– En godhjärtad kvinna. Vad skulle vi göra utan henne? – Och du ger henne bara två tusen i månaden. – Elin, vi har ju redan skrivit över lägenheten på henne Nils steg upp ur sängen och gick långsamt ut i vardagsrummet. I skenet från nattlampan såg han på sin hustru med trötta, lätt dimmiga ögon. Han satte sig ner bredvid henne och lyssnade. – Allt verkar vara i sin ordning. Sedan reste han sig och släpade sig ut i köket. Öppnade filmjölken, gick till badrummet. Och så in till sitt rum igen. Lade sig på sängen. Kunde inte sova: – Vi är nittio båda två, Elin och jag. Hur länge har vi levt? Snart är vi hos Gud, och ingen anhörig finns kvar. Döttrarna, Natalie gick bort, inte ens sextio år fyllda. Maxim finns heller inte längre. Han var ett orosmoment… Barnbarnet, Oksana, har bott i Polen över tjugo år. Hon minns inte ens farfar och farmor. Hennes barn är väl stora nu… Märkte inte när han somnade. Han väcktes av en hand på axeln: – Nils, är allt bra? – hördes en svag röst. Öppnade ögonen. Hustrun stod böjd över honom. – Vad är det, Elin? – Jag såg bara att du låg helt stilla. – Jag lever! Gå och sov du! Det hördes släpande steg. Ljuset i köket tändes. Elin drack vatten, gick till badrummet och sedan till sitt rum. Lade sig på sängen: – Någon morgon vaknar jag och så finns han inte mer. Vad gör jag då? Eller så går jag före. Nils har redan bokat vår minnesstund. Hade aldrig tänkt att man kunde ordna det på förhand. Men det är ju bra på sätt och vis. Vem skulle annars göra det för oss? Barnbarnet minns oss inte alls. Bara grannfrun Eva tittar in. Hon har nyckel till vår lägenhet. Gubben ger henne tusenlappar av vår pension. Hon handlar och pysslar om oss. Vad ska vi annars med pengar till? Och från fjärde våningen går vi inte ut längre för egen maskin. Nils slog upp ögonen. Solen kikade in genom fönstret. Han gick ut på balkongen och såg de gröna rönnlöven. Leendet spred sig i ansiktet: – Vi fick ju ändå uppleva sommar igen! Han gick för att titta till sin fru. Hon satt tankfull på sängen. – Elin, du behöver inte vara ledsen. Kom, jag vill visa dig något. – Orkar knappt resa mig… Vad har du nu hittat på? – Kom, kom! Med stöd under hennes axlar ledde han Elin ut på balkongen. – Titta, rönnen är grön! Och du sa ju att vi inte skulle hinna till sommaren. Men det gjorde vi! – Ja verkligen, och solen skiner också. De satte sig på bänken på balkongen. – Minns du när jag bjöd dig på bio? Vi gick på högstadiet och den där rönnen blommade. – Sånt glömmer man aldrig. Hur många år har gått sen dess? – Sjuttiofem… Länge satt de där och mindes ungdomen. Mycket glöms bort med åldern, ibland till och med det som hände igår – men ungdomen, den minns man alltid. – Oj, nu pratar vi för länge! – sa hustrun. – Och vi har inte ens ätit frukost. – Elin, gör ett gott te! Jag är trött på det där örtvattnet. – Men doktorn har förbjudit det. – Åtminstone svagt, och socker i. Nils drack det ljusa teet och åt sin lilla ostmacka och mindes tiden då teet var starkt och sött – gärna med bullar eller plättar. Då kom grannen Eva in. Hon log vänligt: – Hur mår ni idag? – Hur bra kan man ha det när man är nittio? – skämtade Nils. – Skämtar du så är det lugnt. Ska jag handla något åt er? – Eva, ta hem lite kött! – bad Nils. – Men ni får ju inte äta det. – Kyckling går bra. – Okej. Jag gör nudelsoppa till er till lunch! Eva plockade undan och diskade. Sen gick hon. – Elin, kom, vi sätter oss på balkongen – sa han. – Vi kan njuta av solen! – Ja men, låt oss gå ut! Eva kom tillbaka. Gick ut på balkongen: – Ni saknade solen? – Det är härligt här ute, Eva! – log Elin. – Jag hämtar lite gröt till er strax. Och börjar på soppan till lunch. – Hon är en fin kvinna, – sa Nils och följde henne med blicken. – Vad skulle vi göra utan henne? – Och du ger henne bara två tusen i månaden. – Elin, vi har ju skrivit över lägenheten på henne. – Fast det vet inte hon. De satt kvar på balkongen till lunch. Det blev kycklingsoppa, god med bitar av kött och potatis. – Den här soppan gjorde jag alltid till Natalie och Max när de var små, – mindes Elin. – Och nu på gamla dar lagar främlingar åt oss, – suckade Nils tungt. – Det är väl vår lott, Nisse. När vi försvinner är det inte många som sörjer. – Slut på sorgen, Elin. Nu tar vi en tupplur! – Du vet, Nils, det stämmer: “Gamla och barn är lika.” Allt är som i barndomen: mixad soppa, vilostund, och mellanmål. Nils sov en stund och gick sen upp – svårt att somna. Bytet i vädret, kanske. Han gick ut i köket. På bordet stod två glas juice, omsorgsfullt framställda av Eva. Han tog båda glasen och gick in till sin fru som satt och såg ut genom fönstret. – Är du ledsen, Elin? – log han. – Ta ett glas juice. Hon tog en klunk: – Kan inte heller somna, du med? – Det är vädret. – Jag känner att tiden börjar ta slut, – skakade Elin sorgset på huvudet. – Ta väl hand om mig sen. – Vad säger du, Elin? Hur ska jag klara mig utan dig? – Någon av oss sticker före ändå. – Sluta nu! Nu går vi ut på balkongen igen! De satt ute till kvällen. Eva lagade ostkakor. De åt och satte sig sedan framför TV:n – en kvällsrutin. Nya filmer var svåra att hänga med i; därför såg de alltid gamla komedier och barnprogram. Den här gången bara en gammal tecknad film. Elin reste sig: – Jag går och lägger mig. Är trött ikväll. – Då går jag också. – Låt mig titta på dig ordentligt, – sa hon plötsligt. – Varför det? – Vill bara titta. De såg länge på varandra. Tänkte kanske på ungdomen när allt låg framför dem. – Jag följer dig till sängen. Elin tog sin man under armen och de gick långsamt bort. Han bäddade om henne och gick till sitt rum. Han hade jobbigt i bröstet. Kunde inte sova. Han kände sig som om han aldrig sovit. Men klockan var två på natten. Han gick till Elins rum. Hon låg med öppna ögon: – Elin! Han tog hennes hand. – Elin, vad är det! E-lin! Så kände också han att det var svårt att andas. Gick till sitt rum, tog fram dokumenten, lade dem på bordet. Gick tillbaka till hustrun. Såg länge på hennes ansikte. Lade sig bredvid och blundade. Såg sin Elin, ung och vacker, som för sjuttiofem år sedan. Hon gick mot ljuset. Han sprang ikapp, tog henne i handen. Nästa morgon kom Eva in i sovrummet. Där låg de bredvid varandra. På bådas ansikten fanns ett lika lyckligt leende. Till slut ringde Eva ambulansen. Läkaren tittade länge på dem och skakade på huvudet: – Gick bort tillsammans. De älskade nog varandra väldigt mycket… De forslades bort. Eva sjönk ner vid bordet. Där såg hon testamentet – till henne skrivet. Hon lade huvudet i händerna och grät… Gilla gärna och dela dina tankar i kommentarerna!