Jag älskade aldrig min man – en svensk kvinnas livshistoria om äktenskap utan kärlek, saknad vid graven och vägen till försoning och lycka

Jag älskade aldrig min man.
Och hur länge var ni gifta?
Räkna själv, vi gifte oss sjuttiotvå.
Men hur kan det vara att inte älska?
Två kvinnor som inte kände varandra särskilt väl satt på en bänk vid en liten grav på Skogskyrkogården. De hade pysslat om gravar var för sig men råkade hamna i samtal.
Din man? frågade kvinnan i grå basker och nickade mot porträttet på gravstenen.
Min man, ja. Ett år sen nu… Jag kan inte vänja mig, saknar honom så att det gör ont. Därför kommer jag hit. Jag älskade honom verkligen, sa kvinnan och rättade till den svarta sjalen.
Det blev tyst ett tag, men så suckade den andra och sa:
Jag… jag älskade aldrig min man.
Nu tittade den andra kvinnan nyfiket:
Men hur länge var ni gifta då?
Jadu… Vi gifte oss sjuttiotvå. Det har blivit ett långt äktenskap.
Hur kan man vara gift så länge utan att älska?
Jag gifte mig av trots. Jag var intresserad av en annan kille, men han blev ihop med min väninna, så jag tänkte jag gifter mig före dem! Och där dök Jörgen upp lite för blyg, följde efter mig överallt, han gillade mig. Och så
Och sen?
Herregud, jag höll på att fly från mitt eget bröllop! Byn festade, men jag grät. Tänkte att nu är ungdomen slut. Tittade på maken… ville bara ylade som en varg. Klen, liten, redan tunnhårig och öronen stod ut. Kostymen satt som säck på honom. Han bara log och hade glada ögon Usch, tänkte jag. Men det var ju mitt fel.
Och sen?
Vi bodde hos hans föräldrar först. De dyrkade marken jag gick på. Jag var storväxt, mörkt hår i fläta, plommonblå ögon, barmen spände skjortan. Alla såg att vi inte var ett match. På morgnarna var mina skor rena hans mamma hade tvingat honom att tvätta dem. Och jag var spydig, bestämde, skrek till och med åt hans mamma. Allt för att jag tyckte synd om mig själv. Älskade honom ju inte Inte konstigt att det blev dålig stämning.
Så en dag sa Jörgen: Ska vi inte dra till Norrland och jobba ihop pengar och flytta från föräldrarna? Jag tänkte varför inte, bara iväg! Huvudet var bara storm.
Det var 1970-tal och på den tiden snackades det om ungdomsprojekt i Norrland. Jörgen fixade plats åt oss, vi hamnade först i Umeå, sen ännu längre upp.
På tåget satte de kvinnorna i en vagn och männen i en annan. Jörgen blev utan matsäck, det var jag som hade den. Men jag brydde mig inte, blev direkt vän med de andra tjejerna, delade ut all mat hans mamma packat till oss. Tänkte väl att han hittar något.
Sen kom han och frågade om mat då skämdes jag faktiskt. Han såg att jag skämdes och sa bara glatt: det är ingen fara, vi har ändå massor i vår vagn! Men jag visste att han ljög. Han var inte social, vågade inte be om något han bara ville trösta mig. Och snabbt glömde jag bort honom igen.
Vi kom fram och blev inhysta i en barack trettiofem tjejer i samma rum, killarna någon annanstans. Familjer skulle få egna rum senare, men jag brydde mig inte. Jörgen väntade och stod och tittade upp mot vårt fönster i regnet, men jag låtsades att jag inte såg honom.
Jag bestämde att vi skulle skiljas. Det hade inte blivit några barn på två år och kärlek fanns inte. Men ibland sov jag hos honom av rena medlidande.
Så dök Göran upp på arbetsplatsen, stor och mörkhårig. Vi slet, men vi hade också roligt. Jobbet var hårt, men supplyn var bra danskt öl, apelsiner, riktig prickig korv, saker vi aldrig sett hemma. Det ordnades fester på barackklubben.
Jag föll pladask för Göran. Passion!
Jörgen försökte prata, vädjade, men det gick inte. Jag hade bara Göran i huvudet.
Jag vill skiljas, sa jag.
Vi fick ändå ett litet rum i baracken ihop, med tunna skiljeväggar, men jag gick inte hem längre.
Jörgen var ändå alltid i närheten. Gick jag med Göran kände jag hans blickar i ryggen. Men jag kunde inte tänka på honom Jag var kär.
Kvinnan i svart sjal lyssnade utan att blinka.
Hur stod han ut?
Han stod ut. För han älskade mig. Men sen stack Göran med Katja, hon var kontorist. När jag sa att jag var gravid skyllde han allt på mig, skrek ut att jag klamrat mig fast för att min man var vek.
Och folk förde såklart allt vidare till Jörgen. Hans kärlek hade gjort honom galen. Han slogs med Göran bakom tågstationen. När han hamnade på sjukhus kom jag för att hälsa på honom. Skällde ut honom på vägen dit vad trodde han, att han kunde vinna mot Göran? Men min gamla klasskamrat, chauffören Lars, sa bara tyst att jag själv var dum.
När jag såg Jörgen i sjukhussängen grät jag nästan. Han låg där svullen och blå, med gips på benet.
Varför? frågade jag.
För din skull, sa han.
Och mig själv tyckte jag synd om då också. Gravida tjejer skickades hem från bygge, så man måste tillbaka till byn och förklara att barnet inte var Jörgens. Visste ärligt inte ens riktigt vems det var.
Jag gick till sjukhuset, tog med mat, men inte av kärlek utan av ansvar.
