fru hade varit främmande för varandra i år, bedyrade han. Men hon ville inte lyssna. Två veckor tog det för Siv att samla sig. Fredrik försvann spårlöst, förnekade allt, låtsades inte känna henne vid tillfälle. Olyckorna kommer sällan ensamma… Illamåndar och yrsel trodde Siv till en början var stress, men snart förstod hon vad hennes naiva, passionerade kärlek till Fredrik lett till. ”Sex veckor” – det ekade som en dom. Siv fruktade att bli ensamstående mamma. Hon skrämdes av tanken att nu ALLA visste, ALLA dömde henne. Hon hade ju gjort fel, när hon litade på någon hon egentligen inte kände. Fredrik hade dolt sitt familjeliv. Skulle hon begärt legitimation vid första mötet? Han bar inget ring på fingret – men alla gifta gör ju inte det. Borde hon reagerat när han bad henne hålla tyst om deras förhållande på jobbet? Han har lurat henne – men det hjälpte inte att alla visste nu. Kollegorna viskade, diskuterade dramat på jobbet. ”Jag är gravid”, sa hon ängsligt under lunchen till sin före detta älskare. ”Jag betalar, gör det bara”, muttrade han. Dagen efter sa Fredrik upp sig och försvann ur hennes liv. Siv förstod att hon måste agera snabbt. Trots allt läkaren hade varnat om hälsoriskerna, tog hon sin remiss till aborten. Nu satt hon på bänken och knep om pappret – rädd att tappa det. ”Bråttom?” frågade en ung man, klädd i kostym med enorm bukett mörkröda krysantemum, som plötsligt slog sig ner bredvid Siv. ”Vad?” Hon såg på främlingen med tom blick. ”Din klocka går före”, log han, och pekade på hennes guldklocka. ”Mina klockor går alltid tio minuter för fort… jag justerar dem hela tiden, men det är ändå hopplöst”, konstaterade Siv likgiltigt. ”Det är rena brittsommaren idag – otroligt med så härligt höstväder! Min mamma älskar det. Hon säger att det var just en sån dag hon gjorde sitt livs bästa val, och aldrig ångrat det. Vet du…”, pratade främlingen vidare, ”hon är otrolig, min mamma!” Han visade tummen upp. ”Jag är henne evigt tacksam.” ”Din pappa då?” Siv blev förvånad över frågan som slank ur henne. ”Pappa berättar hon aldrig om. Jag har heller aldrig frågat – ser ju att det är jobbigt för henne…” ”Jag är på väg från en jobbintervju. Kan du tänka dig – de valde mig bland tio sökande, fast jag knappt har erfarenhet! Det känns helt overkligt. Mamma har alltid gett mig självförtroende. Jag vet redan hur jag ska använda min första lön – köpa en resa till havet åt mamma. Hon har aldrig sett havet. Har du varit vid havet?” ”Nej…” Siv såg intresserat på killen bredvid, blicken drogs mot hans mörkröda slips. Den charmige unge mannen strålade av glädje. ”En present från mamma”, förklarade han stolt, och strök den med handen när han såg vart Siv tittade. ”Nu babblar jag visst för mycket, men jag ville bara dela min glädje – du ser så ledsen ut…” ”Du tycker säkert jag är tjatig?” Siv skakade bara på huvudet. Främlingen trängde sig inte på; han avbröt de mörka tankarna i hennes huvud. Hans kärlek till mamman, den beundran, rörde henne. ”Sådan kärlek! Vilken tur hans mamma har… tänk, om jag fått en sån son”, hann Siv tänka innan killen tackade för sig: ”Nu måste jag vidare – mamma väntar på mig. Men stressa inte, du!” ”Va?” ”Sa det till din klocka”, log han. ”Jaha…” Siv log, oväntat lätt om hjärtat. Efter någon minut var killen borta. Siv tog sakta upp remissen – och rev den i småbitar. Sedan satt hon länge kvar, inandades höstluften och lät värmen spira i bröstet – den okände killen hade tänt ett nytt hopp i Siv. Hon var inte ensam. Den där mamman hade uppfostrat en fantastisk son på egen hand – och det kunde ju faktiskt Siv också klara… Valet var gjort. *** Tjugotre år senare… ”Mamma, jag måste skynda mig!” Stellan stod vid spegeln medan mamma med öm hand knöt slipsen, den mörkröda de köpt till dagen för hans första jobbintervju. ”Äsch, det ordnar sig…” ”Slipsen ger självförtroende. Oroa dig inte, det kommer gå bra – det är din plats”, sa Siv och tog ett steg tillbaka för att beundra sonen. ”Jag är nervös. Tänk om…” ”Du fixar det. Svara tydligt, glöm inte le – du är snyggast i stan!” ”Jag vet, mamma.” Stellan pussade henne snabbt och for iväg. Siv såg efter honom genom fönstret, där hennes käraste stegade mot busshållplatsen. Plötsligt högg minnet till – hon hade varit med om det här förut… Den unge mannen i allén, för över tjugo år sedan… Stellan, nu i kostym – han såg precis likadan ut. Hade hon glömt det? Nu levde det förflutna upp. Kunde det vara… Var det själv ödet som en gång visade henne, vem barnet skulle bli, och hjälpte henne rätt? Varför hade hon inte frågat vad killen eller hans mamma hette? Men… det spelade ingen roll nu. Allt gick ju vägen ändå! På eftermiddagen kom Stellan hem med en stor bukett mörkröda krysantemum, matchande slipsen, och meddelade stolt att han fått jobbet. Dessutom lovade han att de skulle resa till havet – hon hade ju aldrig varit där. Nu var det hans tur att ta hand om sin älskade mamma. Han skulle kunna flytta berg för hennes skull. Sådan son hade Siv. Hur svårt livet än blev, om det så gällde motgång eller oro, räckte det att krama hans doftande huvud – och världen var genast lite lättare. Allt hade de klarat – alla svårigheter – och Siv hade aldrig ångrat att hon blev mamma. Hon hade gjort rätt val. Och så fick det bli!