Jag var tjugofem år gammal när jag för två månader sedan flyttade in hos min mormor. Min moster hennes enda kvarvarande dotter hade då hastigt gått bort. Fram till dess hade mormor bott med henne. De delade sitt hem, sitt vardagsliv och sina tysta stunder. Själv brukade jag ofta hälsa på, men var och en av oss levde våra liv på varsitt håll. Allt förändrades den dag mormor blev ensam kvar.
Sorg är inte något främmande för mig. Min mamma gick bort när jag var nitton. Sedan dess har jag lärt mig leva med tomrummet som en del av vardagen. Min pappa har jag aldrig känt. Det finns ingen hemlighet, ingen berättelse i det han fanns bara aldrig där. Så när min moster försvann insåg jag något väldigt tydligt: det var bara jag och mormor kvar nu.
De första dagarna efter begravningen var märkliga. Mormor grät inte särskilt ofta, men sorgen syntes i det lilla hon rörde sig långsamt, glömde släcka lamporna, satt och stirrade ut genom fönstret utan att säga någonting. Jag sa att jag skulle stanna i “några dagar.” Det blev veckor. En dag sorterade jag mina kläder i garderoben och märkte att jag inte tänkte gå därifrån längre.
Sedan började folk säga sitt. Det finns alltid folk som måste uttrycka sina åsikter.
En del menar att jag gjorde rätt hur skulle jag kunna lämna en gammal kvinna ensam när hon just förlorat sitt barn? Andra tycker att jag slösar bort min ungdom, att jag borde resa, gå ut med vänner, hitta en pojkvän och “leva livet” vid tjugofem. De frågar om det inte känns tungt för mig, om jag inte känner mig fast, om jag är rädd att sitta där själv en dag.
Men för mig ser det inte ut så.
Jag arbetar, sparar ihop pengar, sköter om hemmet, följer mormor till vårdcentralen, vi lagar mat tillsammans och på kvällarna tittar vi på gamla svenska filmer. Jag känner inte att jag avstår från något. Tvärtom, jag väljer. För tillfället har jag ingen partner, tänker varken på barn eller att flytta utomlands. Det jag längtar efter är stabilitet, att finnas till för någon, att inte upprepa den historia av övergivenhet jag känner till allt för väl.
Mormor är det sista jag har kvar av min närmaste familj. Ingen mamma, ingen moster, ingen pappa. Jag vill inte att hon ska tillbringa sina sista år med känslan av att hon är till besvär. Jag vill inte att hon ska äta ensam varje dag eller somna med tanken att ingen bryr sig.
Kanske blir livet annorlunda senare. Kanske kommer jag resa, kanske möter jag någon, kanske fortsätter jag framåt på egen hand. Men just nu är detta min plats. Inte av plikt. Inte av skuld. Utan därför att jag älskar min mormor och älskar mig själv i hennes närhet.
Vad skulle du ha gjort, om du var jag?