Jag minns en gång, när han ställde sig på kryckor och sa skilj dig inte, vi börjar om, barnet är vårt. Och jag svarade bara: Varför då? Och gick. Men i magen fladdrade något för det skulle ju vara lättare att inte behöva åka hem själv med barn.
Sedan flyttade vi till Västerbotten. Jörgen, så tyst han var, blev uppskattad på jobbet. Han hade maskinteknisk utbildning och fick leda en arbetsgrupp, reste runt och fixade maskiner överallt. Kom alltid hem med överraskningar aldrig åt han upp det goda själv, allt till mig.
Min fru är gravid, brukade han stolt säga till jobbarna.
När sonen föddes såg man direkt mörkt hår, Görans. Men Jörgen visade inget, log bara och höll om pojken när han hämtade oss på BB.
Måns tungt barn… sjuk och skrikig. Jörgen var sömnlös men sa aldrig nåt. Året efter kom Maria, fick sitt namn efter Jörgens mamma. Då förstod jag hur mycket jag sårat hans föräldrar, ville göra rätt.
Med Jörgen kände jag ingenting. Varken kärlek eller hat. Med små barn finns ingen tid för känslor, bara att klara dagarna. Men han fanns där, hjälpte, torkade upp, städade, lät mig sova.
Ville han tvätta kläder, och jag fick nästan slåss för att ta tvättbaljan. Hur skulle det se ut om chefen sköljde trosor? Men han sa bara, vattnet är iskallt, bättre jag än du, låt dom snacka!
Hans kärlek blev bara mer irriterande med åren.
Och Måns, tretton år, hade redan varit i kontakt med polisen. Jag träffade barnpolisen Daniel och blev intresserad av honom. Måns gillade honom, men vägrade lyssna på Jörgen, kallade honom vek. Jag tog till bältet ibland, men Jörgen hindrade mig.
När Jörgen blev utvald till utbildning i Stockholm sade han: säg bara till om du vill att jag stannar hemma. Han kände nog på sig.
Res, svarade jag.
Han reste, ledset. Polisen Daniel uppmanade mig att skilja mig, att sluta låtsas. Men jag…
Kvinnan tystnade och strök bort löv från bordet.
Så, gick du till polisen?
Jag låg sömnlös nätterna igenom. Måns spårade ur, jag med. Jag höll Jörgens brev i handen hela tiden. Vi hade en äldre kvinnlig arbetsledare på fabriken, hon blev en riktig vän. Sa bara: Du är dum, Lisen! Sådana män bär man på händerna.
En morgon vaknade jag och hade frusit kall inombords vad håller jag på med? Mannen min har varit vid min sida hela livet, och jag…
Jag mindes allt. Hur han följt efter mig, hjälpt mig. Den gången jag opererades, och allt gick fel. Läkare viskade om det värsta. Men han satt där tyst, fixade extra sköterska, ordnade mediciner, gjorde allt. Hade han inte funnits då
En gång fick vi en fel leverans från mathelikoptern. Han släpade paketet till grannbyn i snöstorm. Självklart, sa han, folk väntar ju, vi kan inte behålla deras. Kom hem med frostskadade kinder och blev sjuk.
Då förstod jag. Jag behöver ingen annan, bara honom.
Men hur skickar man ett sådant brev? Han skulle aldrig tro mig. Efter så många år borde jag inte känna så, men det var bara han jag älskade.
Hösten gick. Likadan som nu, varm. Barnen var ordnade, jobbet fixat, så for jag till Stockholm. Allt jag ville var att se honom.
Tåget gick långsamt, kunde knappt sitta still. Tänkte bara på honom, på hans blick, hans flint, hans öron, magen, allt älskade jag.
Studenthemmet pekade var utbildningen hölls. I tunnelbanan letade jag bara efter honom bland folket.
Fick inte komma in där, så jag väntade vid trappan. Såg honom först inte gick förbi med sin grupp: proper, med keps, kort rock, portfölj och jag blev helt stel av kärlek.
De gick förbi, men jag ropade.
Han vände sig, såg på mig, trodde inte sina ögon. Vi bara stod, tittade på varandra medan löven föll sakta. Hans kurskamrater visste inte vad som hände, men vi sprang mot varandra samtidigt. Portföljen ramlade, papper flög, vi kramades och orden tog slut.
Vad skulle man säga?
De andra flinade: “Det där är kärlek! Efter så många år”
Den svarta sjalen var genomblöt av tårar, hon snöt sig.
Så ni levde lyckliga efter det?
Hur menar du?
Men det där är väl hans grav här?
Nej Nej, det är vår Måns som ligger här. Sonen. Han dog tidigt. Kom aldrig på rätt köl, satt inne, vi fick lida med honom. Han drack och sen var det slut.
Men din man lever? frågade den andra glatt.
Jo! Tack gode Gud. Han skjutsade mig hit, skulle ordna lite ärenden själv, vi hjälper dottern där är han ju. Pratar vi för länge nu. Vill du ha skjuts?
Nej tack, jag går runt bland mina gravar en stund till.
En rund, vänlig man i svart jacka och skinnmössa kom fram, hälsade varmt.
Trött, Jörgen? Du har slitit, va? sa jag och borstade bort lite grus från hans axel.
Han samlade ihop verktygen från gravplatsen, men jag bar själv bort den tyngsta påsen så hans rygg slapp lida.
Vi gick tillsammans arm i arm längs den gula allén på kyrkogården mellan gravarna.
Innan vi svängde vinkade jag till kvinnan i baskern, Jörgen också.
Kvinnan satt kvar och tittade länge på sin mans porträtt på stenen och tänkte att lycka inte kommer av sig själv den finns först när man släpper in den i hjärtat.
Det är allt, lycka att älska och bli älskad.